Spelare — | Dennis |
Koncept — | Avdankat ankare |
Klan — | Lasombra antitribu |
Förbund — | {$forbund} |
Skapare — | Mariah Ravone |
Scenarion — | This Bad Ass is Going to Hell |
Inträde — | {$intrade} |
Citat — | MY FACE! MY BEAUTIFUL FACE! |
Mitt namn är Tim, jag kommer från Zürich i Schweiz och jag talar fyra språk flytande. Jag tror att jag har, någonstans långt bakåt i släktträdet, en engelsk earl. Därom tvistar genealogerna, men det är inte viktigt. Snarare än ärvd tror jag på personlig framgång. Min kom när jag var 26 och studerade stadsvetenskap på Der Universität von Zürich. Då såg jag regnbågskoalitioner och direktdemokrati som någonting positivt men allting kom i perspektiv när jag själv blev en del av eliten. Genau, det var inte en karriär inom politiken lockade, jag hade inte ens om jag velat kunnat välja ett parti att framföra mina ljumma åsikter genom. Jag brann aldrig för något ideal. Vare sig bättre äldrevård, högre skatter eller neutraliteten. Jag brann för mig själv: jag skulle A+ på kursen, det skulle inte finnas en klubb som inte skulle lyfta repet för mig, jag dejtade modeller i den mån möjligt. Cityfit, felfri hy och stenhård frisyr, allt i en vass Valentinoförpackning.
Tidslinje
1965 Föddes
1991 Första Nyhetssändningen på Tagesschau.
1996 Invigd av Mariah
1997 This Bad Ass is Going to Hell
1997 664
1997-98 Flyttade till Richmond i Förenta Staterna
1998 Virginia by Night
Det var valår och jag hade fått sommarjobb som assistent till Frieda Kuhlman, politisk kommentator på Schweiz Fernsehens nyhetsprogram Tagesschau. Jag kokade hennes morgonkaffe, sorterade hennes papper inför 22-sändningen och knullade henne gul och blå runt midnatt. Och hon var väldigt tacksam. Särskilt som jag inte har något problem med att bli objektifierad var det ganska lätt för mig att få vad jag ville av henne men hon tog mig på sängkanten när hon berättade att hon dragit i lite trådar och kanske fixat mig en provanställning på kanalen som ”programannonsör”… Visst har jag ett ansikte som klippt och skuret för tv, men hallåa var väl ändå så lågt man kunde sjunka. Strebern i mig sa till mig att ge det ett försök, även om stoltheten fick ta sig en törn. När de i min provläsning av presentationen av Det Efterlängtade Säsongspremiäravsnittet Av Rex – Der Polizeihund ”fann potentialen, men en viss bristande entusiasm i framförandet” kom de under påverkan av vad som måste varit gudomligt ingripande eller åtminstone ödets makt fram till att jag lämpade mig bättre för nyheter än fånerier och skickade mig tillbaka till redaktionen där historia skrevs redan nästa månad. Min första nyhetssändning ägde rum den 23e September 1991. 1992 gjordes en undersökning där tittarantalet gick upp med 20% vid mina sändningar och bland unga och kvinnor var denna siffra 45%. Man började efterfråga mig till events, de utökade mina tider på Tagesschau, jag fick göra ett par tv-sända galor och ett år ledde jag Melodifestivalen. Tim Louk zwölf poäng, douze points, dozetti pointi. Tolv poäng.
De som skulle föreställa mina vänner blev till klyschor och sa att berömmelsen stigit mig åt huvudet, att jag inte var samma person som tidigare, att jag tyckte jag var bättre än alla andra, att jag prioriterar fel, att jag glömt vad som räknas, att jag stötte bort dem eller att mitt rätta jag kommit fram och de inte gillar vad de ser. Men gott var väl det för nu såg jag vad det var för typer jag ödslat tid på – missunnsamma små människor som gjort bättre i att hålla käften och uppskatta presenterna, resorna och festerna. Jag accepterar inte baktal. Det är deras förlust, inte min. Jag tog det som något oundvikligt och umgicks nu uteslutande med mina gelikar. Det finns en viss nivå simpelt folk inte kan nå upp till hur öppensinnade de än är; avundsjukan finns alltid där, det krävs en sån som jag för att höja sig över den. Hur oförtjänt är inte det hat jag drar till mig för att jag är vacker och framgångsrik? Jobbet blev mitt liv tog nästan all min tid och kändisfester, galapremiärer, invigningar och paparazzi blev min fritid. Jag syntes på tv fyra gånger om dagen, hade mitt foto i kvällspressen eller skvallertidningar minst en gång i veckan. Det var underbart. Det finns inget bättre än att se sig själv överallt, höra sin egen röst och veta att folk lyssnar på dig och tar ditt ord för lag, att folk ser dig. Satte de på tvn såg de mig, slog de upp tidningarna såg de mig. Vart jag än vände mig såg de upp till mig, tillbad mig med blicken. Jag, deras avgud som levde i en sjunde himmel kastades än hit och än dit i orgasmiska anfall i ett allsmäktigt tillstånd av andakt.
