Andrea di Martino Cavalcante

Beskrivning

Beteende

• Stannar upp mitt i meningar. Kommer av sig av hans tankspriddhet.
• Full av känslor men saknar totalt empati.
• Ganska egocentrisk, men förstår och tillämpar höga moraliska värderingar.
• Pragmatisk och har rationella tankebanor som ofta får konsekvenser som han inte alls hade räknat med eller vill ha.
• Nikita style. När han drivs alltför hårt exploderar han. Till en början står han emot, inte för att han egentligen känner en inre moralisk konflikt, men för att han har blivit så hårt indoktrinerad att vissa saker bara är fel.
• Mycket rädsla, ångest och osäkerhet.
• Oberäknelig men förnuftig.
• Naiv

Bakgrund

Mänskliga år

Den 3e december 1422 var en ganska kall dag i en by 16 mil utanför Pordenone. Och det var också den dag jag föddes. Min far Giusto var en jordbrukare precis som hans far före honom och så vidare. Min mor Anna gifte sig med honom efter att hennes föräldrar dött i kolera. Hon var själv försvagad med tecken på sjukdomen och var inte i tillstånd arbeta. Min far var en barndomsvän till henne och han bestämde sig i ren godhet att göra henne till familj, trots att han själv hade det väldigt knappt. Han var väldigt from och gudfruktig. Han kunde inte läsa, men hade lärt sig nästan hela Johannesevangeliet utantill och kunde bara genom att se på papprets bläckfläckar var han var någonstans. Både jag och min lillasyster tyckte om att lyssna på honom ”läsa” ur den. Mest för att vi var imponerade av hans talang.

Jag var inte den första sonen de fick. Jag hade en storebror till dess att jag var tre år, och han var fem när han drabbades av tyfoidfeber och dog. Jag kommer inte ihåg honom så väl, men min mor blev alldeles förtvivlad. Samtidigt var hon havande, med min lillasyster i magen – det blev en väldigt problematisk förlossning, men lillasyster kom ut frisk och välmående två dagar efter det att min storebror gick bort.

Vid det att jag var tio år hade min mor genomlidit tre missfall och en lillebror till mig dog när han var två år gammal. Jordemodern i byn sa till min far tredje gången det hände att mor var klart undernärd. Torka och fattigdomen gjorde oss klena, och min mor var inte så stark till att börja med. ”Hur ombesörjer du din kvinna egentligen!? Karlslok!” röt hon med sin dova stämma. Vid det gick far ut i vedboden och satte yxan rakt i pannan sin.

Nu fick vi flytta till farbror Iacopo. Han bodde i en helt annan del av Italien, utanför en stad som hette Stavlachia, så det blev en lång resa dit. Han var en handelsresande och rikare än far, men inte mycket. Han var inte heller gift, men det kom många olika flickor och damer hem till honom. Ibland tog farbror med mig och min lillasyster in i sovrummet med dem för att titta på. Så att vi skulle se och lära oss hur man gör sa farbror, det var väldigt viktigt. Vi fick inte följa med in när han tog med sig mor in, men det ville vi inte heller. Vi tyckte inte det var särskilt roligt.

Min farbror hade mycket kunskap. Inte minst om andra städer, och till och med andra länder. Han hade varit i Frankrike och på både Korsika och Sicilien, sa han i alla fall, och berättade om sina många upplevelser. Han lärde oss också om rätt och fel och hur Gud ville att vi skulle handla, godhjärtat och rättfärdigt. Om vi gjorde någonting fel eller syndade så straffade han oss, och sa att Gud inte skulle vara så förlåtande som han. Så vi bad varenda kväll till Jungfru Maria, Jesusbarnet och Anna, Vår Moders moder, om förlåtelse för våra försyndelser och lovade att vara goda och gudfruktiga.

När jag fyllt 14 sa farbror att han inte kunde ha mig hos honom längre. Att det var dags att jag började tjäna mitt eget uppehälle. Jag ville inte åka någonstans, så jag vädjade om att jag kunde hjälpa till ännu mer här hemma, men han hade redan pratat med en storbonde i trakten som behövde hjälp på sin gård – han skulle komma och syna mig ikväll sa farbror. När jag hörde det rymde jag. Jag sprang rakt ut i skogen och gömde mig i ett övergivet grävlingsgryt som jag hade hittat året innan, men när jag blev hungrig igen efter tre dagar så kom jag tillbaka. Farbror gav mig bröd och underbart god getmjölk, sen slog han mig, bakband mina händer och ben, kastade upp mig på en skrinda och körde iväg med mig till min nye arbetsgivare.

