Mäklardotter som tog saker i egna händer efter sin hädangång och har genom kontakter och socialt manövrerade skapat ett litet imperium av fastigheter under hennes kontroll.
En ung och ambitiös dam. Och dam ut i fingerspetsarna, det är det ingen fråga om. Beatrice växte upp i New york som en del av den begynnande sociala eliten i Usa.
Hennes far Frederic du Batille kom till staterna från Belgien 1890 med en stor summa pengar som han investerade i att bygga hus i den alltjämt växande staden. Hans fru kom med över havet med honom. Paret behövde inte avvänja sig vid den höga levnadsstandard de var vana vid från belgien. De blev snabbt en naturlig del av den nya aristokratin i new york. 1895 Föddes deras första och enda barn, Beatrice.
Under sin uppväxt så fick Beatrice alla fördelar en rik uppväxt för med sig. Därtill kom även att så som enda barn uppfostrade Frederic Beatrice till att så småningom ta över hans byggföretag. Beatrice blev välbekant med alla hans kunder och partners, skumma som hederliga. Maktspelen dem emellan fascinerade henne och makt blev hennes hobby och mål.
På en soaré 1915, när Beatrice var 20 år gammal så träffade hon en man vid namn Robert Carlton. Attraktionen var omedelbar, Beatrice kunde inte hjälpa att lockas av den mystik, kontroll och självförtroende denne man utsöndrade. Robert var en tyst partner till Frederic, och hade varit under många år. Hon hade hört talas om honom i tysta nästan andäktiga ordalag men detta första möte skulle visa sig förändra hennes liv för alltid.
Robert förde henne i den undre världen. Tog med henne ut om kvällar och hela nätter. Föräldrarna blev mycket oroliga men vågade inte sätta sig upp mot Robert, så en dag när Beatrice inte kom hem till morgonen så antog de det värsta och började sörja. Har hon återupptagit någon kontakt med någon i familjen?
Beatrice njöt fullständigt av sitt nya liv som odöd, tog till sig den underliga magi som kom med att vara invigd i klanen tremere omedelbart. Beatrice tänkte ofta att hon var som född för att dö. Hennes sire, Mr Carlton, var faktiskt regent i new york och tog henne under sina vingar. Beatrice steg snabbt i rankerna på grund av honom och hennes egna maktbegär och envetna driv. Steg hon i rankerna, både inom Camarillan och inom klanen, eller främst klanen? Kvinnor som steg i rankerna i tremere visste hon var väldigt ovanligt, men hon drog nytta av det för de andra underskattade henne.
Umgås du enbart med andra vampyrer/Tremerer? Om inte: har du utnyttjat dina gamla kontakter du fick genom far, eller skapat helt nya politikerkontaker på eget bevåg? Gör du det genom att vara "businesswoman in her own right" eller "kvinnan bakom mannen"
Tio år som odöd hade inte förminskat hennes distinkt kvinnliga charm, och efter år av studier så började hon åter ta sig ut i sociten Igen. Nu med utan större risk för igenkänning. Hon blev snabbt en självklar gäst hos borgmästaren, diplomaterna och storföretagarna. Politik är hennes specialintresse.
Förgät mig ej! - en Rök över Manhattan historia
Saker
Personer
Big Mick - kontakt på stadsplaneringen, city hall
Jefferson van Hoeven - konkurrent om lokal för nya elysiumet. Daeva.
Robert Carlton
En av mina kontakter är en möbelgrossist.
Graham brooks - kusin
Aron P. Long - farbror
Mr. Hastings - arons ghoul
Rosie - en nosferatu som gömmer sig eller är gömd i logerna på Jeffersons teater. Eller är hon nosferatu? Hon känner Jefferson i alla fall. Som en gång i tiden var en hora och har verkat fortsätta med det i sitt andra liv.
Battery Bill - obunden men flirtar med carthians. Han är en ledare / muskler för the carvey boys.
