Fiona
| Spelare — | Maria |
| Koncept — | {$koncept} |
| Klan — | Toreador |
| Förbund — | {$forbund} |
| Skapare — | Euphrosyne |
| Scenarion — | v3 |
| Inträde — | {$intrade} |
| Citat — | Då var jag glücklich |
Toreador
Så man ska skriva ner sin livshistoria. Den ska bli svårt, jag vet inte var jag ska börja med. Jag föddes?Jag dog? Klischees.
Nå, jag föddes herrans år 1796, samma år som er käre regent Gustav III dog. Han som införde kultur i Svea rike. Tiderna var oroliga med Napoleon och allt som började hända vid den tiden. Så också för en stackars flicka som jag, som föddes i ett Kaufmannahem. Staden hette Sassnitz och låg på Rügen i Mecklenburg-Vorpommern. En stor hamnstad, och min far handladte med ryska spetsar och brokad. Mitt hem var inte fattigt, men inte heller rikt, konsten på våra väggar var mer rokoko än nyklassicismen som slog igenom redan på 1750-talet. Hemma hos oss var det mer erotiska motiv och en hel del finslöjdade möbler. Ibland går jag till Nationalmuseum och ser på deras stora samling av rokokoverk för att tänka mina arma avlidna föräldrar. Det är visserligen mest franska målningar, uppköpta av Carl Gustav Tessin, men doch. Chardin är en av mina favoriter. Atmosfären i hans bilder är så varm, och jag känner i honom igen mig själv. Båda måste vi ofta har försjunkt i interiörer och…fruktskålar?
När han ritar ett äpfle ser man hur han tänkt på vaxets glans och på hur det varierar mellan äpflen och mellan hur mycket de blivit berörda. Jag undrar också hur han kännde, ville han ha ett orört äpple, nyss nedplockat från trädet? Jag tycker sådana äpflen är för oskuldsfulla, det känns som ett brott att bryta av deras livssträng. De blir sedan förtorkade, man ser hur de skrumpnar och grämer sig. Mer än någon människa som blivit kysst av den invignes vanvördiga läppar. Nej, men är det ett moget äpfle i slutet av sitt liv, så fyllt av behag och varmt mättad rödnad är det en fröjd för ögat. Jag kan inte minnas hur ett smakade, de kanske har förändrats? Jag tror att de var söta och syrliga på något sätt, men det säger mig inte så mycket. Det var snart 190 år sedan. Hur ska jag kunna minnas, jag kan inte ens känna doften, jag älskade äpfeldoft. Innan jag tog mitt första bett drog jag in en djupt andetag av äpfletss doft, men nu andas jag inte doch inte mer. Ändå vill jag gärna försöka återskapa känslan precis innan jag tar ett bett på en dödlig. De är varma och pulserande, men jag inbillar ändå att äpflen var bättre. I skalet finns ett spektrum av olika gulröda farben, som gjorda att måla av. Jag hade en klänning i den röda färgen när jag var ung. Jag fick kanter av de flesta av fars tyger och sydde själv klänningar. Det var vackra och eschlusiva tyger, men vi hade inte råd med en skräddare som kunde sy åt oss. Jag var händig, och framför allt hade jag artistisk begåvning, men jag skulle aldrig kalla de klänningar jag sydde då för konstverk. De var bedårande, men inte enastående.
Tydligen förstod inte alla det. Min sire var en söt flicka, hon hette Euphrosyne och var prostituerad och nyinvigd. Hon förstod inte riktigt var Toreadorskapet gick utt på och hade helt uppenbart blivit invigd tack vare sitt utseende. Hon var en Poseur i ordets starkaste mening, och kunde inte ens bedöma konst. Hon såg mina klänningar och bestämde att den som gjort dem hade en talang som måste förevigas. I mars 1814, året för Wienkongressen, tog hon reda på var jag bodde och kom en natt precis efter skymningen. När jag vaknade hade hon redan öppnat ett sår i min käklinje precis under örat. Jag blev vettskrämd och skrek i panik tills mina föräldrar kom in i rummet, men då hade hon redan flytt fenstervägen. Jag blev mycket sjuk och låg sjuk i fem dagar. Läkarna kunde inte förstå vad som var fel, men jag hade förlorat en hel del blod. Jag vågade inte berätta om min ”mardröm”, rädd för jag vet inte vad. Den femte natten kom hon tillbaka, och invigde mig. Hon hade fått tillstånd av prinsen och jag hade ingenting att säga till om. Jag fick aldrig se mina föräldrar igen, hon sa att det inte fanns tid. Quatsch. Euph flyttade till Zwickhau i Thüringen, och jag måste följa med eftersom hon lurade mig att nyinvigda måste passa upp på sina sires i ett års tid medan de vänjer sig vid sina förmågor. Jag trodde henne, och löd verkligen