Misär, misär, misär, ångest och trams.
Bah. Så förutsägbart. Om människor bara tog en ordentlig titt på sig själva skulle de falla döda ner av tristess. Det är synd. Synd om dem som inte förstår hur tomma deras liv är, hur ihålig den här världen är. Synd om dem som inte förstår sig på att leva omkring den istället för i den.
Gymkort, protestantism, inkomstskatt, ……missionären. Kan det bli mer ordinärt? Du söker dig till allting därutanför. Yoga, buddhism, dag-för-dag och she-male bondage.
Det är de nya kickarna, det-som-inte-redan-är-gjort, som tilltalar dig. Men du tröttnar snabbt på allt och skaffar nya intressen, nya vänner – så snart du lärt känna någon börjar de tråka ut dig, du finner dig avsluta deras meningar (insiktslösa plattityder) och gissa fredagsnöjen (Naomi klarade inte en helg utan att slinka ner på Cailín Craic, svepa en drajja, övertala DJn att spela ”Friday I’m In Love” med the Cure, gnida sig mot flatorna på dansgolvet men sen ändå gå hem med bartendern. Frank föredrog sportpuben runt hörnet på Dunley Rd. Under säsongerna var han som ett urverk.). Efter ett tag blir det påfrestande att höra dem prata, och snart tål du inte ens deras röst. Det är då du tröttnar. Du har inte haft någon vän längre än ett halvår.
Och så har folk mage att bli arga på dig. De borde ta det som ett ”wake up call”, till att göra nått nytt, vara lite spontana. Du försöker, men det är inte nödvändigtvis det att du är steget före, det är folk som är lite efter…
"Chester" har blivit "Chessy" och klär sig i kjol. Han är inte riktigt kvinna, men han är heller inte längre en riktig man om ni förstått det rätt. Det är bara en i raden av excentriciteter —-
När han sitter i lotusställning höljd i rökelse och med ett drömlexikon i knät är det svårt att ta honom på allvar. Allvarligt talat hälften av tiden snackar han bara skit, men fler och fler av hans förutsägelser verkar slå in, och hur absurt det han säger än kan vara vågar ni inte riktigt riskera konsekvensera av att avfärda det som en lögn. Vilken goja som helst som kommer ur hans mun kan vara av yttersta vikt, vare sig han är medveten om det själv eller inte.
Han var: en cynisk mångfifflare med tvetydig läggning och esoterisk förkärlek som bara hade en extra jävlig dag.
Han blev: en avkönad domedagsprofet som tar visionframkallande ”ögondroppar” och vadar djupt i keltisk ockultism och Modersdyrkan.
Se även
Chessy
| Spelare — | Tobias |
| Koncept — | Esoteriker |
| Klan — | Caitiff |
| Förbund — | Sabbaten |
| Skapare — | Dahlia Mills-Davies |
| Scenarion — | Dà Rathad |
| Inträde — | Dà Rathad 1 |
| Citat — | Well spank my ass and call me Charlie! |