Alexandra föddes 1844, som tredje barn men första dotter till Bojan och Elena Antovic. Hon fick såklart mycket uppmärksamhet och växte upp till en bortskämd och kavat ung dam. Familjen levde på en Ranch i Little Dixieområdet i Missouri, en dagstur öst om St Louis och hon följe ofta med sina bröder på ridturer eller för att ta hand om boskapen.
Farfar Milos lämnade Serbien, mer av äventyrslusta än något annat och gjorde sig sedan en smärre förmögenhet som guldvaskare. Pengar som han sedan investerade i en mindre ranch och en större mängd alkohol och kvinnor. Under sonen Bojan växte ranchen femfaldigt i storlek och familjen började frottera sig med plantageägare och andra som kom för att handla i boskap. Alla var överens om att både far och son hade ovanlig tur med allt de tog sig för.
Alexandra var sexton år gammal när en av Antovics affärsbekanta, Ulysees M Barton (40å), änkling och plantageägare från Tennessee fattade tycke för henne. De lyckliga tu hann dock inte leva tillsammans som man och hustru i mer än nio månader innan inbördeskriget bröt ut genom attacken på Fort Sumter 1861.
Eftersom Nashville var en av de första städerna att intas av nordstatarna, och en ensam kvinna i anständighetens namn inte kunde stanna ensam på landet flyttades Alexandra till en av Ulysees mostrar i Jacksonville Florida. Tiderna var hårda och kriget drog ut på tiden, vilket som tur var inte satte stopp för Alexandras sociala liv. Hon fattade tycke för en äldre brittisk redare, Horton Welles (70å), som intermittent besökte staden och alltid tog med sig exklusiva accessoarer och tyger. I november 1864, några månader innan krigets slut, avled Lt Barton i difteri. Lejonparten av hans förmögenhet tillföll den yngre brodern Barton och hans änka bodde därför kvar hos mostern i Florida.
Efter några månader gifte sig Alexandra med Mr Welles, och följde honom till hans hem i London. Av familjen sågs hon dock som något av en lycksökerska, varför hon endast försågs med en mindre våning i fashionabla Piccadilly då han 1866 avled i lunginflammation i sviterna efter en vagnstur i Hyde Park. Stöd i denna svåra tid fick hon av makens kollega Sir William Mackinnon (45å), som länge haft ett gott öga till henne och som framledes skulle vara en viktig allierad och kanske något mer.
Efter sorgperioden fortsatte Alexandra att roa sig i Londons nöjesliv och underhöll en kortare romans med Sir Hubert Mosley (35å), baronet och politiker som liksom alla andra män attraherades av hennes okonstlade och oskuldsfulla levnadsglädje. Efter att Alexandra blivit passionerat förälska i den uppenbart erfarnare Sir Richard Grosvenor (74å), 2:e markisen av Westminster inleddes en diskret affär dem emellan. Sir Mosley hade dock mycket svårt att acceptera att han brädades av en gammal gubbe! Alexandra installerades av Grosvenor i en prydlig liten stadsvilla vid Eaton Square, som såklart skrevs i Alexandras namn. Maken till klassresa!
Relationen tog dessvärre en ände med förskräckelse i juni 1869, då Sir Grosvenor avled efter en kortare sjukdomsperiod. När nu Alexandra då tvungen att stå för alla driftskostnader, insåg hon snart att resurserna och även hennes eget goda humör skulle sina om hon inte strax kunde tillskansa sig nytt sällskap.
Sina dagar fördriver hon med allvarliga saker som att rida i Hyde Park, dansa kadrilj och dricka te. Då äventyret började 1869 befann hon sig vid en brytpunkt i sitt liv, nu verkar tingens ordning dock ha stabiliserat sig efter att hon knutit äktenskapsband till William Addington, 3e Vikomten av Sidmouth. Det äktenskapliga dockhuset tycks dock redan ha börjat knaka i fogarna.