Lawrence Wilder - skådespelare som satt vid samma bord som mig på hund välgörenhets middagen.
Giorgio Fontacelli - skådespelare on the outs. Daisy's kund.
Daisy - en andra teater flicka. Ej nosferatu.
Eugene Clapper - obunden nosferatu som tidigare ägde The Garden Theatre, men har varit försvunnen i ett år.
Buttercup - en tredje teaterflicka. Ser ut som en 14 åring och är djupt bitter.
Lokaler
5th avenue, 72 street Haven
Cherry lane theater
Rådhuset
Section d'Or
Våning 7 park row building
Objekt
Nyckeln till teatern.
Ritningar över teatern
Kartor över new york
Session 1
15 februari 1926 onsdag
Graham berättar att prinsen har beordrat bygget av ett nytt Elysium. Det är en fantastisk möjlighet för oss att visa framfötterna. Graham har till och med ordnat med en lokal som förslag. Men oväntat nog hade ett till förslag kommit in på prinsens bord. En gammal teater, det tilltalar ju prinsen välkända och lite löjliga förkärlek för dramatik.
Det visade sig att teatern egentligen skulle ha rivits, min kontakt, Big Mick, på stadsplaneringskontoret i rådhuset ville att jag kom in nästa dag. Jag och Robert gick och åt på ett fascinerande nytt ställe i China Town. Prima! Han vet verkligen hur man underhåller en dam.
16 februari 1926 torsdag
Big Mick berättade att Jefferson hade betalat enorma summor för att få köa just den här teatern. Detta hade gjort så att inspektörerna blivit övertalade att inte titta så noga på vad som kanske bröt mot byggnadsreglerna. "aha" tänkte jag då "det kanske. Är så mycket fel att de inte kan, lagligt i alla fall, sälja fastigheten i befintligt skick. Det verkar dock som att borgmästaren har ett stort intresse av det här och ska ha tryckt igenom det här.när borgmästaren en kompis till Jefferson? Men kära Mick lät mig i alla fall få nyckeln dit så att jag skulle kunna ta mig en titt.
Jag ringde dit Robert och så började vi utforska stället. Det var i dåligt skick ja visst, men tyvärr verkade det inte som att teatern var i tillräckligt dåligt skick för att rättfärdiga rivning eller fördröjning av försäljningen. Men när vi kom in i själva scensalen så hörde vi musik. Svagt.. Och vi följde ljudet ner bakom scenen och till logerna.
Slutade sessionen i källaren bakom scenen i den gamla teatern som Jefferson hade köpt för att föreslå till användning för Elysium till prinsen. Var där med Robert Carlton och utforskade för att kolla om teatern bröt mot några byggnadsregler så att det skulle behöva rivas.
Kom till en en dörr med ett foto fastsatt på yttersidan. Lappen hade en dikt på baksidan som insinuerade att Rosie var en prostituerad. Musik spelade där inne. När vi knackade på så öppnades bara en tittlucka. Hon verkade inte vilja prata speciellt mycket.
Session 2
Rosie heter kvinnan bakom dörren. När vi var på väg ut så tänkte jag att Rosie kanske skulle vara mer pratsam om Robert inte var med. Hon berättade att hon inte ville prata om folk som hon känner ( som Jefferson). Så hon känner honom alltså. Hon ville dessutom inte komma ut ur rummet för att hon har "blivit ett monster" .. Eftersom hon är vampyr nu så drog jag slutsatsen att hon måste vara nosferatu. Vårt samtal blev avbrutet då Robert hörde att någon annan kom in i teatern. Vi försökte gömma oss och lyckades precis.
