Billy Butterfly

Billy

Billy
Spelare — Dennis
Koncept — {$koncept}
Klan — Ravnos
Förbund — {$forbund}
Skapare — Mason
Scenarion — Stillwater
Inträde — {$intrade}
Citat — Akta så jag inte använder min Tremeeere-magi på're!

Uppväxt

En gång hette jag William Walker. The Walkers, min första fosterfamilj; Jag var ett rikemansbarn. Jag kunde få vad jag ville, när jag ville ha det. Problemet var bara att jag ville ”förtjäna” det också. På mitt eget lilla vis. Jag var ett mycket uppmärksamhetskrävande barn sa de. Att jag ville ha lite värme och kärlek från mina föräldrar också. Men det var inte därför jag hoppade ner från taket, eller låtsades drunkna i sjön. Nej, jag har aldrig försökt förstå mig på ömhet och sånt där. Och de får väl strunta i mig bäst de vill, jag behövde väl ingen att se efter mig på alla långa promenader jag tog för att sedan när jag kom hem igen mötas av min moders lättnad och en stor skål glass…

Men där psykologen de skickade mig till verkade inte fatta bättre själv. Det var ju till och med hon som uppmuntrade mig till att gå till domstolen med det där om att mina föräldrar misshandlade mig. Det var ju mitt ord emot deras, och bevis fanns det bara i form av de där blåmärkena jag fixade med några stenar, och sedan kunde väl inte domaren våga påstå att en liten sjuårig pojke som jag skulle ljuga…

Jag blev då skickad till min nya familj. Också de var ett par rika människor som bodde en bit utanför Dallas. Jag vet inte varför de ville ha mig, de var väl säkert sterila eller nåt.

Men inte heller de var immuna mot mina lögner så jag fortsatte med mina rutiner som förut som om inget hade hänt.

Så småningom tröttnade jag på att bara få mina nya föräldrar att ge mig saker, men även på att behöva genomföra alla bravader på riktigt. Jag började hitta på historier, och ljuga allt grövre i samband med att jag ”stal” mer och mer. Som när jag lånade min styvfars cabriolet en tur, parkerade den några kilometer bort, rullade mig i smutsen, gjorde revor i mina kläder och gick sen hem igen för att skenbart bedrövad berätta om när bromsen inte fungerade så att jag var tvungen att kasta mig ut ur den snabba bilen precis innan den rullade ut för stupet och exploderade i ett stort moln av eld och lågor…

Jag fick ett ganska bra pris för den i alla fall. Men det sa jag ju inte till dem, då skulle de ju kanske inte låta mig låna BMWn.

Och så höll jag på tills mina kära föräldrar tillslut inte längre stod ut med mina små sagor. Det var vid den tiden jag själv också tröttnade på dem, jag behövde nåt större, så jag bestämde mig en morgon för att bege mig till stan. Så jag packade en liten ryggsäck med de saker jag tänkte att jag kanske behövde och gav mig av tidigt innan mina föräldrar hade vaknat.

Efter att ha gått i ett par timmar nådde jag äntligen Dallas. Men det var inte riktigt så som jag hade föreställt mig det. Människor som värmde sina händer i elden från soptunnor, barn med smutsiga och trasiga kläder som sprang omkring barfota på gatan och lekte. Det var första gången jag kände känslan av obehag. Det var inte bara på grund av den chock jag fick av att det inte var som i TV-serien jag jämt satt klistrad vid när jag var mindre, de var ju mörka!

Jag hade sett ett halvt dokumentär program om de där zigenarna, de verkade ganska läskiga, såsom de dansade och hade sig. Nu kom en svarthårig liten pojke fram till mig, han sa att jag såg trött ut och frågade mycket artigt, om jag ville att han skulle bära min ryggsäck åt mig. Först blev jag helt mållös, de kunde uppenbarligen tala engelska också! De kanske inte var riktigt så ociviliserade som jag hade trott. Uppspelt över min nyfunna upptäckt räckte jag den till honom, men i nästa sekund hade han redan hunnit runt husknuten. När jag äntligen förstod vad det var frågan om tog jag upp jakten på honom. Han hade sprungit in i en övergiven industrianläggning och satt uppflugen på en takbjälke. Så snällt jag kunde bad jag honom kasta ner ryggsäcken till mig, men satt stadigt kvar och såg på mig med ett hånleende på läpparna. Rätt som det var såg han förskräckt upp bakom axeln för att sedan i samma ögonblick tappa balansen och falla framstupa ner på det kalla, hårda betonggolvet.

