Alexandra Addington, Lady Sidmouth

Alexandra Addington

Spelare —	Maria
Koncept —	Lycksökerska
Mästare —	Lord Dorchester
Scenarion —	Veckor i en ballong
Inträde —	Sakramenten i Dola
Citat —	Yes we can!

Alexandra är en levnadsglad ung dam med äventyr i blodet, som haft en aktiv uppväxt i Little Dixie, Missouri. Sedan 1866 har hon varit bosatt på olika adresser i London, efter att ha flytt de krigssargade södra staterna i Amerika tillsammans med sin äldre make Horton Welles. Sina dagar fördriver hon med allvarliga saker som att rida i Hyde Park, dansa kadrilj och dricka te. Då äventyret började 1869 befann hon sig vid en brytpunkt i sitt liv, nu verkar tingens ordning dock ha stabiliserat sig. Alexandras nye make är William Addington, 3e Vikomten av Sidmouth.

Specialområden: Kvinnlig list, grace och överlevnad.

Alexandras dagbok

Sakramenten i Dola

>> Sakramenten i Dola <<

Sakramenten i Dola

9e aug 1869: Var inte helt säker på att de verkligen skulle släppa in mig, men det gick. Vi går framåt systrar! Jag kände helt säkert att jag var på förbjuden mark ändå, och det pirrade i magen vid tanken på alla män som rörde sig därinne, och på vad de gjorde för hemliga mans…handlingar.
Sir Milton Brightmore, var uppfriskande fräck emot mig - det händer sällan här i landet och man känner sig lite som om man var hemma igen när någon bär sig så åt, men jag vet inte… man tycker att en sir Brightmore kunde ha fört sig anständigt. En engelsman, en gentleman, en som inte nedlåter sig till att näpsa kvinnor kanske! För mycket begärt? Hade jag varit hans mor hade jag lagt honom över knät och läxat upp honom. Men vad gör det mig, när vår kontakt är så opersonligt professionell. Jag har väl aldrig haft en professionell kontakt. Spännande! Det var lite svårt att veta hur jag skulle förhålla mig. Anslaget var så öppet, så maskulint, som mellan likar. Så därför sa jag så lite som möjligt. Det verkade inte som tillfälle att blanda sig i, men jag kan inte för mitt liv förstå vad de vill att jag ska tillföra. Nåväl, det är knappast mitt problem så länge som jag får äventyret och ersättningen… Men de andra två herrarna… Ja det ska bli en angenäm resa. Inte ett obetänkt ord, båda så belevade och belästa. Jag har noterat deras frukostvanor, och om det är möjligt tror jag att Herr Danielovic skulle föredra tyskspråkiga dagstidningar. Vad kan det finnas för kokmöjligheter i en ballong? Jag måste komma ihåg att sprida ut nån trovärdig historia, för det ser helt enkelt inte alls bra ut att jag planerar åka ensam med två herrar utan förkläde. Vad ska de tro om mig? Vad ska jag ha på mig? En kvinnas list? Vad fick han det ifrån! Maken till fräckhet!

10e aug 1869: Fördömda sömmerska att vägra sy upp en oljerock till imorgon! Jag får hitta en mansrock att sy om, om de nu absolut inte finns i dammodell i det här uråldriga landet. Inte mycket som går upp emot en man i oljerock… Nån av pojkarna i oljerock och grov skjorta. Undrar om Roman och Levo har det bra därhemma. Jag borde nog skriva hem någon gång, men då skriver de väl bara att jag ska sluta irra. De förstår väl inte att det bara bor vildar och brottslingar i kolonierna.

11e aug 1869: Vinden i ansiktet! Här uppe kan man känna lugnet i kroppen. Den känslan som påminner så mycket om något annat, som jag inte ska skriva om. Inte gör det nån nytta att skriva på Serbiska heller. Edward verkar känna till en hel vetenskap kring ballonger, men ändå handlar det bara om sandsäckar och om handtaget verkar det som. Män och deras leksaker! Värre kunde man ha det än att flyta fram genom himelen med två gentlemän, hopträngda på en yta som inte är större tvåmannasäng. Edward säger att med den här farten kan vi sova i Tyskland ikväll, men hur kan han veta det?

