Edward Cecil Wellington III
1841-
| Spelare — | Tobias |
| Koncept — | Adlig äventyrare och kartograf |
| Scenarion — | Veckor i en ballong |
| Inträde — | Sakramenten i Dola |
| Citat — | Om jag bara ökar värmen i pannan lite så BÖR det fungera… |
Edward är, enligt hans mor, en mycket rar pojke med framtiden för sig. Han är född i en välbärgad lågadlig familj (nummer 897 i tronföljdsordningen till Englands tron till och med), har studerat vid Oxford där han briljerade i konst, historia och geografi. Han tog sin examen med den äran och har utöver detta redan vid den ringa åldern av 28 klokt börjat investera i framtidens transportmedel – nej, det är väl inte många som kan säga att de ägt en ballong innan de fyllt 30. Edwards mor har rätt, Edward är en rar pojke…
Relationer
- Lord William Wellington
- Lady Elisabeth Wellington
- Bill
- Cristopher
- Fästmö: Elisabeth "Lizzie" Banks
Residens: Wellington Hall, (Burcher?)
Londonres: Sutherland avenue.
Noteringar
- Brännskador på armen
- £2000 till ballongen
Ballongen
Är numer förlänad med…
- Control Velocity: Ballongen färdas i dubbel hastighet när propellerpedalen trampas.
- Teleportation: Ballongen teleporteras till den plats föraren önskar. Allt i korgen teleporteras med den. Är den önskade destinationen okänd för föraren kan en karta räcka att styra med (ju mer exakt karta desto bättre) men hur "landningen" blir kan bli svår att förutse om platsen inte tidigare är besökt av föraren. När ballongen försvinner eller dyker upp framför blotta ögat på en sk slumrande uppstår Vantro (Disbelief).
Mina äventyr och missöden, av Edward Cecil Wellington III
Sakramenten i Dola
9/8 - 1869
Sir Milton Brightmore
Möter Milton. Frågar om gdustro.
Bara vi kan klara det?
Alla pratar serbiska.
Broder Bronyslaw <— kontaktperson.
Sponsrad forskning.
6 mån. inget svar.
Uppdrag - rita av konventet.
(ta med extra lampolja)
Hitta Boryslaws journal.
- Ta med en potta.
Historisk check
- Dominikaner
- Hercergovina
- Dola
11/8 - 1869
Avresa från England.
Bra väder.
12/8 - 1869
Mellanland. Tyskland (Bremen)
God öl. Gott sällskap.
13/8 - 1869
Mellanland. Ungern (Bratislava)
Trevlig adelsman.
14/8 - 1869
Ankomst till Hercegovina.
Landning i Dola, kort innan solnedgång.
Sammi Åkare - kan fixa det mesta.
Papa Bogdans Krog.
Maja - friver krogen.
Nattmässa - två munkar (en lång - Augustin, en kort).
Problem att säga "Han".
Charlotta Zrnić
Fastan - mer/oftare de senaste 6 åren.
Bartek - T-krucifix, fågelfjun, drömt om att äta/ätit fågel.
Papa Bogdan yrar: "Berget… sväva… du kommer inte hit."
15/8 - 1869
Morgonbön - bara Augustin
"Två ska dö/straffas"
Anklagelser till höger och vänster.
Länsman "tog en för laget" och försvann.
Bartek matade Papa Bogdan?
Främmande
Jag hade ännu inte helt hämtat mig från resan till Dola, eller för den delen insett exakt hur pass blåögd och okunnig jag, när allt kommer omkring, faktiskt ändå var, när möjligheten att åter igen ge mig ut på en resa som helt skulle omvärdera min syn på världen och människans förhållande till de hemligheter den bar på presenterade sig.
Sir Brightmore bad denna gång mig att, tillsammans med fru Welles och den mystiske herr Danielson, resa till slottet Midmar på den skotska landsbygden för att där utreda huruvida makarna Angus och Morna Camerons nyfödde son blivit bortrövad av älvor och ersatt med en så kallad bortbyting. Trots mina erfarenheter i Dola så förhåll jag mig tveksamt skeptisk till att det hela kunde handla om något annat än att Morna Cameron (ogift Gwyvernyn) hade blivit hysterisk, och tänkte att en vänlig präst eller något så enkelt som en barnflicka som kunde avlasta den stackars kvinnan från ansvaret för sonen hade större chanser att erbjuda makarna någon riktigt hjälp än vi, men jag skulle återigen visa mig ha fel i mina antaganden.