Väl framme vid gården kom jag snabbt på andra tankar då jag såg den vackra svarta hästen på rovåkern. Det var en Friesermärr fick jag lära mig senare, för som dräng på gården var min uppgift att bland annat sköta henne och stallet. Jag fick bo i ett uthus med en liten säng och ett litet vaxljus. Men dagarna spenderade jag mest i spiltan med rykt och utfodring, när jag inte var tvungen att hugga ved eller gallra rovor.

Efter ett tag på gården tog mitt tålamod slut och jag tog mod till mig och frågade husbond när jag skulle få lära mig rida märren. Han blev rasande över min fräckhet, men sa att jag under inga omständigheter fick rida henne. Hon var ett arbetssto och inte till för min förnöjelse! Hur det än var med den saken kunde jag inte stå ut med att inte få sitta upp på hennes välformade länd och rida ut. Jag hade sett husbonds dotter Flora, som var ett år äldre än jag var, ta ut på skogsritter vid ett flertal tillfällen, och jag ville göra detsamma. Så jag tog ut henne sent en natt satt upp barbacka, men föll nästan genast av igen. Flora måste hört vad jag höll på med och kom ut. Jag trodde att hon skulle skvallra för husbond, men hjälpte mig istället och lärde mig hur jag skulle hålla tyglarna. Efter lektionen frågade hon mig hur gammal jag var, och jag svarade som det var, att jag skulle fylla sexton om två månader. Då sa hon att ”vid sexton, då blir man en man”, och att det fanns en viss sak som alla män måste göra… så vi gick in till mig, och jag visste hur man gjorde, för det hade jag lärt mig av farbror och hans väninnor. Och vi gjorde det också många gånger efter den dagen.

När jag fyllde sexton sa jag till henne att när jag fyller sjutton så ska jag minsann gifta mig med dig. Hon blev tyst en stund och svarade att jag hade ju inga pengar, och när man gifter sig då behöver man pengar. Då sa jag att då ska jag skaffa det, och sen ska jag gifta mig med dig. Hon skrattade.

Två månader senare, det var i februari. Det snöade, det minns jag. Stackars märren hade fått kolik och var alldeles vansinnig. Hon rullade sig på marken och frustade, reste sig och stegrade och slog emot väggarna. Jag försökte lugna henne och få henne in i spiltan, men hon var omedgörlig. Jag hamnade på något sätt bakom henne och hon tyckte uppenbarligen inte om vad jag höll på med, så hon sparkade bakut. Rakt i tinningen min.

Jag vaknade på en bädd av djurfällar på golvet av en stuga som tillhörde en äldre dam. Hon sa att hon hade hittat mig ute i skogen under massa granris och snö. Det gjorde hiskeligt ont i huvudet men gumman hade en pasta som hon smorde på för att göra det bra igen. Den verkade fungera för trots att ontet var svårt gick det över på någon vecka. Jag frågade henne om hon var en häxa men det sa hon att hon inte var. Det tyckte jag var bra, för mor sa alltid att häxor och skogsfolk var farliga (djävulens hjälpredor) och att man skulle hålla sig borta från dem. Men Prelia verkade inte farlig. Hon var snäll, och jag fick stanna hos henne tills såret hade läkt ordentligt. Det insisterade hon på. Tre veckor höll hon mig där, och hon berättade lite om läkeörterna hon använde och folksagor om allsköns varelser som sprang omkring i storskogen, kanske för att hon ville hålla mig kvar där genom att skrämma mig för vittror och gnomer, och visst skulle jag inte vilja springa på någon rese, men jag tackade och sa att jag var tvungen att bege mig tillbaka till gården och husbond. De hade väl börjat sakna mig ordentligt vid det här laget.

Det var lite svårt att hitta till en början, men när jag väl fann vägen behövde jag bara följa så var jag snart framme. Snön hade smält och det var vår.