Jag berättade för Robert mina misstankar. Jag undrade ifall han kanske kände nån nosferatu som kunde hjälpa oss att identifiera henne eller hennes sire. Robert kom på att han skulle kunna prata med William Cobb. Herzel Baum är William's Sire och Herzel är nosferatus priscus. Det lönar sig att vara med i Invictus. Vi lämnade varandra utanför teatern och jag passar på att åka och titta på vårt förslag till det nya elysiumet. Aaron p. Longs ghoul möter upp mig och är jätte gullig och hjälper mig med anteckningar. Jag blir alldeles passionerat inspirerad. Den här magnifika våningen har inte bara potential, den ligger dessutom mitt i ett curry kors där flera av stadens största ley linjer korsas. Sen att det är granne med rådhuset är liksom pricken över i:et.
17 februari 1926 fredag
Jag vaknar och kommer på att Big Mick hade bett mig komma på en välgörenhets middag för svältande hundar. Åh nej… Jag kan ju inte gå själv. Jag ringde Robert han var upptagen, Graham likaså. Kändes inte riktigt säkert att ta med mig en människa… Så jag ringde den där stackars barägaren som råkade så illa ut i förra månaden, Boyd. Han hade lust att komma. Kul!
Robert ringde innan jag blev upplockad av Boyd och berättade vad William hade sagt. Det finns tydligen inga kvinnliga nosferatu i staden som är registrerade. Definitivt inte invictus hur som helst. Kan det vara så att det är en vampyr som blivit deformerad på annat sätt?
Väl på middagen så hade jag ganska trevligt. Lite problem med att gömma att jag inte åt… Boyd verkade ha det trevligt med, fast lite oroad av hundbajset som var överallt på golvet i den fina bankettsalen i rådhuset.
Big Micks fru Penelope, verkar vara en sån där som försöker hitta en mening men livet men lyckas inte riktigt. Aja, det är inte min ensak. Det var en ganska tråkig tillställning. I alla fall tills Battery Bill dök upp! Med sina carvey boys! Jag har inte träffat mannen förut men kan har ju hört…. Han rånade alla på middagen.. På allt! Fruktansvärt, men värt att rapportera i alla fall. Boyd lovade att han skull prata med Paul Foster åt mig, så att vi kan prata om det.
Session 3
Väl hemkommen, pustar jag ut. Slänger mig på soffan och tänker att jag måste reda på mer om Rosie. Det finns ingen tid att förlora, och natten är fortfarande ung. Jag tar på mig mina bästa diskreta kläder, den lilla svarta och en trenchcoat och tar mig till The Garden Theatre. Det verkar inte som att det har varit någon där sen igår… Så jag går in.
Redan när jag kommer in i teatersalen så hör jag musik. Det måste vara så att dörren nu är öppen till Rosies lilla rum. Jag försöker få kontakt med Rosie utan att skrämma henne. Men det visar sig att det är en helt annan varelse som möter mig när jag kommer ner för trappan. En blond dam med en minkboa och inget annat på sig dansar och röker för sig själv där nere i mottagningsrummet. Oj… Så.. Hmm..
Det här är ju en dam som uppenbarligen har njutit lite för mycket av opiumets tvivelaktiga gåvor. Blivit bortblåst… Eller utblåst, eller hur man nu säger. Den blonda damen berättade att hennes namn är Daisy
Robert Carltons samtal på förbundet ledde till en viktig ledtråd.. Det finns bara en känd nosferatu som är obunden till förbund. Han heter Eugene Clapper… Och här kommer pricken över i:et, han var föreståndare till The Garden Theatre, upp tills han försvann för ett år sen.
Daisy' s tur idag. Giorgio Fontacelli, skådespelar kompisen till laurence wilder som satt id vårt bord tidigare på kvällen, är hennes kund. Det vet jag för att jag träffade honom utanför teatern. Jag flirtade lite och gav honom mitt kort så jag hoppas att han ringer så jag kan få reda på mer om honom och hans relation till teatern och Daisy.
18 februari 1926 lördag
Jag vaknar av att det knackar på min dörr. Det är Paul foster. Battery Bill har inte avslöjat sig tillräckligt. Det verkar som att Paul har haft med battery bill att göra tidigare. Men han suckade över att än en gång hade Bill inte avslöjat sig tillräckligt, och Paul kunde inget göra för att arrestera honom efter de mänskliga lagarna.