Embrace

Till en början visste jag inte hur jag skulle reagera. Stel och frånvarande stirrade jag på den döda barnkroppen som låg där, orörlig och död. Så det här var staden… Ja jag hade ju sett det på TV förut… Då är det väl bäst att vänja sig tänkte jag och närmade mig liket för att greppa väskan och bege mig därifrån. Men när pojken plötsligt började röra på sig ryggade jag hastigt tillbaka. Ett pistolskott hördes och pojken stillade igen, den här gången täckt med blod. Jag betraktade det den här gången definitiva liket. Så detta är vad verkligheten har att erbjuda tänkte jag när jag böjde mig ner efter den blodiga väskan och torkade av den med skjortärmen. När jag tittade upp igen stod där en högrest man i nån flott kostym och stoppade just ner revolvern innanför kavajen.

- Synd på skjortan. Sa han nonchalant medan han koncentrerade sig på att knäppa sina knappar.
- Känner jag dig? Frågade jag eftersom klichén passade så bra in i situationen.
- Känner du någon? Skrattade han till svar.
- Känner du mig?……Vänta lite nu! Är han död?
- Ja, det ser så ut.
- ………min Gud! Han var min enda bror och jag var den enda han hade i sitt korta men ack så händelserika liv, och nu är han *snyft* borta! Tvingade jag fram gråtfärdigt.
- Han var ju så UNG!!!! *snyft* hade hela livet framför sig, vad skulle han med en livförsäkring till, för vem kunde väl nånsin ana, Herre ta mig också!!!!…För han hade väl en…eller…du ser i alla fall ut som en jurist… OKEJ JAG ERKÄNNER DET! Han var alltid pappas favorit. Det var på grund av honom jag blev arvlös, jag har ändå alltid hatat den lille hycklaren! Så! Vad väntar du på? Läs mina rättigheter. Jag förtjänar den värsta domen av alla!…vad flinar du åt!?

Rätt som det är befinner jag mig i hans hus. Han hade invigt mig.

Nej, inte heller Mason (det är så han kallades i alla fall) kunde få mig att stanna hos honom. Vilket han visserligen inte heller försökte göra. Han tog mig till sitt fina hus, (han hade stil, kristallkronor och allt,) och presenterade mig för sin väninna Isabelle, en mycket förtjusande ung dam som senare berättade att hon faktiskt inte var så ung… Hon satt hela natten och berättade för mig om den värld jag hädanefter skulle leva i och om allt möjligt som hon tyckte jag kunde ha nytta av i mitt nya liv, och medan Mason spelade på sin flygel sa hon adjö och släppte ut mig i den värld jag nu såg på med nya ögon.

De första åren

Det började ljusna. Nu när jag visste att solen var vår fiende började jag genast söka skydd. Jag hade gått en bra bit ifrån Mason och Isabelles hus så jag visste inte hur jag skulle få tag på någonstans att sova. Särskilt inte här i centrala stan, som mest verkade bestå av… mindre glamourösa bostäder. Jag hade inte mycket tid på mig, så jag bestämde mig för att knacka på på första bästa dörr.

När jag berättade om motorcykelgänget ”vapenidioterna” som var efter mig och att jag inte hade sovit på elva dagar av rädslan för att de skulle hitta mig så blev den gamle herren gästfri och visade in mig i sin skumma lägenhet. En lägenhet som för övrigt såg ut att blivit bortglömd av städerskan. Mannen själv såg ut att ha tappat bort numret till kemtvätten och sålt tvålen och tappat pengarna… Men trots den oförskämdhet och avsaknad av komfort han uppenbarligen visar sina gäster i form av den otrevliga lokal han hade att erbjuda kunde jag inte tacka nej – mitt liv hängde på det.

Och nej, visst. Jag hade väl inte behövt döda honom…Inte hängt honom från lampkroken med hans eget skärp i alla fall…Men han hade ju inte så mycket annat jag kunde använda…Det kanske var därför han försökte sig på min ryggsäck…Dessutom var jag hungrig……Lite i alla fall…Ja, jag trodde i alla fall jag skulle kunna få i mig lite näring av honom. Men, jag kunde bara inte. Han var så………smutsig! Han hade senapsfläckar på sin tröja! USCH! Åååååh det är äckligt bara att tänka på hans snuskiga ölmage och hans kladdiga skägg. Och ja, jag kunde gömt undan honom sen ifall kan inte var så…svettig. Han skulle säkert ha halkat ur mitt grepp, eller nåt… Men hur skulle någon kunna spåra det tillbaka till mig? Jag var ju odödlig nu. Jag kan göra vad som helst. Men för säkerhets skull så ska jag nog flytta upp till nordstaterna tänkte jag och gjorde det. Inte kunde väl jag veta att jag var en problem magnet… Inte för att striden mellan Brujahs och Gangrels där uppe i Stillwater berodde på mig… Men mot min vilja hamnade jag mitt i alltihop och jag vet inte riktigt vad allt var om, men jag vann ett hus på det. Ett riktigt fint hus som med lite färg och utbytande av dörrar kan bli riktigt fint. Men det får vänta. Nu ska jag till…

Unless otherwise stated, the content of this page is licensed under Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 License