Specialområden: Kvinnlig list, grace och överlevnad.
Citat
"Jag håller med om att vampyrer är livsfarliga knäppskallar, men det är ju det mest attraktiva draget hos en man!"
Alexandras dagbok
Alexandra om Sakramenten i Dola
9e aug 1869: Var inte helt säker på att de verkligen skulle släppa in mig, men det gick. Vi går framåt systrar! Jag kände helt säkert att jag var på förbjuden mark ändå, och det pirrade i magen vid tanken på alla män som rörde sig därinne, och på vad de gjorde för hemliga mans…handlingar.
Sir Milton Brightmore, var uppfriskande fräck emot mig - det händer sällan här i landet och man känner sig lite som om man var hemma igen när någon bär sig så åt, men jag vet inte… man tycker att en sir Brightmore kunde ha fört sig anständigt. En engelsman, en gentleman, en som inte nedlåter sig till att näpsa kvinnor kanske! För mycket begärt? Hade jag varit hans mor hade jag lagt honom över knät och läxat upp honom. Men vad gör det mig, när vår kontakt är så opersonligt professionell. Jag har väl aldrig haft en professionell kontakt. Spännande! Det var lite svårt att veta hur jag skulle förhålla mig. Anslaget var så öppet, så maskulint, som mellan likar. Så därför sa jag så lite som möjligt. Det verkade inte som tillfälle att blanda sig i, men jag kan inte för mitt liv förstå vad de vill att jag ska tillföra. Nåväl, det är knappast mitt problem så länge som jag får äventyret och ersättningen… Men de andra två herrarna… Ja det ska bli en angenäm resa. Inte ett obetänkt ord, båda så belevade och belästa. Jag har noterat deras frukostvanor, och om det är möjligt tror jag att Herr Danielovic skulle föredra tyskspråkiga dagstidningar. Vad kan det finnas för kokmöjligheter i en ballong? Jag måste komma ihåg att sprida ut nån trovärdig historia, för det ser helt enkelt inte alls bra ut att jag planerar åka ensam med två herrar utan förkläde. Vad ska de tro om mig? Vad ska jag ha på mig? En kvinnas list? Vad fick han det ifrån! Maken till fräckhet!
10e aug 1869: Fördömda sömmerska att vägra sy upp en oljerock till imorgon! Jag får hitta en mansrock att sy om, om de nu absolut inte finns i dammodell i det här uråldriga landet. Inte mycket som går upp emot en man i oljerock… Nån av pojkarna i oljerock och grov skjorta. Undrar om Roman och Levo har det bra därhemma. Jag borde nog skriva hem någon gång, men då skriver de väl bara att jag ska sluta irra. De förstår väl inte att det bara bor vildar och brottslingar i kolonierna.
11e aug 1869: Vinden i ansiktet! Här uppe kan man känna lugnet i kroppen. Den känslan som påminner så mycket om något annat, som jag inte ska skriva om. Inte gör det nån nytta att skriva på Serbiska heller. Edward verkar känna till en hel vetenskap kring ballonger, men ändå handlar det bara om sandsäckar och om handtaget verkar det som. Män och deras leksaker! Värre kunde man ha det än att flyta fram genom himelen med två gentlemän, hopträngda på en yta som inte är större tvåmannasäng. Edward säger att med den här farten kan vi sova i Tyskland ikväll, men hur kan han veta det?
12e aug 1869: Det känns som att vi är ute på vidderna igen! Herr Danovic blev just så tillfreds av sin tyska morgontidning som jag hoppats. Tänk om alla människor hade varit män, vilken lättsam värld vi hade då att leva i. Han är inte så pratsam, men just sådär inslutet mystisk som alltid får flickor att undra vad det är han döljer. De pratar gärna om apparater och fjärran länder, det vore inte fel att få landa vid det stora godset som ligger därborta på höjden så man finge lite omväxling.