Vid ankomsten till slottet slogs vi alla tre kvickt av en känsla att inte allt stod rätt till. Utöver Angus och Morna Cameron fanns i hushållet en ung trädgårdsmästare, en ännu yngre piga, en kock och – i alla fall vad vi först trodde – en betjänt, som vid närmare undersökning skulle visa sig ha varit död i ett flertal år. Utöver dessa anställda var även Angus mor boende på Midmar och Mornas bror Duncan Gwyvernyn gästade vid tillfället för vår ankomst också han slottet. Vi fick ganska raskt träffa föremålet för Mornas oro – paret Camerons son Ewan som, för alla del, såg ut som ett vanligt spädbarn men som snabbt skulle visa sig besitta en rent omänskliga aptit och ett svårslaget uselt humör.
Vi hade fått med oss ett alldeles särskilt instrument av Birghtmore som skulle underlätta vår undersökning, en spegel som enligt mannen själv avslöjade alla varelsers sanna natur, med vilken vi ganska snabbt kunde konstatera att Mornas oro var befogad – i dess blanka yta avtecknade sig det som för blotta ögat såg ut som det vanligaste gossebarn man någonsin sett som den märkliga insektspuppa den var. Den döda betjänten, vars frånfälle inte hindrat honom från att utföra sina sysslor från andra sidan graven, blev något av det genombrott vår undersökning behövde – det stod uppenbart för oss att älvorna inte ensamma bytt ut den lilla gossen mot det monstrum som nu bokstavligt talat sög liv och must ur stackars Morna Cameron, de hade haft hjälp från någon som bodde i slottet. Jag ska erkänna att misstankarna var befängt många och något spretiga för att uttrycka det milt, men alla verkade haft möjlighet eller uppvisade ett så pass märkligt beteende att de alla vid en punkt eller annan utgjorde rollen som huvudmisstänkt i vår utredning.
Mor Camerons påtagliga hjärtlöshet gentemot Morna, som bara motsvarades av den gränslösa kärlek hon kände för sin sonson, fick oss att misstänka henne – men hennes prat om att det skulle vara Duncan som var ”den riktiga älvan” (även om det nu visade sig vara sant i ett helt annat avseende) fick oss att överge henne som misstänkt och sikta in oss på Duncan istället. Detta gick dock inte ihop, då det var genom Duncan, via en man vid namn Holmscroft, som nyheterna om Mornas situation nått Brightmores öra och det föreföll tämligen ologiskt att själv anlita detektiverna som ska avslöja ens brott, och efter att ha konstaterat att både pigan och trädgårdsmästaren båda var för unga och oerfarna för den här sortens kallhjärtade brott siktade vi istället in oss på barnets far, Angus. Denne föreföll förvisso som en sorglös, nästan infantil figur, men hans morbida besatthet vid nattfjärilar och malar, för att inte tala om den nära på barocka glädje han fick av att nagla fast dessa med en nål genom kroppen på en tavla, gjorde oss mycket misstänksamma. Vi hade, trots det, inget konkret att gå på och hade det inte varit för en lyckträff – i vilken vi ämnade undersöka vinkällaren, det rum som vi blivit strängast förbjudna att besöka – hade vi kanske aldrig löst fallet med bortbytingen. Det hela blev möjligt tack vara en modig insats av fru Welles i vilken hon på ett storartat och osjälviskt sätt riskerade sitt eget anseende för att distrahera kocken, vilket gav mig själv och herr Danielson möjlighet att ostörda undersöka det för oss förbjudna rummet. Jag tänker inte närmare beskriva det vi såg där nere, utan nöjer mig med att säga att vi efter vårt kort besök i vinkällaren var både skakade och hade bevis för att den riktige Ewan Cameron var död, när vi ertappades, olovandes som vi var i Midmars vinkällare, av slottsherren själv. Angus oroade blick, för att inte säga skuldmedvetna gapande, fick mig att dra mig till minnes en artikel jag läst om kriminella beteenden i vilken det påvisades att en gärningsman ofta återvänder till platsen för sina dåd, vilket i sin tur fick mig att ta en chansning som skulle visa sig lönsam. Utan vidare omsvep tog jag mannen i örat, drog med honom ut och krävde ett svar. Hans bekännelse fick mitt nackhår att resa sig – Angus hade i sitt arbetsrum en flaska med ett starkt gift vilken han använde för att döda de fjärilar och malar han sedan naglade fast och en dag då Ewan krupit omkring på golvet i arbetsrummet hade flaskan åkt i golvet och den lilla pojken hade dött av att andas in de giftiga ångorna. Detta är en makaber och djupt tragisk olycka, men inte i sig ett brott annat än i den vårdslöshet den påvisar, men den historia som följde denna olycka var det som verkligen fick mig att tänka på Midmar som en förbannad plats!