När jag äntligen kom fram träffade jag husfrun på åkern där hon avlägsnade sten från den frostiga lerjorden. Hon tittade på mig storögt och jag bad direkt om ursäkt för att jag varit borta så länge. Hon reste sig upp för att gå in, och sa att hon inte visste vem jag var och att jag skulle gå därifrån, genast. Jag blev lite förvirrad först och tänkte att jag kanske kommit fel, men när jag såg husbond komma gående tänkte jag att han måste väl i alla fall känna igen mig. Men när han kom fram slog han mig i magen med spettet han hade och kallade mig för fähund och usling och en massa andra ord. Sen spottade på mig och slog mig igen och träffade min bröstkorg. Jag ramlade omkull, och huvudet landade hårt på en sten. Det svartnade för ögonen i en kort sekund sen såg jag olika ljussken i många färger, jag tänkte att det kanske var änglarna som kom för att hämta mig. Andan hade gått ur mig och jag var endast halvt medveten och vad som hände härnäst. När han höjde spettet för att slå mig igen drog jag fram min täljkniv och högg honom i benet. Han flämtade till och tappade spettet och jag högg honom igen. Nu föll även han till marken. Då kravlade jag mig upp på knä och högg honom i benet igen och igen och igen. Mitt ansikte blev blått och mina ögon stod ut från sina hålor. Husfrun skrek, och dottern kom springande. Jag fortsatte hugga och var tygellös och så fokuserad på fadern att jag inte la märkte hennes uppsvällda mage. Jag nådde benpipan.

Jag högg igen och igen och otalet gånger tills jag plötsligt fick luft till lungorna då jag säckade ihop av utmattning, och en vid ström av blod rann från husbonds vad ner i den frusna plogfåran, värmde upp den och gav ifrån sig en svag dimma. Jag reste mig och gick iväg över åkern, tillbaks till landsvägen och bort.

När jag gått en bit, tänkt över vad det var jag hade gjort och funderat ett otal gånger på att gå tillbaka och be om ursäkt såg jag ett anslag som efterlyste dugliga stalldrängar till ett stuteri för stridshästar. Jag följde vägbeskrivningen och gick dit för att se om de fortfarande sökte hjälp. De frågade om jag kunde rida. Jag sa nej, men berättade att jag skött ett stall ensam i två år. Då försåg de mig genast med sovplats tillsammans med två andra stallpojkar och instruerade mig i mina sysslor. Det fanns många fler hästar här, men vi var ju tre stycken så det skulle nog gå bra. Patron menade att iberiska hästar var de ideala, men han hade också stor respekt för Murgesen som var populär nuförtiden. Hans kontakter med Portugisiska hästhandlare hade satt sina spår. Särskilt fördomsfull var han mot araberna och var väldigt noga med att inte blanda sig i handel med ”beduinerna”. ”Skåda alltid en given Hispano-arab i munnen” brukade han säga allvarligt.

Det bästa av allt var att en av sysslorna gick ut på att rida in unghästar – ta ut dem på distansritter för uthållighet och vänja dem vid tumultet i fältslag med hjälp av hinderbanor, stål mot plåt och mycket oväsen. Det var inte sällan jag och mina nya vänner låtsades att vi var kavallerister i ett stort fältslag medan vi red över ängen. Ofta tog vi med oss egentillverkade svärd av överblivet stål från traktens smedja och försökte öva upp oss i att strida från hästrygg. Något som inte alltid gick så bra. Ibland slog vi oss riktigt ordentligt, men vi var noga med att inte skada hästarna.

Efter fem år på stuteriet hade jag lärt mig nästan allt som gick att lära om hästar, och jag hade blivit riktigt kunnig på hästryggen. Dessutom, eftersom patron var tämligen välbeställd så fick man alltid gott om mat och jag hade växt mig från att vara en klen och bräcklig pojke till en stark ung man.

Vi brukade turas om att vara med pigorna uppe på vårt loft ovanför logen och inatt var det Antonios tur. Jag och Domenico satt utanför och väntade. Det var då den märkligaste sak hände. En inbjudan kom, till mig, att dinera med någon sorts greve. Jag frågade patron nästa dag om jag fick gå och han sa att jag fick till och med ta med en häst som transport. Den här adelsmannen var tydligen en riktigt prominent person som man ville imponera på. Självklart fick jag inte ta någon av de fina avelshingstarna, och inget av de dräktiga stona, men jag hade redan en annan favorit. En ostyrig unghingst som hette Alexander.