13e aug 1869: Män alltså! Jag hungrar ihjäl, och så fryser jag i den här eländiga sängen på det här smutsiga värdshuset. Har man någonsin svultit på riktigt så håller man inte på och nöjesfastar på det här typiskt kontinentala sättet! Jag tänker inte stå för det här…
…Vilken dag vi har haft, först den underbara frukosten på godset och sen strålande väder hela färden! Men fy tusan för europeer och deras aviga inställning! Det här stället är inte bra, människorna är inte bra och den här hårda kalla sängen är inte bra! Nu får han allt agera äkta man och komma och värma mina fötter. Mmmm… Det är tur att jag inte tog med mig några värdefulla smycken utan följde Brightmores råd om at klä sig påvert, annars hade jag gråtit blod över halsbandet jag förlorade. Men det finns inga vedermödor som inte får guldkant när man har två gentlemen med sig för att uppehålla standarden. Edward tog ledningen idag, han nästan röt till. Tänk vad hemskt om vi inte hade män… Och tänk så mycket roligare man kunde ha haft det ikväll om bara man kunde ha fått…
14e aug 1869: Jesus Kristus. Jag är förtappad. Kommer aldrig kunna sova igen. Kommer aldrig få bort bilderna från insidan av mina ögon. En gentleman!?! Herr Danovic sa det sant när han kallade det naturvidrigt. Jag behöver en trygg man att ty mig till nu, för nu börjar jag gråta igen. Typiskt män att ha mig till att synda på det här hemska sättet! Jag kommer att hänga för det här. Och sen helvetet. Förbannelse! De kan inte yppa det här för någon. Vilka mardrömmar jag kommer att ha inatt! Fy tusan vad han stinker, han kan inte följa med längre än till grannbyn och sen pyser vi. Tur att jag inte är ensam i det här, de kan inte låta en oskyldig kvinna få på sig all den här synden! Förbannelse. Nu får de banne mig trösta mig! Jag fryser också och det går inte för sig!
Alexandra om Främmande
8e april 1870: Sir Brightmore har återigen bett oss att fara ut och kunskapa å hans vägnar och liksom förra gången antyder han att han misstänker att något övernaturligt är å färde. Både sir Brightmore och Herr Danielovich verkar fortfarande säkra på att det vi var med om i Dola verkligen var övernaturligt, men det var ju så länge sen. Jag tror att både Edward och jag har börjat fundera på vad som egentligen fanns där i vattnet. Men OM de där människorna inte var onaturliga vidunder så sätter det ju mitt eget handlande i ett nytt ljus. Herr Danielovich försäkrar mig att det var en barmhärtighet för de stackarna, vilket får försöka klamra mig fast vid. Är det någon som kan uttala sig om det här så måste det vara han. Jag var ju så hemskt lättad över att slippa bära det korset ensam, och jag vill inte ändra mig nu. Således är övernaturliga fenomen riktiga. Därför är vi i sanning på väg att rädda en ung kvinna från en bortbyting. Det låter ju för tokigt.
Det verkar också snarast som att Sir Brightmore den här gången inte är helt övertygad själv, så sannolikt kommer vi helt enkelt att få en sagolik vårresa med vackra vyer och gamla europeiska stenslott! Jag kommer att agera sjuksköterska och Herr Danielovich spelar barnläkare, det kommer att bli underbart utmanande att uppehålla fasaden.
Jag har inte velat be Edward om att få följa med honom upp i luftballongen, men snart, snart! Det är ett lugn och en spänning som är blandade så tätt ihop att man inte kan känna skillnad på känslorna. När jag nu dessutom vet att vi kommer få ge oss ut på okänd mark så snart vi landar, att vi kommer känna spänningen med hjärtslagen dunkandes i öronen blir jag ännu mer uppspelt. Att få måla upp vilseledande luftslott för främlingar för att få ut den information vi vilka ha, att få smyga i mörkret i ett enda flämtande stearinljus sken, att ge sig ner att simma i en grottflod! Känslan är den enda som kan jämföras med de varma förföriska viskniningarna bakom en pelare i balsalen, med ett handsbeklätt finger som får dröja en sekund för länge mot ett förbjudet rockslag eller med triumfen när ett eftertrått byte själv lägger fram Frågan. En jakt är en jakt är en jakt. Det finns inget jag älskar lika högt.