hennes minsta vink. Jag började tycka mer och mer om henne, i början hade hon verkat dum och ytlig, men ju mer av hennes blod jag drack dess mer uppskattade jag hennes dolda kvaliteter. Jag d- henne alltså inte, hon lurade mig till ett blodsband. Dock levde jag gott, vi drog runt i norra Europa, gick på teatrar, fester och tog privatlektioner i måleri, piano och kosthistoria. Vi tog tjugotre år ifrån varann 1846-1889, då jag blidade mig mer och blev mycket fascinerad av psykologi och filosofi. Jag läste alla de stora filosoferna och hela mina nätter gick åt att antingen läsa eller skulptera. Jag slutade sy, och började hugga i sten. Oftast försökte jag föreviga min största kärlek- Euphrosyne –mitt hus blev snart fullt av helfigurer och jag hade en hel galleri av kolteckningar speglandes alla hennes olika ansiktsuttryck. När de tjugotre åren gått, kände jag att jag måste få vara nära henne och tjäna henne. Så levde vi tillsammans igen, och vi åkte världen runt, bodde till exempel tio år i Lhasa med en mycket gammal Toreador som höll hov där. Han gjorde underbar mosaik i färgad sand och smör. Vi såg det som ännu en kors, men i intrigue, ty trots att Gêrzê levde så avskiljt tillfrågades han alltid innan man fattade stora beslut i både Hanoi, Calcutta och Ürümqi.Han var mycket subtil, och ibland när han kritiserade andra toreadorers verk kunde alla i rummet känna hur mycket han föraktade en målning trots att han utgöt sig vida över hur han älskade tavlan. Han var ett rent nöje att iaktta..
1928 ville jag att vi skulle åka till Wien för att kunna studera den nya metoden psykoanalys, som Sigmund Freud utvecklat. Vi vandrade hela vägen, för att kunna beundra naturen, men vi kom framåt rätt snabbt ändå. För ska jag vara rättfram kan vi gå rätt snabbt, verkligen rätt snabbt. Vi hade kommit så långt som till floden Spree när vi anfölls av lupiner. De var tre stycken, stora och håriga. Jag hade aldrig sett sådana förut, men hade hört talas om problemet. Jag försökte kasta mig mellan dem och henne, men blev så skadad att jag föll i torpor. Jag vaknade 34 år senare i en igenmurad källare. Jag tror att Euphrosyne tog mig på ryggen och sprang allt vad hon hade för att sätta mig i säkerhet. Hon var alltid mycket snabbare än jag, och hade det inte varit för mig hade hon lätt kunnat springa ifrån dem. Jag kan tänka mig att hon sprang mycket långsammare med mig på ryggen, och därför lämpade av mig i en källare. Jag spekulerar såklart bara, men jag känner aldrig saknad efter henne som jag alltid gjort tidigare när jag var ifrån henne, och jag tror att de hann upp henne och dödade henne.
Källaren låg i östra delen av Berlin, och halva delen murades igen när Berlinmuren byggdes. Men ett liten råtta hade hittat en hål i murbruket och byggt ett ombonat hem för sig och sina små. 1962 kom så en och lekte i min munhåla, synd för henne. Min mest djuriska instinkter gjorde att jag slog ihop mina käftar. Jag festade sedan på hennes syskon (inte mycket vätska). Det tog mig ett långt tag att bryta mig ur källaren, men har man varit utan blod så länge, får man en frenzy för att man hör människoröster våningen ovanför. Lättare var att ta sig ur DDR, det var bara att ta ett samtal med gränsvakten som faktiskt van en mycket sympatisk kerl.
Lite försenad tog jag mig så till österrike och läste psykoanalys, sehr intressant. Sedan 1969har jag försökt hitta mig själv. Jag har lyckats ett par gånger, men lever man för evigt är man prädestiniert att förädras. Jag har såklart varit förbi Gêrzê ett par gånger för att visa min respekt. Han rekkomenderade mig att flytta till Täby för de mörka vinternätternas skull. Dessutom är prinsen ännu en av de som har en stor boon att betala Gêrzê. Men han är alldeles för stor för att utkräva en mottjänst av lika stora proportioner, och bad prinsen bara att han skulle hjälpa mig komma tillrätta. Allt gick bra, jag trivs och har nu bott här sen -87. Jag börjar känna att jag behärskar språket, och i stort tycker jag om områdets invigda. Ibland åker jag tillbaka för att återuppleva gamla minnen i Sassnitz, Wien eller Lhasa, men det är mest om somrarna som är så ohyggligt ljusa. Det känns egentligen bara bra att ha en ursäkt till att kunna resa runt halva året. Någonstans ska man hitta sina tyger.
- Fiona Nieder