Giovanni Saga

Giovanni Chronicle I – The Last Supper

Omställningen kom inte direkt. Till en början kunde jag inte ens förstå själv att jag måste dricka blod och lät den inre besten få fria tyglar att stilla sitt behov. Det blev mer och mer ofta då det hade blivit en vana, och inte bara hungern lockade ut den, utan den verkade som mitt onda inre som tog över när jag pressades för hårt. Den förstod bättre och reagerade först när någon hotade mig, gjorde sig löjlig över mig eller gav mig en sådan där blick… Ja, först förnekade jag det, det låg utanför min fattningsförmåga, de tillfällen jag tappade fattningen. Ibland vaknade jag upp på en plats jag inte kände igen och det skrämde mig att jag inte visste hur jag kommit dit och varför, men blodssmaken i munnen visste jag mycket väl vad den betydde.

Jag tänkte tillbaks på vad alla de där männen och kvinnorna hade berättat om vad det var jag var, men fick aldrig rätsida på det hur mycket jag än vred och vände. Var jag ond? Vad jag god? Var det Gud eller Djävulen vi tjänade? Var vi förbannade eller välsignade? Jag hade begett mig iväg efter att jag druckit min skapare, Bajazet al-Nasir, torr. Jag klarade det inte längre, så förvirrande, alla dessa underliga saker, Hardestadt, och mannen som ville döda Gud och duvan. Vad var vår plats i det hela? Min plats? Jag vandrade en bit men tittade över axeln. Vad hade jag just gjort? Jag hade druckit blod. En rysning liksom köttets lustar tidigare kunde ge mig sa åt mig att gå tillbaka och ta mer. Men det är Djävulen frestar till ogudaktighet tänkte jag i min enfald. Ja, i min enfald, för då visste jag inte vad jag vet nu.

Jag red iväg (tillsammans med Gianfranco och Lucian?), fast besluten om att hitta ett sätt att söka frälsning. Om det var så att jag nu var av ondo, att jag var ett Djävulens redskap måste jag söka bot för allt jag hade gjort och även för det som gjort att Gud vände mig ryggen. Jag ville söka absolution och göra ogjorda mina synder. Jag ville rida som Martin den Nådige och göra gott.

Det hade gått några år och jag red längs landsvägen för att försöka hitta en avskild kyrka, jag behövde uppsöka en pater, som kunde ge mig råd. I en liten by utanför Trieste lät jag bikta mig men blev utjagad ur Guds hus. Det stärkte mina misstankar om att Gud inte ville med en sådan som mig att göra. Inte heller fick jag mat och husrum i byn. Ordet hade spritt sig att jag var i pakt med djävulen, som en häxkarl, och de ville bränna mig på det bålet i vilket glöden ännu inte hunnit slockna. Männen tog fram sina kors och högafflar och en av dem tryckte in sin grep rakt in i och genom min mage. I den stunden önskade jag att han hade dödat mig. Jag trodde han hade dödat mig. De andra närmade sig med sina facklor och resten minns jag endast som ett töcken, mannen låg på marken genomborrad av sitt eget vapen och mina egna sår hade läkt. Det gjorde mig ledsen och arg. Jag satt på Alex och hade redan lagt ett avstånd på 300 meter mellan mig och folkmassan då Alex tvärstannade och stegrade framför någonting som måste ha varit en man som stod mitt på stigen. Jag hade varit för uppjagad för att ha kontroll över min häst och därför föll jag av. Jag övermannades och bands med rep runt armar och ben.

Men det var inte pöbeln som hade hunnit ikapp mig, det var två män som liknade Bajazet, två män som såg ut som Perser eller Ottomaner eller kanske som beduinerna i Afrika. Jag vet ännu inte om de kände Bajazet eller inte, men en timme senare befinner jag mig i handfängsel och fotbojor. Mina kläder ligger sönderrivna vid sidan om mig och en tredje man som såg mer västerländsk ut men hade helskägg och var iklädd turban synar min kropp och klämmer på mina vader såsom jag hade undersökt Patrons hästar efter defekter och skavanker. De överlade sedan en stund på ett språk som jag nu skulle identifiera som turkiska.

De var Janissarier utsända av det Ottomanska riket för Devşirme – ansamlandet av kristna pojkar att tränas till att strida i deras armé. Jag förstod givetvis inte då vad det var fråga om men mannen intygade för mig på haltande italienska att de skulle ta hand om mig och log ett stort tandfattigt leende. Han kallade mig oglan och när jag sa att jag hette Andrea skrattade han och sa att jag skulle till Adrianopel i Anatolia.