12e aug 1869: Det känns som att vi är ute på vidderna igen! Herr Danovic blev just så tillfreds av sin tyska morgontidning som jag hoppats. Tänk om alla människor hade varit män, vilken lättsam värld vi hade då att leva i. Han är inte så pratsam, men just sådär inslutet mystisk som alltid får flickor att undra vad det är han döljer. De pratar gärna om apparater och fjärran länder, det vore inte fel att få landa vid det stora godset som ligger därborta på höjden så man finge lite omväxling.

13e aug 1869: Män alltså! Jag hungrar ihjäl, och så fryser jag i den här eländiga sängen på det här smutsiga värdshuset. Har man någonsin svultit på riktigt så håller man inte på och nöjesfastar på det här typiskt kontinentala sättet! Jag tänker inte stå för det här…
…Vilken dag vi har haft, först den underbara frukosten på godset och sen strålande väder hela färden! Men fy tusan för europeer och deras aviga inställning! Det här stället är inte bra, människorna är inte bra och den här hårda kalla sängen är inte bra! Nu får han allt agera äkta man och komma och värma mina fötter. Mmmm… Det är tur att jag inte tog med mig några värdefulla smycken utan följde Brightmores råd om at klä sig påvert, annars hade jag gråtit blod över halsbandet jag förlorade. Men det finns inga vedermödor som inte får guldkant när man har två gentlemen med sig för att uppehålla standarden. Edward tog ledningen idag, han nästan röt till. Tänk vad hemskt om vi inte hade män… Och tänk så mycket roligare man kunde ha haft det ikväll om bara man kunde ha fått…

14e aug 1869: Jesus Kristus. Jag är förtappad. Kommer aldrig kunna sova igen. Kommer aldrig få bort bilderna från insidan av mina ögon. En gentleman!?! Herr Danovic sa det sant när han kallade det naturvidrigt. Jag behöver en trygg man att ty mig till nu, för nu börjar jag gråta igen. Typiskt män att ha mig till att synda på det här hemska sättet! Jag kommer att hänga för det här. Och sen helvetet. Förbannelse! De kan inte yppa det här för någon. Vilka mardrömmar jag kommer att ha inatt! Fy tusan vad han stinker, han kan inte följa med längre än till grannbyn och sen pyser vi. Tur att jag inte är ensam i det här, de kan inte låta en oskyldig kvinna få på sig all den här synden! Förbannelse. Nu får de banne mig trösta mig! Jag fryser också och det går inte för sig!

Främmande

>> Främmande <<

Främmande

8e april 1870: Sir Brightmore har återigen bett oss att fara ut och kunskapa å hans vägnar och liksom förra gången antyder han att han misstänker att något övernaturligt är å färde. Både sir Brightmore och Herr Danielovich verkar fortfarande säkra på att det vi var med om i Dola verkligen var övernaturligt, men det var ju så länge sen. Jag tror att både Edward och jag har börjat fundera på vad som egentligen fanns där i vattnet. Men OM de där människorna inte var onaturliga vidunder så sätter det ju mitt eget handlande i ett nytt ljus. Herr Danielovich försäkrar mig att det var en barmhärtighet för de stackarna, vilket får försöka klamra mig fast vid. Är det någon som kan uttala sig om det här så måste det vara han. Jag var ju så hemskt lättad över att slippa bära det korset ensam, och jag vill inte ändra mig nu. Således är övernaturliga fenomen riktiga. Därför är vi i sanning på väg att rädda en ung kvinna från en bortbyting. Det låter ju för tokigt.
Det verkar också snarast som att Sir Brightmore den här gången inte är helt övertygad själv, så sannolikt kommer vi helt enkelt att få en sagolik vårresa med vackra vyer och gamla europeiska stenslott! Jag kommer att agera sjuksköterska och Herr Danielovich spelar barnläkare, det kommer att bli underbart utmanande att uppehålla fasaden.
Jag har inte velat be Edward om att få följa med honom upp i luftballongen, men snart, snart! Det är ett lugn och en spänning som är blandade så tätt ihop att man inte kan känna skillnad på känslorna. När jag nu dessutom vet att vi kommer få ge oss ut på okänd mark så snart vi landar, att vi kommer känna spänningen med hjärtslagen dunkandes i öronen blir jag ännu mer uppspelt. Att få måla upp vilseledande luftslott för främlingar för att få ut den information vi vilka ha, att få smyga i mörkret i ett enda flämtande stearinljus sken, att ge sig ner att simma i en grottflod! Känslan är den enda som kan jämföras med de varma förföriska viskniningarna bakom en pelare i balsalen, med ett handsbeklätt finger som får dröja en sekund för länge mot ett förbjudet rockslag eller med triumfen när ett eftertrått byte själv lägger fram Frågan. En jakt är en jakt är en jakt. Det finns inget jag älskar lika högt.

