Nicholas Lace

Nicholas

Nicholas
Spelare — Dennis
Koncept — Psykologistudent
Klan — Tremere
Förbund — {$forbund}
Skapare — Keith Marble
Scenarion — A Dead Code
Inträde — A Dead Code 1
Citat —

Varför jag ser på min bakgrund och mitt ursprung med likgiltighet vet jag inte. Antingen har jag väl inte tyckt att det var något värt att begrunda, eller så kan man kanske anta att just detta är en sorts försvarsmekanism; något i stil med förnekande. Ja, jag kan ju i alla fall inte påstå att jag hade en, för vilket barn som helst, lycklig barndom. Kalla det bortträngda omedvetna konflikter om du vill, men i mitt fall så besvärar de mig inte.

Uppväxt och college

Mina föräldrar var utav det judiska folkslaget, och praktiserade rättfärdigt sin religion. Tråkigt nog var de polacker, och året var 1939. Min mor hade tur. Hon slapp undan allt lidande, och överlät det på mig istället. Som växlandet av en glödande stafettpinne var avklippandet av navelsträngen. Men det rörde inte mig, jag hade precis erhållit ett medvetande. Min far tog alltså de största smällarna, och jag kan tänka mig att jag inte varit en lätt börda. Lyckligtvis var min fader en mycket insiktsfull människa och förstod sig på att med den gnutta frihet han hade kvar fly över atlanten, till Staterna. Jag minns inte vad jag hade hetat innan, jag var för ung, men för att inte kunna ett ord engelska hade min far klarat sig väldigt bra då han till och med fick arbete på ett oljeraffineri i Texas som Joe Lace. Om inte alla pengar hade gått till min utbildning skulle vi säkert kunnat äta tre mål om dagen. Jag är fram till denna dag inte riktigt säker på att denna investering varit förmånlig. Jag tog ju trots allt aldrig examen, och är alltså ingen färdigutbildad psykolog. Jag har därmed ingen rätt att praktisera mina kunskaper, och alltså inget välbetalt jobb. Jag har nog aldrig haft ett jobb som varat i mer än fyra månader. Man kan ju ibland undra vad min sire tänkte på när han invigde mig. Det var när min far dog som jag tappade motivationen för att studera. Det fanns ingen mening med att bli något om min far inte kunde se det. Det var för honom jag pluggade, och för hans pengar. Då jag skolkat så mycket att skolan bestämde sig för att inte ge mig någon mer ekonomisk ersättning hade också pengarna min far tjänat ihop tagit slut. Det var lika bra det.

Invigd

Jag vet inte heller varför just jag blev förbannad med evigt liv, eller fått den välsignelse det innebär att vara en medlem av Hus och Klan Tremere. Personligen skulle jag aldrig ha invigt mig själv som den förslappade personen jag var då. Men nu är jag pånyttfödd. Min existens går ut på att tjäna min klan, och att en dag bli en del av de högre skikten av pyramiden. Just nu utgör jag grunden. Det är en hedervärd uppgift det med, det är ju trots allt mig och mina jämlikar som den mäktiga konstruktionen vilar på. Drar man ut en sten underifrån kan hela strukturen rasa. Detta verkade inte min sire förstå. Och han hade dessutom konstigt nog mycket lite förståelse för min reaktion på hans förräderi. Han, som själv en gång lärde mig recitera klanens kod utantill, bröt mot den å det grövsta. Min plikt gentemot klanen gick före den mot min skapare. Jag tyckte dock att han fick ett förvånansvärt lågt straff. Det var därför jag gick till Prins Ball också. Herr Marble hade läckt information till Sabbaten om Sarabel Mullheigney, den dåvarande RegentenChantryt. Visst var hon allmänt illa omtyckt av bröderna och systrarna, och sågs som en tyrann till kärring som behandlade alla som ej ännu släppta lärjungar, reglade biblioteksdörren med lås bara hon bar nyckel till, hon tvingade dem lära henne alla förmågor de kunde under förevändningen att det sedan mer effektivt kunde läras ut till alla men förde aldrig kunskapen vidare och gav inte något i gengäld. Hon lät ingen studera någon blodsmagi som hon själv inte beordrat skulle studeras. Och när det väl hände accepterades inga protester. Så man kanske kunde förstå deras förtret, och kanske till och med börja sympatisera med deras beslut. Men för mig var det klart som korvspad att den som handlat i enlighet med klanens bästa var Fru Mullheigney, och den som motverkat både klanen och Camarillan var myteristerna, och då i synnerhet min sire som var den som ordnade med Sabbatkontakten. Fram till denna dag vet jag inte om han kanske till och med haft den redo i väntan på ett sådant här tillfälle.

Förräderi?

Jag fick med många om och men och med mycket tur kontakt med en av dottersönerna till Lorden som styr över ett område som utgörs av ett antal av de sydvästra staterna, där bland annat Texas, Colorado och New Mexico ingår. Han vidarebefordrade mitt ärende till sin morfar, Jakob Horst von Wittgenstein. Det tog en mycket lång tid att uppbåda modet som behövdes för att göra en sån här sak. I fyra år vägde jag för och emot, frågade mig om det verkligen inte fanns ett annat sätt att hantera situationen. Jag funderade på att flytta. Det fanns uppenbarligen inte någon som delade mina värderingar jag skulle lämna, och det nya ljus min sire stod i var inte smickrande. Självfallet var jag oerhört orolig att någon i Chantryt skulle få reda på vad jag höll på med när jag till slut bestämt mig för att genomföra min plan, men de var alldeles för upptagna av att dölja sin inblandning i lönnmordet för Prins Ball för att märka att jag lyckats rikta vår Herr von Wittgensteins uppmärksamhet mot dem.

