Filip Konstantin Danielson

Filip

1939-

Spelare —	Jörgen
Koncept —	Urmakande spiritist
Scenarion —	Veckor i en ballong
Inträde —	Sakramenten i Dola
Citat —	Så kuriöst…

Filip Konstantin Danielovic föddes i Belgrad 1839. Han var redan som liten en klen pojke som inte såg mycket ut för världen. Vilken nog var gott så, då han knappast ägnade den mycken tid. Detta på grund av en egenhet som det tog lång tid för hans föräldrar att förstå och ännu längre tid att acceptera: han såg spöken. Termen är, om ni frågar Filip, naturligtvis otillräcklig för att förklara de existenser som befinner sig mellan världarna.

Filip försörjer sig till stor del som urmakare, ett yrke han ärvt från sin far och som han utför med stor entusiasm och tekniskt kunnande. Vid sidan av detta ägnar han sig åt det som ligger honom varmast om hjärtat: att hjälpa dem som är fast hos oss trots att de borde lämnat oss för länge sedan. Vissa kallar honom "spiritist" och andra "spökjägare". Själv ser han sig bara som en medmänniska: hjälp bör tillfalla de behövande varesig de är levande eller döda.

Specialområden: Mediala tjänster och mekaniskt handlag.

Filips dagbok

Sakramenten i Dola

Sakramenten i Dola

9/8 – 1869
Har idag varit på ett möte jag blivit kallad till. Jag och två andra har av en viss Brightmore blivit ombedd att åka till byn Dola i Serbien för att undersöka vad som kan ha hänt med en munk. Jag var där tillsamman med en amerikanska som säkert inte ville någon illa men, likt många amerikaner, tror att högljudhet och framfusighet är att vara artig och trevlig. Den tredje av de tilltänka äventyrarna var en yngre adelsman vars främsta kännemärke verkade vara att han äger en ballong som vi förväntas resa i.
Trots en stark skepsis i början så tackade jag ja. Det kan bli ett spännande avbrott från London och jag misstänker att det kan vara saker i görningen som jag behövs för. Hoppas bara att ballongfärden inte blir allt för hemsk och att jag har halsdukar som är tjocka nog. Och att sällskapet visar sig vara uthärdligt…

12/8 – 1869
Vi mellanlandade i Bremen. Ballong är fashinerande när vädret är fint men draget kan knappast vara bra för hälsan. Trevligt att få prata tyska också, det var inte igår. Alexandra och Milton är i regel ganska trivsamt sällskap även om vi inte har så mycket att prata om. Tyvärr hindrar det inte någon av dem från att prata.

13/8 – 1869
Ankomst till Dola. Byn verkar vara mitt i en religiös fasta. Alla ser mycket tärda ut och tycks ha fastat längre än vanligt. Kan det vara en ytterst lokal sed? Just religionen tycks mycket stark här, vi deltog i aftonmässan. Mycket kuriöst att Gud aldrig nämndes. Prästen refererade endast till ”Han” uttalat med ett tydligt sch-ljud.

14/8 – 1869
Någonting är mycket fel här i byn. Vid morgonandakten hävdade prästen (Augistin) att två syndat under natten och att dessa måste överlämnas till klostret. Vi hörde oss för om vad som hände med de som lämnades över och fick bara veta att de försvann. Någonting är mycket fel och det tycks som om källan finns i klostret på kullen. Jag talade (nåja) med Papa Bogdan och andarna kring honom. Han tycks föra en kamp med någonting stort och hotande. Ingenting jag sett eller mött på förut. Han talar om berget som någonting besjälat och ondskefullt. Vi kommer att söka oss mot klostret i morgon.

15/8 – 1869
Vi flydde byn just som berget rasade bakom oss. Jag kan knappast tro vare sig mina ögon eller mina andra sinnen. De vi bevittnat det senaste dygnet trotsar allt det som är naturligt och vackert (även min lite vidare syn på naturlighet). Att vi överlevt är en bedrift. Även om bara stackas Edvard skadades fysiskt så är vi alla upprörda i själen. Speciellt Alexandra. Jag måste få henne att förstå att hon gjorde både dem och världen en tjänst. Önskar att jag kunde sammanfatta mer nu, men jag får ingen rätsida detta. Inte kan något sådant som ”vampiiree” existera på riktigt?

Främmande

Främmande

7/4 -1870
Har bilvitt kallad till Brightmore igen. Jag måste erkänna för mig själv att jag faktiskt ser fram emot det. Inte på grund av pengarna, även om jag måste säga att arvodet sist var generöst, utan för att det måste vara någonting viktigt. Det känns inte ens oävet att träffa mina gamla reskamrater.

8/4 -1870
En bortbyting? Någonting så dumt har jag inte hört på bra länge. Hur kan en upplyst människa i våra dagar tro på någonting sådant. Kvinnan måste ju vara hysterisk. Hade inte Brightmoore lovat att det var liv som stod på spel så hade jag vänt på klacken och gått ut. Men är det så så kan jag ju knappast tacka nej, även om jag inte förstår hur jag skall kunna bidra. Aberdeen på våren, fy för den lede.

17/4 -1870
Framme på slottet Midmar. Resan gick bra och var nästan njutbar denna gång, trots kylan. Vi blev mötta av en butler som sedan visade sig inte existera. Jag blev mäkta överraskad när jag fick reda på detta eftersom jag inte kände någonting trots att han stod bredvid mig! Vad kan driva en ande till att bete sig så? Knappast kan det räcka med en hysterisk moder och en spänd familjesituation? Men bortsett från detta så verkar allting vara lugnt. Angus är en imdecill, hans moder är det otrevligaste som går i ett par tofflor och hans fru är hysterisk. Vad gör vi här?

18/4 -1870
Fram tills alldeles nyss var jag nästan övertygad i om att vi befann oss i en parodi på en detektivroman: anklagelser kastas hit och dit, ingen litar på någon och det är ytterst oklart vad allting handlar om. Men efter händelserna i arbetsrummet så insåg jag att det är allvar å färde. Spegeln visade någonting, men jag förstod inte vad. Uppenbart var att modern hade rätt, men vad betyder det? Drivna av detta skred vi till handlig. Det som vinkällaren gömde var i all sin hemskhet en befrielse: vår närvaro var inte bortkastad. De efterföljande händelserna har jag än inte fått fast grepp om, men klart är att utan Edvards förvånande förmåga till kvicktänkthet i trängda situationer och Alexandras handlingskraft hade denna tragedi inte fått något slut. Må de som kan återhämta sig så snabbt som möjligt. Jag måste bestämt ägna folktron mer tid när jag återvänder.

Hemliga dokument