17e april 1870: Nu har vi lättat! Luften är så frisk här uppe, doftar av salt hav precis som man hoppades att en luften skulle ha varit på en atlantångare om man inte hade haft den vämjeliga tjäran och bolmande röken allerstädes närvarande. Det skulle vara alldeles förtjusande att färdas per luftballong hem till Little Dixie! Men det är väl det där med bränslet, det skulle antagligen inte räcka och jag kan inte gärna fråga Edward vad han tror i frågan. Se på honom där, så totalt uppslukad av sitt mixtrande med brännaren, så mycket som en liten pojke och ändå en viril och fullvuxen man i en perfekt vit stärkt krage och exemplariskt knuten kravatt. Den är knuten med det där perfekt nonchalanta handlaget som vittnar om att han antingen har en av Londons bästa butlers, eller om han har knutit den själv… Ja då kan man bara hoppas att hans fingerfärdighet har fler möjliga applikationer. Undrar hur kravatten blir imorgon. Jag får gå och se om Edward skulle vilja ha en gurksandwich.
….
Kan det vara sant att de har ett slottsspöke som välkomnade oss till huset? Vilken vämjelig familj, helt tyranniserade av den där bulldoggslika damen Cameron. Och hennes stackars lilla sonhustru sen! Det är ju helt tydligt från vilken sida av familjen hennes son fått sitt utseende. Aldrig har jag sett ett barn som ser så mycket ut som en hund. Ja en bulldog han också! Och han bits som en hungrig valp. Den svärmodern får mig att verkligen uppskatta att mina makar inte haft sina mödrar i livet. Jag ska absolut inte likställa Mamie Barton med den här kalla oresonliga ragatan. Inte ens när jag berättade att jag skulle gifta om mig så snart med Horton, var hon ens i närheten av lika ogillande eller dominerande.
Duncan McGwyvernyn är en karlakarl får man säga, han har den där myndiga tonen som alltid får mig att rodna av förtjusning. Så otroligt sympatiskt att han också är redare, man kunde ju fundera på att lära känna honom lite närmre. Kanske lite korresponens fram till att han nästa gång besöker London? Cameron å andra sidan är ju lika stilig, men verkar mer än lovligt bakom. Det kommer visserligen inte att verka emot våra syften, honom kan man säkert få att yppa sina hemligher. Om han har några. Jag försökte få deras lilla husa att yppa några hemligheter, men hon är ju lika kväst och rädd som husfrun.

17e april 1870:
Hur ska jag nedteckna det här? Imorgon far vi till Aberdeen så snart vi vaknar. Det här dygnet har varit till brädden händelsefyllt. Dagen började i lugn och ordning med några turer ut i friska luften, men sen brakade kaoset loss! Jag minns det som en mörk och brinnande dröm, men det var ingen dröm. Det konstigaste var den gigantiska brinnande fjärilsmalen. Efter det var det Angus Camerons fullständiga vettlöshet med övernaturliga förklaringar. Efter det var det chocken över Mourna Camerons utbredda brännskador, kommer de kunna läka utan att hon blir helt vanställd eller kommer hon att få en livshotande infektion? Efter det var det att jag hoppade över ett hinder på nära 150 cm iklädd min teklänning. Efter det var det herr Danielovichs min när han tittade i silverspegeln, han såg verkligen en puppa där och inte ett spädbarn det är absolut säkert, baserat på hans reaktion. Efter det var det min egen oöverlagda idé att locka in en vilt främmande och helt ofrälse (om än maskulint grov) karl i min budoir. En idé som blev lite svår att fullfölja utan att bryta mer mot den etikett som ändå måste iakttas när man gör en sådan sak inför vittnen. Det visade sig senare att han dessutom var brottslig, så hur hade jag skyddat mig om han tappat besinningen när vi var på tu man hand? Ja det var nog inte så farligt, jag hade helt enkelt fått använda min kvinnliga list (som jag brukar kalla den). Jag kan inte skriva mer, klockan är långt efter midnatt och det kommer att ta lång tid att somna med så många tankar rusandes genom huvudet.