Angus var väl förtrogen med kunskapen om älvors existens – han hade till och med själv spenderat en avsevärd tid bland dem, och istället för att berätta om olyckan för sin fru och mor valde han att be älvornas konung om en ny son och hoppades att ingen skulle märka någon skillnad. Inte långt från Midmar fanns en älvcirkel, en cirkel av stenar där gränsen mellan älvornas värld och vår sägs vara ovanligt tunn, och där gick älvkungen tydligen Angus önskan till mötes. Ewans död var en olycka, som drabbade Angus lika mycket som Morna, och till en viss gräns kan man förstå Angus önskan om att få ett nytt barn, men att inte agera när den varelse man bjudit in i sitt hem så ordagrant suger livet ur ens hustru, det är ett brott och tecken på ynkedom och svag karaktär – så vi tre, jag själv, fru Welles och herr Danielson tvingade med Angus ut till älvcirkeln för att närmare förklara sina handlingar, när en scen jag aldrig ska glömma kom att utspela sig framför mina ögon.
Genom ett fönster på slottet Midmar flög ett malliknande barn, bärandes på Morna Cameron, ut till älvcirkeln där vi just anlänt. Att det var den varelse som den stackars kvinnan tvingats dia stod bortom allt tvivel när den kallade henne ”mor”, och den deklamerade högt och tydligt att den skulle ta med henne till älvkungens festsal där han och hans syskon alla skulle festa på henne. Mina minnen som följer här är en smula röriga, det enda jag minns är att antingen fru Welles eller herr Danielson satte eld på ett stort träd som stod vid älvcirkeln och att den mallika varelsen, tillsammans med hundratals malar och nattfjärilar flög rätt in i elden och förtärdes av lågorna. Så mycket drar sig mitt sinne undan från att minnas något av händelsen att jag inte mins mer av vår promenad tillbaka till Midmar än att Morna Cameron hade blivit bränd av elden och att Angus försvann ut i skogen. Mor Cameron fyllde i de luckor som fortfarande fanns och erkände på sätt och vis sin egen skuld i det hela – Angus hade kommit till henne inte genom havandeskap, utan i vuxen ålder genom älvornas förtjänst. Hon borde ha förstått att varelsen som gjorde livet surt för Morna inte var hennes riktiga barnbarn, om man nu kan anse att ens den riktiga Ewan var släkt med henne, och hennes tysta medgivande, ja till och med uppmuntrande, till situationen är det jag i efterhand har svårast att förstå eller förlåta. Hur skrämmande tanken på älvor och malliknande väsen än är, så är det tanken på den ondska som bor i en vanlig människa som stannar hos mig längst efter att jag har släckt lampan på nattduksbordet om kvällarna…
Kadriljens makt
Mitt nästa äventyr kom att utspela sig, inte i någon avlägsen del av världen eller England, utan här hemma i London, åter igen på uppdrag av Brightmore och det mystiska sällskap han representerade. Jag ska villigt erkänna att det nära på skrämde livet ur mig. Trotts mina erfarenheter i Dola och Midmar var jag på intet sätt i närheten av förberedd på de fasor jag skulle komma att bevittna och det jag var med om har skakat min världsbild och tvingat mig att omvärdera min syn på mycket. Religion. Samfundet. Mig själv.