Det var något tröstande i det förskräckliga leendet. Han navigerade vid stjärnorna som de hade gjort i Babylon sedan urminnes tider och han berättade under resan att han kommit från Albanien till Adrianopel på samma sätt som jag för nära trettio år sedan och han berättade om att han hade arbetat på Palatset för Sultan Mehmed och hur han tjänat ihop rikedomar som var bortom all sans, förutom Sultanens. Sultanen och Allah. Jag lyssnade intresserat och konstaterade för mig själv att det var sådant man bara drömde om som barn. Men sedan tänkte jag på Patron och de opålitliga fullbloden. Arabiska hästhandlare är lögnaktiga, som zigenare.

Jag skulle tjäna Sultan Murad II, jag var av prima virke, och hade gott läkekött. Skulle jag säljas som en häst? Som en av stridshingstarna Patron på stuteriet lät avla? Som en slav? Gud skapade människan till sin avbild, för att råda över djuren, och nu hade de smutsiga turkarna gjort mig till ett djur som de höll i kedjor.

Att vara slav åt Sultanen var en ära envisades mannen som hette Kostandin, och att jag skulle ha tur om jag fick den äran. Och när jag blivit lärd i osmansk tradition skulle jag förstå bättre. Jag skulle studera Koranen och glömma Min Kristne Gud.

Det gjorde mig förargad. Hur skulle jag finna frälsning om jag förnekade Herren? Men jag sade inget, utifall att de hade en högaffel eller andra vapen att straffa mig med. Istället undrade jag om deras gud hjälpte den som sökte bot. Sedan bad jag Fader Vår.

Jag skolades och tränades i tio år och även om jag efter det fortfarande hanterade en Shimshir klumpigt så gick det inte att ta miste på min skicklighet att strida från hästrygg, de andra pojkarna (de flesta mycket yngre än mig) hade kanske aldrig suttit på en häst innan, och därför var en plats i kavalleriet efter den avslutade utbildningen given för min del. Jag fick som Kostandin utlovat studera Koranen och innan dess var jag tvungen att lära mig arabiska. Detta var givetvis mycket svårt för mig eftersom jag inte ens kunde läsa eller skriva mitt eget modersmål. Men jag fick lära mig arabisk kalligrafi och också persiska. Efter det var jag värdig att ta del av den sanna Koranens visdom. Under denna tid hade jag alltså förtjänat en plats i ett av Toprakli Kavallerierna och rangen Jebelü Sipahi.

Jag fick aldrig träffa Sultanen, och jag blev aldrig rik, men det var nu jag upptäckte mitt levnadsöde och träffade Kyriakos. Han hette Kyriakos Damaskinos, men han kom från de grekiska öarna och inte från Damaskus, och hans sire var från Syrien. Ja, han var som jag, och han var Timarli Sipahi, en av mina överordnade. Hans hy var väldigt mörk för att vara grek och han förklarade för mig att vi var av samma sort. Inte bara var vi båda dömda att dricka blod och endast kunna göra exercis och studera efter att solen gått ner, vi var också utav samma sorts blod, av samma klan. Klan Assamite. Vi var båda Haqims Barn.

Kyriakos lärde mig inte bara att bättre slåss till häst, att bruka en sabel och nedgöra min fiende, han lärde mig grekiska och berättade för mig fantastiska sagor, som inte var sagor om de gamla på berget, om en plats som kallas örnnästet, Alamut. Han berättade också om vad vi var. Vi var Khayyins avkomma, och som sådan var vi usla hundar, men vi kunde råda bot på den situationen. Vid dessa ord fylldes jag av en underlig känsla. Lycka såsom jag aldrig hade upplevt den förut. Jag var ivrig att få veta mer, hur kunde jag nu äntligen uppnå frälsning? Efter denna långa tid då människor föraktat mig som tillhörande Djävulen. Även här i det nya landet viskades om onda djinner. Bibeln liksom Koranen fördömde den jag var. Jag hade nästan förlorat allt hopp. Men även om han stundtals var en hetsig man hade Kyriakos även ett oöverträffat tålamod. Han sa att jag måste vara tålmodig.

Undan för undan upplyste han mig om hur det låg till och sade att det är sant att Khayyins avkomma, vilken vi är en del av är fördömda kreatur som inte förtjänare att gå på den här jorden (jag fann en ny trygghet i dessa ord som jag egentligen redan visste). Men vi, Haqims barn är förärade den uppgiften, den plikten att låta dem förstå detta och vilja söka bot genom att stäva efter att bli som Haqim, eller sona genom den slutgiltiga döden. Det senare förvirrade mig lite. Hur kom det sig att vi är bättre än dem? De som följer den sanna vägen förstår vad som måste göras och åtar sig det ansvaret. Om de inte omvänder sig måste de sona. Hur blir man som Haqim? De som följer den sanna vägen vet att det är endast genom andras blod man kan bli som grundaren.