17e april 1870: Nu har vi lättat! Luften är så frisk här uppe, doftar av salt hav precis som man hoppades att en luften skulle ha varit på en atlantångare om man inte hade haft den vämjeliga tjäran och bolmande röken allerstädes närvarande. Det skulle vara alldeles förtjusande att färdas per luftballong hem till Little Dixie! Men det är väl det där med bränslet, det skulle antagligen inte räcka och jag kan inte gärna fråga Edward vad han tror i frågan. Se på honom där, så totalt uppslukad av sitt mixtrande med brännaren, så mycket som en liten pojke och ändå en viril och fullvuxen man i en perfekt vit stärkt krage och exemplariskt knuten kravatt. Den är knuten med det där perfekt nonchalanta handlaget som vittnar om att han antingen har en av Londons bästa butlers, eller om han har knutit den själv… Ja då kan man bara hoppas att hans fingerfärdighet har fler möjliga applikationer. Undrar hur kravatten blir imorgon. Jag får gå och se om Edward skulle vilja ha en gurksandwich.
….
Kan det vara sant att de har ett slottsspöke som välkomnade oss till huset? Vilken vämjelig familj, helt tyranniserade av den där bulldoggslika damen Cameron. Och hennes stackars lilla sonhustru sen! Det är ju helt tydligt från vilken sida av familjen hennes son fått sitt utseende. Aldrig har jag sett ett barn som ser så mycket ut som en hund. Ja en bulldog han också! Och han bits som en hungrig valp. Den svärmodern får mig att verkligen uppskatta att mina makar inte haft sina mödrar i livet. Jag ska absolut inte likställa Mamie Barton med den här kalla oresonliga ragatan. Inte ens när jag berättade att jag skulle gifta om mig så snart med Horton, var hon ens i närheten av lika ogillande eller dominerande.
Duncan McGwyvernyn är en karlakarl får man säga, han har den där myndiga tonen som alltid får mig att rodna av förtjusning. Så otroligt sympatiskt att han också är redare, man kunde ju fundera på att lära känna honom lite närmre. Kanske lite korresponens fram till att han nästa gång besöker London? Cameron å andra sidan är ju lika stilig, men verkar mer än lovligt bakom. Det kommer visserligen inte att verka emot våra syften, honom kan man säkert få att yppa sina hemligher. Om han har några. Jag försökte få deras lilla husa att yppa några hemligheter, men hon är ju lika kväst och rädd som husfrun.
17e april 1870:
Hur ska jag nedteckna det här? Imorgon far vi till Aberdeen så snart vi vaknar. Det här dygnet har varit till brädden händelsefyllt. Dagen började i lugn och ordning med några turer ut i friska luften, men sen brakade kaoset loss! Jag minns det som en mörk och brinnande dröm, men det var ingen dröm. Det konstigaste var den gigantiska brinnande fjärilsmalen. Efter det var det Angus Camerons fullständiga vettlöshet med övernaturliga förklaringar. Efter det var det chocken över Mourna Camerons utbredda brännskador, kommer de kunna läka utan att hon blir helt vanställd eller kommer hon att få en livshotande infektion? Efter det var det att jag hoppade över ett hinder på nära 150 cm iklädd min teklänning. Efter det var det herr Danielovichs min när han tittade i silverspegeln, han såg verkligen en puppa där och inte ett spädbarn det är absolut säkert, baserat på hans reaktion. Efter det var det min egen oöverlagda idé att locka in en vilt främmande och helt ofrälse (om än maskulint grov) karl i min budoir. En idé som blev lite svår att fullfölja utan att bryta mer mot den etikett som ändå måste iakttas när man gör en sådan sak inför vittnen. Det visade sig senare att han dessutom var brottslig, så hur hade jag skyddat mig om han tappat besinningen när vi var på tu man hand? Ja det var nog inte så farligt, jag hade helt enkelt fått använda min kvinnliga list (som jag brukar kalla den). Jag kan inte skriva mer, klockan är långt efter midnatt och det kommer att ta lång tid att somna med så många tankar rusandes genom huvudet.