Kadriljens makt

>> Kadriljens makt <<

Kadriljens makt

10e juni 1870
Trollflöjten är en underbar opera! Den passar så bra att småprata till! Lord Sidmouth är en farlig karaktär har jag fått veta, jag borde tydligen hålla mig borta från honom. Han är också slagfärdig och ett riktigt nöje att konversera med. Dessutom är han charmerande och omtänksamt förekommande. Holmscroft har antytt att han är god för minst två gods och en ansenlig summa pengar också. Så jag föredrar att bilda min egen uppfattning om den här lorden tror jag. Han kan väl inte vara farlig som verkar så belevad och mjuk till sin natur. Men inte för mjuk, nej fy för den lede vad jag ogillar män som beter sig som kavajbeklädda anglikanernunnor. Och han har bjudit mig på bal i Landsdowne house! Tänk så underbart att jag ska frottera mig med Londons högsta societet, och flera stycken av dem dessutom!

13e juni 1870
Hmm… Nu ska ha uppdrag mitt i balen med Lord Sidmouth på det omtalade Landsdown House. Tur att vi kommer hinna umgås en intensiv timme under den korta supén jag bjuder på innan avfärd. Sen får vi väl se hur mycket dans som hinns med under kvällen när vi nu samtidigt har ett uppdrag.
Det kan knappast skada att verka upptagen och milt ointresserad heller. Om han nu är en såndär farlig typ borde han stimuleras av utmaningen i att jaga ett ovilligt byte. Undrar om det här uppdraget kommer visa sig ha onaturliga förtecken igen? Undrar om Edward kommer presentera oss för en trolovad, han är väl i den åldern när hans föräldrar ska ha hittat någon passade tös till honom. Säkert kommer hon att vara en såndär blek och frigid brittiska som är rädd för sin egen skugga och som inte vågar prata utan kommunicerar endast med förskräckta suckar och förtäckta blickar. Det skulle vara roligt att se huruvida Danielovich dansar, undrar vilka danser som är populära i de mindre bemedlade klasserna?

17e juni 1870
De andra blev väldigt illa berörda när de såg kroppen, det är skönt att jag inte längre betraktar lik som människor. Hur hade man då kunnat hantera det man får se i ett krig? Det kanske inte är så sunt, men det sägs väl vara för att skydda sig själv som människan gör så. Danielovich var väl den som tog åt sig mest, men han har ju en djupare syn av något slag. Som vanligt får man försöka tolka vad som händer men inte syns helt utifrån hans ansiktsuttryck. Det kommer även fram ju mer jag lära känna honom att han är en riktig raring. Han är en man som bryr sig osedvanligt mycket om andras väl och ve.
Stämningen i det där huset var inte helt sund, nej det kändes faktiskt lite mer skrämmande än vad man helt bekvämt kan hantera även om man tagit sig en flute med champagne innan. Om jag inte hade haft två kompetenta herrar som eskort hade jag kanske inte vågat gå vidare upp för de där mörka knarriga trapporna med alla husets kastruller skramlandes som vore vi mitt i en jordbävning. Men som det nu var kände jag ändå att spänningen översteg skräcken, speciellt när vi hittade Ruth Palmer! Då kände jag mig på det där kallsvettiga sättet samtidigt fullständigt närvarande och klar i huvudet. Tänk att få känna så varje dag! Då skulle man behöva vara militär eller upptäcksresande i kolonierna eller bankrånare. Det vill säga att man skulle behöva vara man.

Jag hoppas att Danielovich tolkade sin syn däruppe i vindskammaren fel, för det är jag som kommer få vara lockbete. Däremot är obehaget och skräck vid tanken på livs levande demoner svårt att tränga undan. Det är inte nödvändigtvis så att Lord Sidmouth har rätt i att de är demoner. Att vara lockbete är ju en i vanliga fall lockande tanke, och är väl så nu också om han bara har fel i det där med demoner! Edward blev ju inte vidare tilltufsad efter sitt möte med de här eventuella demonerna. Hans lilla eskapad syntes ju framför allt i den skamsna uppsynen (och mindre i den antytt slarviga kravatt/frisyrkombinationen som inte stack ut alls i jämförelse med de andra gästerna vid det klockslaget). Han kanske inte alls är en sån rar pojke som jag tagit honom för? Jag avgudar en man med en skyldig uppsyn, och då vet man att man riskerar att få sitt hjärta krossat.