Detta var alltså vad jag letat efter alla dessa år. Nu äntligen förstod jag att det fanns ett sätt att bli av med den förbannelse som lagts över mig. Det var inte hos Gud eller Allah, nej jag skulle söka Haqims nåd.

Efter ytterligare sex år (1461) blev det svårt för Kyriakos att behålla sin position inom armén utan att dra åt sig misstankar. Han förklarade för mig att nu var dags att dra sig undan till Alamut, och efter alla berättelser jag hört var jag mycket ivrig att ge mig av. Jag hade blivit frisläppt bara några månader tidigare så jag hade ingen att svara inför förutom min Timarli, och redan följande kväll var vi redo att åka.

I Alamut träffade jag andra av min klan, de visste säkert vem Bajazet var, jag sa att han var död, och visste inte hur det gått till. Det var en grav synd att döda varandra (andra Haqims Barn) hade jag lärt mig, även om det var en olyckshändelse. Jag fick studera den sanna vägen på Alamut, och jag fick lära mig principerna om hur man åkallar blodet för att bli snabbare och tåligare, hur man gömmer sig effektivt och hur tystar ned ett rum. Och allting är rätt och riktigt enligt den sanna vägen.

Några gånger om året gav jag och Kyriakos eller andra oss ut på stråt, ner till de kringliggande byarna eller runtom i bergen och tjänade de äldre och gjorde Haqims vilja. Hade vi tur hittade vi en Ravnos eller Ventrue på villovägar och delade på den ljuva nektar som ur hans ådror utgöts, annars fick vi förlita oss på de dödligas goda vilja, och den fanns inte i överflöd. Många gånger har jag också dragit ut själv och tagit allt blod och mer ifrån en ovärdig invigd, dock har aldrig ett tillfälle yppat sig då jag kunnat komma närmare Haqim.

Det hände att jag fick tillfälle att dra nytta av de färdigheter jag tagit till mig under min tjänst i den Ottomanska armén (ibland längtade jag tillbaka) i form utav nedgörandet av ovärdiga. Det gladde mig något enormt då det förutom äran var ett utomordentligt tillfälle att bevisa min hängivenhet till den sanna vägen, den som skulle leda till min frälsning. Jag kunde till en början inte förlika mig med att utföra ett mord (utanför slagfältet), men behöver nu bara erinra mig om vilken sorts varelser det är vars dom jag bibringar och jag fylls av brinnande iver att utföra Haqims vilja.

I skuggan av allt detta glömmer jag aldrig att jag är ytters en av dem även jag och jag skulle väldigt lätt kunna låta världen bli kvitt även mig, är det blott det själviska i att vilja söka bot som gör att jag strävar efter detta? Nej, det högmod är aktningsvärt att bära som kommer från en martyr. Om jag fortsätter att vandra på den sanna vägen kommer det jag uträttar uppväga den vämjelse jag hyser inför mig själv.

Under mina år på Alamut lärde jag mig mycket. Jag fick tidigt höra om den sekt ett antal klaner bildat. Camarillan kallades den och jag drog mig till minnes Hardestadt och hans allierade. Då pendlade jag mellan respekt och fruktan, men nu finns bara förakt liksom för alla klaner förutom min egen. Vi vandrar den sanna vägen, blodets väg till grundaren.

Jag stannade på Alamut i 25 år och studerade den sanna vägen och blodets principer, och då, år 1486 var det tydligt att förakt var det enda Camarillan förtjänade. De fruktade oss så mycket att de förklarade en så kallad blodsjakt på oss. Nog var fruktan befogad men jag stannade inte på Alamut länge efter det. 1488 begav jag mig ensam ut och färdades omkring i Rumelien på jakt efter ovärdigt blod. Jag hade planer på att inrätta ett eget stuteri i Tirnova, men en handelsresandes roll passade mig bättre nu. Jag kunde röra mig fritt, ta på mig de äldres uppdrag och handla med arabiska fullblod som täckmantel.