Mariah var bara barnet. Hon hade skrivit brev och velat träffa mig en längre tid, så när hon skickade med sitt foto (Hon var väldigt söt, som en ung Katherine Hepburn med medelhavshy) skrev jag in hennes nummer i boken. Hennes naivitet och nervösa närmanden var det som gjorde att jag fastnade för henne. Ibland tittade hon bort, generat, som om jag skulle bli arg för att hon stirrade. Hela hennes väsen avgudade mig och skrek av åtrå. Det skulle inte bli svårt att få mutta ikväll heller. Jag blev bara positivt överraskad när hon visade upp en annan sida, tog kontrollen och invigde mig i duschen. Det var mäktigt, och var ett uppfriskande avbrott i enformigheten jag börjat känna efter åren.
Der Schweizerische Depechagentur.
Det gjorde jag uppenbarligen också hos ett annat slag också. Men med klan Lasombras invigning ”gick jag i graven” och jag var tvungen att sluta jobba. Jag förbannar min klan och min sire för det. Hon var klantig, och det hoppas jag hennes klanfränder också insett och inte låter det gå obemärkt. Att beröva Schweiz befolkning från en sådan förebild och ledfyr jag var för dem, men var, och om, hon är nu bryr jag mig inte om. Jag sökte istället upp Camarillan för att försöka få dem att acceptera mig, och om det gick, även att respektera mig. Klan Toreador tog hand om mig, och var alltför vänliga, men den sorts respekt jag ville ha verkade inte komma tillbaka. Det är mitt mål att i alla fall nästa försöka komma upp till den position jag var förut, och om det inte kommer att hända, så kräver jag åtminstone erkännande.
Därför har jag numer börjat arbeta på en nationell tidning. Det är inte samma sak som mitt förra jobb kanske, men folk kommer i alla fall inte glömma mig i första taget. Nä, folk kanske inte kommer att göra det, men jag har själv nästan glömt bort mig själv och mitt utseende. Det är en sorglig historia faktiskt. Jag brukade ofta få höra att jag såg bra ut, men det ingick väl i mitt jobb antar jag, men nuförtiden verkar de helt enkelt inte lägga märke till mig lika mycket eller på samma sätt som förut. Det är hemskt, jag känner att jag börjar försvinna, att jag blir mindre och mindre för var dag, mindre och mindre viktig, mindre och mindre anmärkningsvärd. Det är min rädsla att folk ska sluta bry sig om mig, att inte lägga märke till mig.
Att inte bli sedd vore döden för mig, och jag är ju redan halvt död, då jag inte kan se mig själv.
Scenarion
This Bad Ass is Going to Hell
Var en av de konstigaste upplevelser. Jag fann mig, vara tvungen att på något sätt delaktig i att finna svaret på en gåta till en ritual, vilket några Tzimisces tvingade mig att göra genom att ändra på mitt utseende, och lova ändra tillbaks det efteråt. Jag lyckades med vad de ville, att jag skulle sabba ritualen, men fann mig sedan bedragen, och de ändrade inte tillbaka mitt hår, så istället för att ha mitt normala, perfekt friserade hår. Vaknar jag varje morgon med långt lockigt mörkblont hår. Jag skulle inte tåla om någon såg mig så, och jag vill inget hellre än att få tillbaks mitt gamla hår… Jag kan ju inte gå och gömma mig, som någon Nosferatu… hu.
Efter denna upplevelse vill jag inte ha någonting alls att göra med Tzimisces.
664 (Paris)
För furstinnan Isabel av Paris skulle jag göra vad som helst. Rentvå mitt namn var därför mycket angeläget, och jag ångrar inget förutom att ha gått ner i tunnelbanan och träffat den där oförskämda Nosferatun. Jag har alltid avskytt dem, och det lika mycket som Tzimisce. Men, han känner till en Tremere som kan hjälpa mig med mitt lilla…problem… så jag är nog tvungen att…nej! Jag klipper och färgar mitt hår varje dag mycket hellre än att jag går ner till honom igen. Furstinnan borde ju också känna till Tremeren.