Men vilken underbar bal! Lokalen och musikerna var i en helt egen klass. Klassen på människorna var också utöver vad jag tidigare frotterat mig med. Det hade kommit så många välbesuttna att det riktigt stank av guld och diamanter där innte, och detta trots att Earl Dorchester har ett så farligt rykte. Det hela slutade med att Sidmouth kastade ur sig ett frieri! Tänka sig det klockan två på efternatten! Jag krävde såklart att han skulle föra in det i gazetten, för det där är typiskt en sån där sak man inte kan lita på när herrar säger sent på natten. Så imorgon får vi se om vår förlovning eklaterats, i vilket fall jag genast ska ge mig ut och köpa två-tre nya balklänningar! För då kommer slutet av säsongen bli hektisk! Den där eländige Mosby var där på balen och friade han också. Tur att han inte stötte ihop med Sidmouth eller med mina två herrbekanta. Han kommer att bli ett riktigt problem en vacker dag om jag inte aktar mig. Man ska inte lämna levande vittnen, som indianerna säger.

18e juni 1870
Inatt sov jag inte en lugn blund, således förlorade jag min chans till skönhetssömn. Om Lord Sidmouth kommer på visit med min förlovningsring kommer min anskrämlighet säkert skrämma bort honom så han vänder redan i grinden. Och inga incubi för mig inatt. Jag känner mig närmast besviken, hur dumt det nu än låter. Jag kommer säkerligen dö om jag inte får lite mänsklig värme snart. Det händer ju blommor att de dör utan solljus och vatten, så varför skulle inte jag vissna bort här i skuggan? Jag känner alldeles för många rara pojkar och alldeles för få män. Jag såg bedårande ut inatt, jag var inne en lång stund i badrummet och försäkrade mig om det! Jag fångades kanske av stearinljusens sensuella flämtanden, men vad är det för mening att ha två herrar på nattlig visit om man inte kan få lite glädje av det? Redan att ha dem i budoiren är ju ett så stort etikettsbrott så då borde man väl få passa på? Jag måste ha förlorat min lockelse för jag siktade verkligen in mig på Edward, men helt utan resultat. Ingenting! Och sen somnade jag innan jag hann smida vidare… Jag ska läsa lite Byron medan jag väntar på Sidmouth, det kanske känns lite bättre att läsa om någon som lider värre än jag.
…
Danielovich och jag var rädda för Edwards liv under några skälvande timmar på förnatten men nu verkar han andas lugnare. Han ser för ömklig ut där han ligger med sprucken läpp, bandage runt hela bröstkorgen och ett stort blåmärke som håller på att forma sig runt ena ögat. Gentlemännen har ju ett sånt sjå att springa runt och försvara olika damers heder, så det är klart att det var slarvigt att planera en helkvällsaktivitet utan att räkna in den möjligheten. Det var en otroligt rå och maskulin stämning när herrarna boxades mellan slaktkrokarna och tjurkadavren, jag kan aldrig tänka mig att det kan ha passat sig att ha en dam närvarande där. Men Edward och Danielovic var ju så till sig av pojkaktig förväntan (eller var det oro?) att de inte verkade reflektera över det faktumet alls! Och det var väldigt, väldigt intressant att vara med om en boxningsmatch på liv och död. Jag skulle mycket gärna se en boxningsmatch någon gång igen, hur nu det skulle gå till!? Men det var spännande så länge det varade iallafall!
Fast sen blev det ju pannkaka av allting, av själva huvudnumret alltså, eftersom Edward redan var halvt mörbultad redan i början av ritualen. Och det fastän jag sade till mycket bestämt att han INTE var i stånd till någon ritual alls. Jag menar han skulle knappt kunna att genomföra ens sin vanliga monrgonritual i det skick han var redan innan vi åkte till kyrkan. Men William och Edward är ju envisare än två gamla mulor, Danielovic och jag sa flera gånger att vi skulle vara tvungna att skjuta upp. Men lyssnade de på oss?
Och själva ritualen sen, den prästen var en tvättäkta fanatiker! Aldrig mer att jag kommer vilja ta hjälp av en exorcist. Vi tror åtminstone att vi fördrev demonen som förföljt Edward och misskrediterat Lord Dorchester, men vi kan inte vara säkra. Synen av henne i spegeln var något av det mest chokerande jag sett! Minns att jag ändå sett några saker som man helst vill undvika att tala om. Men jag har aldrig bevittnat en sådan förvriden kärleksakt, inte för att jag bevittnat några kärleksakter alls egentligen. Men sådär ska det helt enkelt inte se ut! Det vänder sig i magen när jag tänker tillbaka på det. Man skulle nog gärna förhöra sig om hur medveten Edward var om allt som hände egentligen. Men det är ju för det första helt omöjligt, och för det andra skulle man nog kunna beteckna det som att hon våldförde sig på honom, i vilket fall han självfallet måste få slippa tänka vidare på saken. Jag tackar min smala lycka att vi inte genomförde den ursprungliga planen - att utnyttja mig som lockbete.