Så en kväll 1496 kände jag den värsta smärta jag någonsin upplevt, och vad värre var, smärtan ville inte upphöra. Jag hade köpt ett stall i Karasi och ett i Gallipoli mellan vilka jag färdades över sundet med mina hästar och det var i Gallipoli jag låg en vecka instängd på min kammare och pinades. När allting var över tillfrågade jag bröder från Karasi om de visste någonting varpå de svarade att samma sak hänt dem och berättade om ett bud från Alamut som förkunnade Tyretraktaten. Det tog veckor innan innebörden ville sjunka in. Inte bara var det inte ”tillåtet” att döda de ovärdiga, det var omöjligt för oss att dricka deras blod.

Gud och Allah såg mig försöka. Det desperata självplågeriet som inte såg ut att kunna sluta. Hur var det nu möjligt att praktisera den botgöring den sanna vägen föreskriver? Jag var förtvivlad. Det fanns inget annat sätt än att ansluta mig till armén igen. I början av 1500-talet började Ottomanerna lägga allt större delar av Europa. Jag återgick vid 1521. Kyriakos anslöt sig även han och ännu fler av mina bröder var även de ivriga att få slå tillbaka. Jag förvärvade titeln Timarli och tillsammans med andra kavalleritrupper med flera av våra bröder i ännu högre rang gick vi 1529 till attack mot Wien. De fördömda trollkarlarna höll stånd och vi tvingades tillslut till reträtt.

Trots det har jag levt de senaste hundra åren med huvudet högt. De kan aldrig ta ifrån mig min plikt. En dag kommer deras blod återigen rinna nedför min strupe. Jag kommer veta att det i enlighet med den sanna vägen, ty det är med detta blod jag ska närma mig Haqim.

Vare sig jag utför uppdrag från Alamut, handlar med fullblod mellan Gallipoli och Karasi eller planlägger en framtida frälsning vet jag att jag alltid är lojal mot den sanna vägen, mot Haqim och mot mig själv, från den dagen Bajazet gav mig förbannelsen och välsignelsen att bli en befriare bland de invigda.

Giovanni Chronicle II – Blood & Fire

Jag kände mig som en svikare när jag inte dräpte trollkarlen. Jag svek mig själv, för vad de gjort mot mig, och jag svek klanen, för vad de gjort mot oss. Det finns inga ursäkter, jag blev vilseledd när jag minst av allt borde. Jag kände mig oduglig när jag misslyckades med att ha ihjäl kvinnan som tagit avstånd från våra bröder och systrar. Återigen svek jag klanen. Jag insåg på nytt att jag var värdelös och trots att jag är en del av den mest magnifika av alla kallelser är jag bara en del i den stora planen Khayvin ålagt Den Store Haqim och hans barn. En mycket liten och obetydlig del vilken jag måste ödmjuka mig själv inför. Högmod föregår fall. Mitt är inte den ärade domarens ämbete, jag är bödeln som utför hans vilja.

Jag återvände till Alamut ytterligare ett antal år för att få höra alla de sätt jag misslyckats på, och därigenom stärkas. Jag fick vad jag ville men endast från mig själv. Kyriakos förblev en god läromästare, men jag blev inte tillrättavisad lika ofta som jag egentligen hade behövt. Han var för god mot mig som den bedragare jag var.

Men snart ljöd stridstrumpeterna återigen. Efter ringa 17 år i Alamut, år 1683 behövde Riket oss som aldrig förut. Det var Slaget vid Wien, och jag och Kyriakos var ivriga att en gång för alla få förgöra häxornas högborg de som själva närt vår blodtörst och strypt tillgången. Äntligen skulle vi förgöra dem som lagt förbannelsen och därmed bryta den så vi kunde sluta kräla i det stoft som låg så långt utanför Den Sanna Vägen, Blodets Väg.

Den 12 september stod ett avgörande slag inte minst för Ottomanska riket. Vår general, Pasha Kara Mustafa och vår armé på 140,000 man stod som förlorare och slogs tillbaka söderut med kraftigt reducerade resurser. Det var obegripligt för mig och fanns då inte I min världsbild. Vi hade grävt diken som ledde fram till staden för att försvaga stadsmuren vilket även resulterade i att det inte heller kom någon mat in till staden och invånarna svälte. Enligt rykten gav sig barbarerna på det enda matkälla de hade kvar, köttet från sina hästar och åt av dem. En syn jag är glad att jag lyckades slippa undan.

Vi slogs i ytterligare sexton år mot Österrike med sina polska allierade och förlorade alltjämt mark och slutligen tvingades Riket 1699 underteckna Karlowitzfördraget och ge upp många av våra vunna territorier, bland annat Ungern.