Session 4
21:00
Vid niotiden så lämnar Paul mig, då passar jag på att ringa Big Mick. Jag tänkte att han kanske har numret till Laurence, som har numret till Giorgio. Mick blev nog lite svartsjuk när jag frågade men det tål han nog!
Hmm… Bäst att jag tittar till teatern idag igen, det kanske är Rosie igen eller jag kommer i alla fall få mer information.
När jag kommer dit så hör jag en liten flicka skrika gällt. Jag närmar mig scenen, där ljudet kom ifrån, med försiktighet. Det är nästintill bäckmörkt inne i salen. Jag hör hur två personer springer efter varandra och den lilla flickrösten skriker "pappa!". Jag försöker då ta mig till henne. När jag kommer upp på scenen hör jag ett dunsande ovanifrån, jag tittar upp och ser en man titta ner på mig. Han springer iväg illa kvickt och flyr teatern gissar jag då jag inte hör honom något mer sen. Jag letar fram till den lilla flickan som försöker gömma sig bland de dammiga scenkläderna bakom ridån.
Hon verkar väldigt motsträvig till att räddas. Inte så konstigt kanske.. Jag borde ju förstått att det var en tjej med samma problem och yrke som Rosie och Daisy. Men hon ser så ung ut.. Hon måste varit en vampyr länge, för när jag tittade in i hennes ögon var det inte en 14 årig flicka som tittade tillbaka.
Vi kommer över den initiala fadäsen jag gjorde, alltså skrämma bort hennes kund, och vi börjar pratar lite. Jag frågar om de andra flickorna, berättar vad de har sagt och Buttercup reagerar med att Petunia är en skvallerbytta. Hon inser dock att jag nu kan ganska mycket och släpper garden lite. Jag frågade om kunden lite försiktigt och Buttercup berättar att det faktiskt var Eugène som sprang iväg alldeles nyss. Det är Eugène som är "Pappa". Kunde inte riktigt avgöra om faderskapet bara var en del av rollspelet eller om det faktiskt är hennes Sire. Men Eugène är ju Nosferatu och de ser ju förskräckliga ut och Buttercup såg ut som vilken annan 14 åring som helst…. Fast med de där gamla gamla ögonen. Huuuh. Hon råkade också försäga sig lite tror jag. För hon sa att Jefferson och Eugeene och Jefferson brukade vara vänner men inte är det längre… Det betyder ju att Jefferson definitivt har med det här… Bordellhuset … Att göra.
Jag går från teatern mer förvirrad och med mer frågor än jag kom dit med. Jag har också en begynnande värk i mitt bröst över dessa flickors öde. Det är inte bara glada horor (så som de själva försöker porträttera sig själva) som lever och verkar på den här teatern. Det finns en desperation och total uppgivenhet hos dem. De är fast och kommer inte loss. Det är nått som är väldigt fel på The Garden Theatre.
19 februari 1926 söndag
19.02
Precis som jag vaknar för natten knackar det på min dörr. Det är dörrvakten som informerar mig om att Steven O'Connor väntar i hallen… Och har väntat ganska lång tid. Ojojoj… Hoppas jag inte hamnar i trubbel för det. Jag slänger på mig något diskret tar en sista titt i spegeln och springer på mitt allra lugnaste vis ner till lobbyn. Steven verkar putt och lite fundersam över varför jag inte kunde ta emot honom tidigare. Det är en fråga som är svårare att svara på än vad han kunde märka hoppas jag. Steven tar genast upp varför han har kommit i gen hög person. Det är för att de har redan gripit en misstänkt för det fruktansvärda rånet på välgörenhetsmiddagen. Jag har svårt att tänka mig att de fått tag i Battery Bill och lyckats hålla honom, men jag måste ju hålla skenet uppe av en dam som gör allt för att hjälpa lagen.