Alexandra om Kadriljens makt
10e juni 1870
Trollflöjten är en underbar opera! Den passar så bra att småprata till! Lord Sidmouth är en farlig karaktär har jag fått veta, jag borde tydligen hålla mig borta från honom. Han är också slagfärdig och ett riktigt nöje att konversera med. Dessutom är han charmerande och omtänksamt förekommande. Holmscroft har antytt att han är god för minst två gods och en ansenlig summa pengar också. Så jag föredrar att bilda min egen uppfattning om den här lorden tror jag. Han kan väl inte vara farlig som verkar så belevad och mjuk till sin natur. Men inte för mjuk, nej fy för den lede vad jag ogillar män som beter sig som kavajbeklädda anglikanernunnor. Och han har bjudit mig på bal i Landsdowne house! Tänk så underbart att jag ska frottera mig med Londons högsta societet, och flera stycken av dem dessutom!
13e juni 1870
Hmm… Nu ska ha uppdrag mitt i balen med Lord Sidmouth på det omtalade Landsdown House. Tur att vi kommer hinna umgås en intensiv timme under den korta supén jag bjuder på innan avfärd. Sen får vi väl se hur mycket dans som hinns med under kvällen när vi nu samtidigt har ett uppdrag.
Det kan knappast skada att verka upptagen och milt ointresserad heller. Om han nu är en såndär farlig typ borde han stimuleras av utmaningen i att jaga ett ovilligt byte. Undrar om det här uppdraget kommer visa sig ha onaturliga förtecken igen? Undrar om Edward kommer presentera oss för en trolovad, han är väl i den åldern när hans föräldrar ska ha hittat någon passade tös till honom. Säkert kommer hon att vara en såndär blek och frigid brittiska som är rädd för sin egen skugga och som inte vågar prata utan kommunicerar endast med förskräckta suckar och förtäckta blickar. Det skulle vara roligt att se huruvida Danielovich dansar, undrar vilka danser som är populära i de mindre bemedlade klasserna?
17e juni 1870
De andra blev väldigt illa berörda när de såg kroppen, det är skönt att jag inte längre betraktar lik som människor. Hur hade man då kunnat hantera det man får se i ett krig? Det kanske inte är så sunt, men det sägs väl vara för att skydda sig själv som människan gör så. Danielovich var väl den som tog åt sig mest, men han har ju en djupare syn av något slag. Som vanligt får man försöka tolka vad som händer men inte syns helt utifrån hans ansiktsuttryck. Det kommer även fram ju mer jag lära känna honom att han är en riktig raring. Han är en man som bryr sig osedvanligt mycket om andras väl och ve.
Stämningen i det där huset var inte helt sund, nej det kändes faktiskt lite mer skrämmande än vad man helt bekvämt kan hantera även om man tagit sig en flute med champagne innan. Om jag inte hade haft två kompetenta herrar som eskort hade jag kanske inte vågat gå vidare upp för de där mörka knarriga trapporna med alla husets kastruller skramlandes som vore vi mitt i en jordbävning. Men som det nu var kände jag ändå att spänningen översteg skräcken, speciellt när vi hittade Ruth Palmer! Då kände jag mig på det där kallsvettiga sättet samtidigt fullständigt närvarande och klar i huvudet. Tänk att få känna så varje dag! Då skulle man behöva vara militär eller upptäcksresande i kolonierna eller bankrånare. Det vill säga att man skulle behöva vara man.