När sir Brightmore bad mig, fru Welles och herr Danielsson att, helt incognito, närmare undersöka sambanden mellan de olyckliga öden som tycktes ha drabbat ett par unga kvinnor ur överklassen och en egensinnig gentleman vid namn Ruben Damer (3:e greven av Dorchester) så trodde jag väl aldrig att det vi skulle finna så till den grad skulle chocka mig att jag faktiskt fruktade för mitt liv. Balsäsongen var i full gång och damerna i fråga hade alla vid ett tillfälle eller annat gästat någon av greve Dorchesters tillställningar och vi var via ombud, en man vid namn Sidmouth, ombedda att bevisa grevens oskuld till sagda damers olycka. Greven själv var inte medveten om att han var under granskning så uppdraget fodrade, naturligtvis, en hel del hemlighetsmakeri och förställning. Det skulle dock visa sig att vi inte var de enda av Dorchesters gäster som hade en dold agenda. Jag ska inte tråka ut er beskrivningar av klänningar, orkestermusik eller kända namn och ansikten som syntes vimla förbi på dansgolvet utan gå direkt på den händelse som – för mig – blev startskottet för de mest tragiska och skräckinjagande timmarna av mitt liv. En ung kvinna vid namn Lenora Flockton – även om jag vill be er att inte dröja er vid namnet och inte associera eventuella Flocktons världen över med denna varelse – hade på ett manipulativt sätt fått mitt namn uppskrivet på sitt danskort och då jag i denna stund inte insåg vad jag hade att göra med lät jag det passera för att slippa göra henne till åtlöje. Efter vår dans bad fröken Flockton mig att göra henne sällskap till sitt hem alldeles i närheten för att hon där skulle kunna byta skor och jag lät mig, i mitt rena uppsåt och min okunniga välvilja, övertalas. Fröken Flockton hade ett och annat hårresande rykte att berätta om Dorchester, rykten som jag i efterhand faktiskt tror är sanna, och innan jag viste ordet av hade mina svagare sidor fått bestämma och jag lät den rent okristligt framfusiga kvinnan förföra mig. För egen del kan jag inte skylla på annat än min ungdom och klena sinne för rusdrycker, och för hennes del…ja, jag kommer till det senare.
Väl återkommen och välbehållen i Lansdowne House, om än mer än lite skamsen, fick jag delta i en seans herr Danielsson ombetts hålla i för att roa några gäster, gäster som – ska jag tillägga – på intet sätt alls insåg att de faktiskt skulle få precis vad de bad om. Danielssons känslighet för det övernaturliga upphör aldrig att förbluffa mig, så jag kan bara föreställa mig den chock som måste ha kommit över hans stackars åhörare som på sin höjd måste ha förväntat sig lite skuggspel eller imma på en spegel. Anden efter en nyligen avliden kvinna, som till råga på allt närvarat på balen och dansat med just den man vi i hemlighet undersökte, var lite mer än de kunde svälja. Fru Welles, herr Danielsson och jag fick brått att hitta den stackars kvinnans lik för att utröna vad som hänt henne. Via ledtrådar som spöket gav oss hittade vi huset hennes kvarlevor befann sig i och det var just det hus som jag själv nyss lämnat, det hus som Lenora Flockton tagit mig till! Väl inne huset verkade luften helt gå ur Danielsson, det var enligt honom så till bristningsgränsen fylld med osaliga, arga andar att jag och fru Welles fick släpa honom upp för trapporna, själv kunde han knappt ta ett steg. På översta våningen hittade vi mycket riktigt den stackars unga kvinnans kropp – brutalt mördad med en yxa. Genom Danielsson särskilda tallanger fick vi reda på att kvinnan blivit mördad mitt i en akt av älskog, av hennes egen älskare, och vi kunde i alla fall dra slutsatsen att Dorchester var oskyldig till hennes död då Danielsson förklarat att de vaga bilder han kunnat uppfatta av den arma kvinnans mördare på intet sätt hade några likheter med Dorchester.