Väl på polisstationen så ser jag en herre jag verkligen vill prata med, Giorgio Fontacelli! Men han anländer precis som jag dras in i rummet där identifieringen äger rum. Attans, tänker jag hur ska jag nu få hans uppmärksamhet på ett osuspekt sätt? Lineupen var som jag misstänkte Battery Bill fri, men de hade faktiskt fått tag i några av Bill's henchmen. Inte helt hopplösa än då de här poliserna. När jag väl har gått ut så ställer jag mig vid vattenkylaren och hoppas att jag kan stå här och vänta utan att någon tycker att jag är konstig. Jag ställer mig med vikten på ena foten och låter höften puta ut. Det har önskad effekt, Giorgio kommer upp till mig när han kommit från identifieringsrummet. Han frågar på direkten om jag hade middagsplaner. "ja, du" höll jag på att säga men lyckades klämma ur mig något mer kvinnligt och mindre vampyrigt.
Giorgio visar sig vara en man med mycket skryt i sin tunna. Det bara vällde ut. "Jag har många vänner, vänner som gör allt för mig, m du förstår vad jag menar." *pet pet blink blink*. Han har mafffia kontakter alltså. Det visar sig att han också känner Jefferson, men han är inte den sortens vän. Jag drar en lättnadens suck vid det, men det kan vara en möjlig äg att få träffa Jefferson själv kanske i framtiden när jag vet vad det är som pågår på den där mystiska teatern.
Men döm av min förvåning när Giorgio av sig själv börjar prata om Daisy. Han bli väldigt emotionell och jag är nästan rädd att han ska göra ett spektakel av sig själv.
Han var helt bortom sig, så jag visste inte vad jag skulle göra förutom att försöka trösta honom, i detta virrvarr så går jag med på att vi ska gå tillbaka till teatern i natt. Vad jag har förstått så kommer det inte vara Daisy där ikväll, utan någon annan flicka. Men det kanske hjälper Giorgio att få se det med. Galenskaper, hur ska det här gå?
Session 5
I taxin dit …
Giorgio känner bluebell.. Vars kväll det är i kväll.
Dörren står på glänt.. In bakom är en korridor. Korridoren till tjernas loger. Den tredje dörren står på glänt. Dörr ett har en torkad ros utanför, dörr två har skrap märken. Dörr tre står på glänt. Kiss och blod luktar innanför.. Döende lycklig man i kedjor hängerdärinne. Tar hjälp av giorgio att frakta honom ut . Springer i förväg ochska ringa ambulans när jag känner en hand på på min hand på luren. Petunia harkommtit på mig..
Petunia… Forgetmenot hade ihjäl petunia (för att hon var eugeenes favorit). Sen invigde eugeene forgetmenot och fmn hade då ihjäl eugeene. FMNsäg sedan till att de levde igen,. FMN dödade pet efter att pet blivit invigd. Huh? Jag har redan träffat Forgetmenot tydligen? Huh?
Elysium visste inte P. Vad det var.
PLANEN: Jefferson har ett förhållande med FMN, där FMN vill att jefferson ska köpa teatern så att de ska kunna bli accepterade i vampyrsamhället
Planen
Adelaide utanför teatern. Inget kraftfält utanföteatern.
Aktions Alternativ:
- anmäla till sheriff
- prata med Jefferson
- prata med Forgetmenot
Brev från boyd i reception. "förlåt" och check på ersätningför förlorade, stulna pengar. Snällt men snålt! Och utan stil.
Haven
Fifth Avenue, 15th floor. Facing Central Park, Custom built.
Beatrice du Batille
| Spelare — | Natalie |
| Koncept — | Kvinnan bakom mannen |
| Klan — | {$klan} |
| Förbund — | Invictus |
| Skapare — | Robert Carlton |
| Scenarion — | Rök över Manhattan |
| Inträde — | Förgät mig ej |
| Citat — | Jag får nog som jag vill så småningom, darling… |