19e juni 1870
Idag är en helt annan dag än igår. William har bett om min hand igen. Vi gifter oss den trettionde juli, med bröllopsresan planerad till Paris! Jag har aldrig sett Champs-Élysées eller Tuillerierna, men William säger att det är något av det mest romantiska i Europa! Han säger att vi kommer gå på de finaste restaurangerna och dricka den finaste champagnen. I eftermiddag har jag fått tid hos Dege & Skinner på Saville Row för att låta sy upp min brudklänning, och sen ska jag inte köpa något mer alls på två veckor så jag kan njuta ordentligt av Paris Haute Couture. Vilken tur jag har haft!

Kusten Klar

>> Kusten Klar <<

Kusten Klar

30e juli 1870
Bröllopet var underbart, helt i vitt och blått, alla mina londonvänner var där och de flesta av Williams. Hans familj var inte där, men den ingifta familjen är ju så sällan till glädje. Earlen av Dorchester vägrade också komma, han kanske inte kan vara i kyrkor eller nåt sånt. På vägen till kyrkan var jag med om en märklig sak hemma hos honom. Men det är bäst att inte nedteckna det ändå. Jag måste byta om för supén, och sen äntligen…

10e augusti 1870
Åh, jag är så otroligt glad att William inte inskränkt min möjlighet att samarbeta med sällskapet. Efter den senaste veckans intensiva romans och shopping ska det bli skönt att vila upp sig vid kusten. Trevligt att träffa herrarna ska det bli också, man får ju släppa lite på restriktionerna och den eviga oron över konvenansen nu som gift kvinna. Jag ser så fram emot att vi ska åka till Dorset för långsamma augusti, och om det inte blir alltför trevligt ska vi nog hinna hem igen innan William återvänder till parlamentet i september. Han vill gärna att jag underhåller mig själv eftersom han har en hel del pappersarbete att förbereda dessförinnan, som han dessutom verkar ha kommit efter med i och med att vi for på bröllopsresa.
Jag har blivit väldigt fäst vid William på den här korta tiden. Jag har aldrig tidigare varit i ett sådant här äktenskap. Ulyssees var lik William i det att han var i samma skede av livet. Men däremot var inte jag densamma som jag är nu, utan istället flickaktigt ung och nyutflugen. Det kunde aldrig bli som vi har det nu, även om Ulyssees hade varit mer som William. Det var en bister och desperat tid, vilket inte kan överskuggas av något antal sommarbaler eller "when Johhny comes marching home". Horton var lik William i det att han också var engelsman, bara inte lika mycket! Han hade ju också en hel livstid av kuskande fram och tillbaka till amerika som hade omformat honom. På ett sätt är det trevligt att William är så intensivt engelsk, för då vet man i alla situationer hur han komme att reagera. Men det var goda tider och samtidigt är det skönt att man får gå vidare också. Horton visste dessutom nästan för mycket om livet (och om Ullyssees) för att det skulle vara bekvämt. Nej, William är olik mina tidigare makar. Fast helt olik mig själv. Han är inte överdrivet intresserad av alla små detaljer som inte rör honom, men väldigt passionerad när det gäller viktiga saker. Han är sin egen man med sina egna ideal, sina egna mörka hemligheter och sin egen fulltecknade agenda. Kort sagt har jag äntligen hittat en man som kan låta mig vara min egen kvinna (mellan frukost och tedags såklart, mer skulle inte vara nyttigt för mig).