Det gjordes en mycket snabb undersökning i vilken den lumpna spadskallen som trodde sig gjort en bra affär lokaliserades och lätt kunde fås att vittna mot min sire innan han flamberades. Det var också bara min sire som kunde pekas ut i tribunalen som följde. De andra hade gett ett tyst bifall och endast ordnat med tillfälle då Fru Mullheigney| Mullheigney skulle vara tillräckligt försvarslös, det var svårt att hitta något som direkt kopplade dem till brottet. Marble hade tog den största risken i utbyte mot att han fick bli Regent. Hade han inte felprioriterat så grovt, kanske jag kunnat acceptera honom som sire idag. Så är inte fallet.

Kanske var det för att Lorden och Mullheigney inte heller var såta vänner, eller kanske för att han av någon långsökt anledning tyckte att Herr Marbles förräderi borde ha förblivit outrett men domen löd som följer. Herr Marble skulle blodsbindas till Herr von Wittgensteins. Bortsett från en liten maktförskjutning och att Chantryt nu skulle tänka efter innan de försökte störta sin Regent förändrades ingenting. Herr Marble var fortfarande Regent och de andra gick alltjämt ostraffade. Det vill säga, de andra, inte inkluderat mig. Det dröjde nämligen inte länge innan min sire insåg att det var jag som angav honom, och även om han nu var förtjust över det nya arrangemanget med sin Lord tyckte han desto mindre om vad mina avsikter varit.

Det var inte så svårt att övermanna mig, då de alla stod bakom Herr Marble. De band fast mig i min egen säng i Chantryt, och under en period av veckor eller rent av varit månader (jag vaknade upp ibland och visste inte hur länge jag legat utslagen). För att försäkra sig om att jag inte skulle streta emot eller försöka fly matade min sire mig då och då med blod som han tog från pundande collegekids, sjukhuspatienter på morfin eller rentav leukemiker. Ibland när yran lättade och jag var medveten om vad som hände kunde de komma in och turas om att skjuta häftstift i min mage, trycka en het kokplatta mot mitt ansikte eller bara spotta på mig och hota mig. Även en tid efter det att jag tog mig loss (för det gjorde jag) sökte jag aktivt upp morfinmissbrukare eller åldringar med krämpor som fått det ordinerat för att min kropp blivit betingad, alltför fäst.

En ny mentor

Det var en av sheriffens män som hittade mig avtuppad vid sidan av vägen som leder till Prinsens Ranch. Den är inte tungt trafikerad och jag kunde varit aska nästa kväll om han inte plockat upp mig. Jag fick träffa Prins Ball redan två nätter senare och berättade till bästa förmåga om Mullheigneys öde, och min uppriktighet måste överraskat honom, han bad mig stanna ännu en natt och ville att jag skulle berätta vad som fick mig att gå till honom istället för att låta det förbli en ensak för klanen. Det var också ett test, och jag klarade det utan att behöva ljuga, och jag påpekade att de besvärade mig så till den grad att jag inte kunde bo i Chantryt. Medan jag fick bo i en av Prinsens gäststugor sattes processen igång. Herr Marble blev ålagd en blodsjakt och jag lämnade inte mitt rum förrän jag fick höra att han flytt till Houston, antagligen under sin mästare von Herr von Wittgensteins beskydd. Själv blev jag fridlyst. Chantrybrödernas frustration gick nästan att ta på. De visste att Prinsen inte skulle tolerera sorts hämndaktion mot mig, men blickar i Elysium och andra evenemang vid vilka jag tvingades möta dem talade om att det fanns ingen preskriptionstid.

Herr Marble försökte inte kontakta mig. Joseph R. Ball erbjöd mig att stanna tills det hela var över, men vid det laget Ball hörde att han dykt upp i Houston bjöd han in mig att bo i ett av gästrummen i sin egen villa. Han förhörde sig om min syn på Camarillan och klantillhörighet, Traditioner och regler. Jag svarade sanningsenligt att för mig kommer klan först, men det var han tveksam till. Förståeligt med tanke på vad jag just gjort. Jag hade vänt mig mot min egen sire och förskjutits av mina klanfränder i Austin.

Han är fortfarande en god mentor, och trots att han är en Ventrue respekterar jag honom mycket, och ser till och med upp till honom. Jag önskar bara att det fanns ett lätt sätt att övertyga de av klanen som känner till min nära relation till en Ventrue om att min lojalitet till honom inte överstiger den till den egna klanen.

Sällskapet

Någon som däremot erkänt mig som en sann Tremere är Carolyn Hannigan. Hon hade bevakat mig ända sedan avslöjandet av min sire, och hon insåg att jag aldrig, under några som helst omständigheter skulle kunna göra något för att förråda klanen. Hon lät mig ta del av en hemlighet. Som jag, om mitt o-liv var mig kärt, inte fick yppa för någon. Hon gjorde rätt i att lita på mig, och det vet hon. Det rörde sig om en organisation inom vår klan, som såg till att vår policy upprätthålls. Ungefär såsom jag hade hanterat min sires snedsteg. Carolyn var en del av den, och tanken att en dag tillhöra något som den var för mig mycket lockande. Jag ställde mig till hennes förfogande, och hon erbjuder mig också hjälp när det gäller klanens välfärd.

Årtal

1964 Invigd av Marble
Sarabel som Regent
1975 Mordet
Marble som Regent
1979 Berättade för Wittgenstein
1980 Berättade för Ball
Prins Ball som Mentor
1988 Flyttade till Phoenix
1993 Marble söker upp mig…
1994 Flyttade till San Fransisco
1997 A Dead Code 1
1998 A Dead Code 2: Warszawa
Unless otherwise stated, the content of this page is licensed under Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 License