Kring 1720 återvände jag till Alamut nedslagen över de ytterligare förluster vi gjort mot Österrike. I det ryska kriget hade vi vunnit stort, men Tremereklanen försvarar sitt fort och håller oss på avstånd. Jag ville återvända för att lära mig mer om stridsteknik. Jag var i princip fullärd när det gällde strid till häst, men jag ville lära mig mer om vapnet. Smideskonsten och sätt att förstärka dess effekt. Jag ville kunna gå till anfall mot Tremererna med full kraft men med andra medel än råstyrka. Jag studerade Quietus och lärde mig att såra vampyrer med min sabel lika illa som, om inte värre än dödliga. Medan jag studerade Quietus och tränade mig i strid till fots och även fick lära mig teorin bakom vapensmide hörde jag talas om en förmåga som var besläktad Tremeres fruktade magier, men ändock var förbehållen Alamut och våra magiker. Jag uppsökte en magiker som var hälften av min ålder men skulle vara mycket skicklig, en Mästare i konsten och begärde av honom att han skulle göra det till sitt åtagande att lära ut den till mig. Han såg att jag var fast besluten och accepterade.

Jag önskar jag kunde säga att jag visade en naturlig fallenhet för dessa studier, men många var de gånger min läromästare tappade tålamodet med mig och gav upp att försöka få mig förstå de invecklade principer som finns i blodsmagins grunder. Jag har nu ännu större respekt för dem som praktiserar denna konstform.—

När man funnits till i flera hundra år stämmer inte talesättet att man lär sig något nytt varje dag. Det var längesen jag lärde mig att inte bara dödliga människor utan även djur kan låna kraften som finns i vårt blod. När jag också fått förklarat för mig att detta inte innebär att de blir som oss beslöt jag mig för att pröva det på mina egna hästar.

Jag ville fortsätta bidra till Ottomansk framgång, men ville göra mer än att vara endast man till häst, så jag bestämde mig för att avla fram de rätta hästarna för ändamålet. Min dröm från när jag var ung hade varit att bli en krigare till häst, men nu när jag uppnått den sedan länge var det nästa naturliga steget att ge mina landsmän de bästa förutsättningarna, de bästa hästarna, för min nya dröm var ett världsomfattande rike styrt av en vänlig Sultan Jag inrättade ett eget stuteri i __, för att kunna förse fronten när de behövde det som bäst. Det var inget överflöd på hästar i riket vid den här tiden, så det var ett säkert gebit som jag kunde slå mig fram på. Och visst behövdes mig hjälp. Jag upprättade en god kontakt med en Timarli och experimenterade en tid med olika raser utefter vad jag lärt mig för längesedan som stalldräng i Italien, under min tid som sipahi i Adrianopel och då jag handlade i Gallipoli & Karasi. Ändå måste jag erkänna att det var en kafir som hjälpte mig att avla fram den mest fulländade ras jag någonsin skulle ha kunnat frambringa. Jag hade äran att lära känna en janissarie och Tzimisce vid namn Fermin Gül som lät mig besöka hans hundgård, och vad jag såg var skrämmande och imponerande på samma gång. Han förklarade konceptet revenant för mig och förklarade vad jag behövde göra för att mina hästar skulle förädlas på samma sätt som hans hundar.

Han ville hjälpa mig eftersom vi stödde samma sak, vi ville rikets väl och framgång. Alla av den klanen som jag stött på under mina resor såväl inom som utanför riket har varit frikostiga och vänliga, de har, då politik förts på tal, i stort sett varit eniga med mig. Vad jag inte kan förstå är varför de anser sig behöva Sabbaten. Ett vidunder om du frågar mig, där förrädarna av vår klan funnit fristad och gemensam sak. Nåväl, i första hand är vår ”antitribu” de som bör förgöras. De spottar på Den Sanna Vägen och förnekar den ynnest vi står för. Sabbaten blir ett problem om de i samlad skara ger sig ut i syfte att nedgöra Haqim.

Giovanni Chronicle III – The Sun Has Set

Slut

Färdrutt

Andrea

Spelare —	Dennis
Koncept —	Mounted Warrior
Klan —	Assamite
Förbund —	Independent
Skapare —	Bajazet al-Nasir
Scenarion —	Giovanni Saga
Inträde —	The Last Supper
Citat —