11e augusti 1870
Det var inte alls så långt till Dorset som jag trodde, Storbritannien bara krymper och krymper ju mer av det jag får se. Det skulle vara storartat att åka zeppelinare någon gång, så man fick komma högre upp! Undrar om man då skulle kunna se från kust till kust? Eller hur högt upp går de egentligen? Precis när vi börjat finna oss tillrätta i ballongen (efter några timmars konverserande om utsikten, om Englands förträfflighet och om hur trevligt alla hade på mitt bröllop) var det dags att landa. Jag tänkte försöka övertala Edward om att vi skulle åka en liten omväg, men han verkar tycka att man får lov att åka dit vindarna bär en. Och plötsligt hann jag inte övertala honom till något alls, för hela ballongen började att våldsamt kränga och slänga där uppe i himlen där vi var. Vi har faktiskt aldrig varit ute i hårt väder förut slår det mig. Det som hände sen var att vi fångades i en kastvind och var på väg att krossas mot pastellklipporna, men blev istället nedskjutna och hela ballongen och korgen och alla vi störtdök mot marken. När vi landade, gjorde vi nog det i ungefär samma hastighet som ett tåg som bromsar in vid en perrong, med den skillnaden att vi så att säga flög vidare ut ur ballongen och kastades som små sämsskinnshandskar mot heden! Jag är övertygad om att jag bröt någonting i bröstkorgen, men sammantaget kan jag ju stå på fötterna utan att svimma och andas. Och jag verkar ju ha överlevt iallafall. Men det känns banne mig inte självklart. Och medans jag är mest orolig över om jag fått några inre skador verkar Edward och Danielson mycket förundrade över hur en kula kan avfyras på så långt avstånd så att den skulle kunna skjuta ner en ballong.
Men nu ligger jag säker i sängen och hoppas att den långa skogsmarchen vi företog oss på eftermiddagen inte ska förvärra mitt tillstånd. Men vi kunde ju inte stanna i det där obehagliga huset! Först blev vi väldigt lättade över att stöta på vänligt sinnade människor, och Mr Dunne som rullade mig upp till boningshuset verkar rejäl. Huset och husfrun verkade också både ombonade och rejäla till att börja med, och jag fann mig verkligen väl tillrätta till att börja med. En cognac innanför korsetten och Danielson som sällskap i sovrummet kan ge sådana effekter. Jag spelade till och med av honom ett fickmur på Gin Rummy, och han verkade mycket intresserad av att diskutera de djupare sidorna av den äktenskapliga relationen. En solklar fördel med att vara sjukling är att det naturliga umgänget flyttas in i budoiren, och säg den man som kan uppehålla sina barska palissader där inne bland spetsarna och verbenadoften?
Men vi kunde inte stanna över natten när vi väl gått runt och bekantat oss med huset. Husets herre verkar ha någon koppling till Sir Brightmore som denne inte ens antydde när han bjöd ner oss hit. Dock verkar han fullständigt harmlös och vänlig verkar det som, trots att han verkligen har all orsak i världen att misstro Sir Brightmores bekanta. Men i hans verkstad hittade vi en skrivkula som skrev av sig själv! Hur kan det gå till? Jag drog genast slutsatsen att det var magi inblandad, och det måste väl vara den enda rimliga förklaringen? Herr Bailey verkar ju mena att han är magiker och att unge Hugo är "trollkarlens lärling". Jag kan inte tänka mig att jag skulle tänka i såna här absurda banor för ett år sedan, men vi börjar ju få så många olika varianter på övernaturlighet i vår portfolio att det vore dumt att söka efter någon annan förklaring i ett sådant här fall. Undrar bara vem det är som skickar meddelandena? Jag vet inte vad meddelandet betydde, eller vem det var riktat till, men vi fick alla känslan att det var en uppmaning till någon att skada oss!