Vi kände allihop att det vad dags att avslöja vår egentliga anledning till vår närvaro på Lansdowne House och kontaktade Sidmouth för att genom honom berätta för vår värd vad som hänt under hans bjudning. Vi lämnade balen inte långt senare, men våra undersökningar hade bara börjat. Av respekt för alla inblandade och inte helt utan ett visst mått av egen skamfullhet så lämnar jag detaljerna för våra fortsatta undersökningar osagda, i synnerhet de som skedde hemma hos fru Welles, men vill ändå mena att märkliga – och stundtals pinsamma – som de var så bar de i alla fall frukt.
Den Lenora Flockton som jag dansat och kurtiserat med, gud hjälpe mig, var knappt ens mänsklig och tillråga på allt hade hon liv på sitt samvete. Det finns en varelse, omnämnd i bibeln och andra skrifter, som kallas succubus… eller både sucubus och incubus, om jag förstod saken rätt. Det är en hamnskiftande demon som växlar kön och utseende efter behov, väldigt sexuell till sin natur, och det var just en sådan som Lenora Flockton visade sig vara! Demonens förfarande var genialiskt simpelt i all sin ogudaktighet. Som kvinna tog den säden av den olycklige man som låtit sig luras av dess charm, och som man lägrade den en kvinna till att föda barnet. Jag vågar inte ens tänka på vilket sorts barn det hade varit.
Rut Palmers olycka visade sig bli vår väg till ett lyckat fördrivande av demonen. Stackars Rut infertilitet hade kostat henne livet och försatt demonen i ett läge där den åter behövde säd, och dess enkelspårighet eller rena ondska satte den efter mig. Dock inte i vaket tillstånd – likt maran kunde demonen komma till en om natten, när ens förstånd och motståndskraft var trubbat av sömnens oklara beskaffenheter, och det var i ett sådant tillstånd vi tillslut kunde fördriva den. Mot fru Welles – som ganska snart skulle komma att bli fru Addington – och herr Danielssons skarpa och vädjande inrådan anordnades det så att jag skulle sova under uppsikt av en katolsk präst som skulle fördriva demonen när den uppsökte mig. Jag ska inte sticka under stol med att jag var mer än lite nervös inför tanken på att agera levande bete, men vi stod helt utan andra förslag och varelsens härjningar måste få ett snabbt slut!
Jag mins ingenting av händelsen själv – annat än att demonen var där och en skarp smärta i mitt bröst, men enligt mina båda kamrater och vapendragare hade exorcismen varit lyckad. Jag vaknade upp i Lansdowne House, alvarligt skuren över bröstet. Jag hade tydligen varit nära att duka under, inte varit mer än några hesa andetag från döden, men jag har än idag inte kommit till klarhet över om det berodde på demonen eller den hårdhänta exorcism jag utsattes för. Danielsson gjorde sin åsikt i frågan tydlig, men jag är inte helt övertygad själv. Som protestant finner jag det svårt att ta till mig hur illa rustad jag är – rent själsligt och spirituellt – för att handskas med de problem som mitt nya liv erbjuder och har svårt att svälja att, på den punkten i alla fall, så är katolicismen att föredra.
Jag behövde få tid för mig själv, så jag tog in på ett hotell för att få vara ifred med min tankar och lämnade ingen adress där jag kunde bli nådd. Jag behövde läka, både fysiskt och själsligt, och komma till klarhet med vad det var för värld jag egentligen levde i och vad jag behövde förändra hos mig själv för att klara av att leva i den.
Hemligheter
Biografihäfte |
VärdenAttributesMentala: Intelligence 4, Wits 4, Resolve 3 SkillsMentala: Academics 4, Crafts 2 (painting), Geography 2, Investigation 2 (enigmas), Medicine 1, Navigation 3, Occult 2, Politics 1, Science 1 Hälsa: 8 (Stamina + Size) Storlek: 5 FörtjänsterFörnuftig 4, Allierade 1 (Adel), Kontakter 1 (Plebejer), Resurser 4, Status 4, Stridskonst: Boxning 2, Latin 2, Serbiska 2, Ny identitet 1 Vapen
EXP: 3 |