En annan orsak till att inte stanna i huset var att det verkade överfullt av husgäster redan. Ja, jag behöver inte använda omskrivningar. Det otroligt irriterande paret Pratt, med sin krystade svärmiskhet gick mig så på nerverna att jag skulle ha insisterat på att vi skulle sova hos vår ursprunglige värd Sir Brightmore i vilket fall som helst. Äsch, det kanske bara är att jag saknar min egen man? Eller börjar jag bli hungrig? En stadig middag brukar ju alltid göra underverk med mitt humör. Om vi skulle bege oss ner i byn och se om de är såna specialister på fisk som Sir Brightmore antytt. Det skulle i och för sig vara helt opassande för mig att gå på restaurang med mina två herrar utan förkläde. Om det inte varit så turligt att jag är lyckligt gift med Den ärevördige Edward Cecil Wellington III…

12e augusti 1870
Inatt ska vi sova här i Sir Brightmores strandhus igen, men i gryningen imorgon vänder vi hem. Strikta order från Stratus Bailey. Vi kom precis undan med livet i behåll där, så ingen av oss känner för att återvända dit än en gång. Ibland är det helt enkelt inte lika viktigt att få förklara sig som att få överleva. Jag kan inte tänka mig ett värre sätt att dö än att bli utslängd flera mil ut i havet och att veta att man kommer dras vidare av vattenströmmarna och alrdig nå strand igen. Drunkningsdöden verkar avskyvärd!
Det verkade så nära att vi skulle lösa problemet utan blodspillan! Vi hittade den konstiga pistolen i en av badhytterna och en massa skrivkulelappar på stranden, och tänkte väl alla att det säkert var den där vettskrämde Hugo som tappat förståndet. Och sen fick vi fru Bailey att lätta på tungans band och förklara mer om Sir Brightmore och Mr Baileys relationer. Jag tänkte att vi blivit riktiga mästerdetektiver! Och när vi sedan grundlurade alla fyrvaktarna tänkte vi väl alla att vi bara skulle tillbaka och konfrontera någon… Men nu sitter vi här vettskrämda alla tre och tackar Gud att vi överlevde. Men kul var det! Skrämmande, men kul!

Odlingen

>> Odlingen<<

Odlingen

19e aug 1871:
Vi har nu varit en vecka i Indien, och det har varit underbart! Vi mötte genast Mr Carreighan, en mycket välvilligt inställd landsman som hjälpt oss tillrätta alltför väl på ett av stadens finaste hotell. Han har introducerat oss till landets fascinerande smakrika matkultur och till en underbart svalkande dryck - Mint Julep. Klimatet här gör så väl för mitt humör, jag har inte förstått hur mycket jag i London saknat den mättade luften från plantagen. Alla intryck är nya, luften vibrerar av dofter och färger och olika obekanta ljud. Dessutom är det såklart alltid roligare att ha två herrar att ta hand om än bara en (som jag har därhemma). Det är med igenkänning som jag upplever den här osäkra känslan som kommer på vägen till uppdraget, tiden när vi verkligen frågar oss hur vi ska finna en lösning på problemet. Det finns en dubbelhet där, samtidigt som vi tvivlar på våra egna förmågor vet vi ju också att det är något i vår konstellation som driver utvecklingen framåt, som accelererar skeendenas gång. Jag tror att herrarna känner samma ovisshet som jag, men jag drar mig för att lyfta ämnet utifrån min kunskap om deras karaktärer och om vikten av segervisshet. För egen del kittlar den osäkerheten mitt innersta, ögonblicket innan klimax är för mig lika värdefullt som själva urladdningen. Det kan ibland faktiskt bli väl så lugnt där hemma, William är den bäste av makar, men det är just det… det finns inga som helst tvivel kring hans känslor. Lord Dorchester är såklart en antydan till äventyr i vardagen, men jag kan inte känna någon osäkerhet när jag ser honom, bara samhörighet och tillit. Här däremot finns äventyret kring varje hörn!
20e aug 1871:
Hah!
21a aug 1871:
Landade på Ceylon vid lunchtid, förfriskade oss i Guvernören Hercules Robinsons residens. Tog sedan mjölktåget inåt landet och anlände just före middagstid. Intog middag i Filips rum (!) och superade i djungeln. Gick till sängs sent på efternatten, varpå det var mycket svårt att slå sig till ro.
22a aug 1871:
Vi får nog ge oss av snarast, tur därför att vi tog oss tid att vila ut före uppdraget. Känner mig mycket mindre ledbruten än när jag la mig, nattsömnen gjorde mig gott.