Jag hoppas att Danielovich tolkade sin syn däruppe i vindskammaren fel, för det är jag som kommer få vara lockbete. Däremot är obehaget och skräck vid tanken på livs levande demoner svårt att tränga undan. Det är inte nödvändigtvis så att Lord Sidmouth har rätt i att de är demoner. Att vara lockbete är ju en i vanliga fall lockande tanke, och är väl så nu också om han bara har fel i det där med demoner! Edward blev ju inte vidare tilltufsad efter sitt möte med de här eventuella demonerna. Hans lilla eskapad syntes ju framför allt i den skamsna uppsynen (och mindre i den antytt slarviga kravatt/frisyrkombinationen som inte stack ut alls i jämförelse med de andra gästerna vid det klockslaget). Han kanske inte alls är en sån rar pojke som jag tagit honom för? Jag avgudar en man med en skyldig uppsyn, och då vet man att man riskerar att få sitt hjärta krossat.
Men vilken underbar bal! Lokalen och musikerna var i en helt egen klass. Klassen på människorna var också utöver vad jag tidigare frotterat mig med. Det hade kommit så många välbesuttna att det riktigt stank av guld och diamanter där innte, och detta trots att Earl Dorchester har ett så farligt rykte. Det hela slutade med att Sidmouth kastade ur sig ett frieri! Tänka sig det klockan två på efternatten! Jag krävde såklart att han skulle föra in det i gazetten, för det där är typiskt en sån där sak man inte kan lita på när herrar säger sent på natten. Så imorgon får vi se om vår förlovning eklaterats, i vilket fall jag genast ska ge mig ut och köpa två-tre nya balklänningar! För då kommer slutet av säsongen bli hektisk! Den där eländige Mosby var där på balen och friade han också. Tur att han inte stötte ihop med Sidmouth eller med mina två herrbekanta. Han kommer att bli ett riktigt problem en vacker dag om jag inte aktar mig. Man ska inte lämna levande vittnen, som indianerna säger.
18e juni 1870
Inatt sov jag inte en lugn blund, således förlorade jag min chans till skönhetssömn. Om Lord Sidmouth kommer på visit med min förlovningsring kommer min anskrämlighet säkert skrämma bort honom så han vänder redan i grinden. Och inga incubi för mig inatt. Jag känner mig närmast besviken, hur dumt det nu än låter. Jag kommer säkerligen dö om jag inte får lite mänsklig värme snart. Det händer ju blommor att de dör utan solljus och vatten, så varför skulle inte jag vissna bort här i skuggan? Jag känner alldeles för många rara pojkar och alldeles för få män. Jag såg bedårande ut inatt, jag var inne en lång stund i badrummet och försäkrade mig om det! Jag fångades kanske av stearinljusens sensuella flämtanden, men vad är det för mening att ha två herrar på nattlig visit om man inte kan få lite glädje av det? Redan att ha dem i budoiren är ju ett så stort etikettsbrott så då borde man väl få passa på? Jag måste ha förlorat min lockelse för jag siktade verkligen in mig på Edward, men helt utan resultat. Ingenting! Och sen somnade jag innan jag hann smida vidare… Jag ska läsa lite Byron medan jag väntar på Sidmouth, det kanske känns lite bättre att läsa om någon som lider värre än jag.
…
Danielovich och jag var rädda för Edwards liv under några skälvande timmar på förnatten men nu verkar han andas lugnare. Han ser för ömklig ut där han ligger med sprucken läpp, bandage runt hela bröstkorgen och ett stort blåmärke som håller på att forma sig runt ena ögat. Gentlemännen har ju ett sånt sjå att springa runt och försvara olika damers heder, så det är klart att det var slarvigt att planera en helkvällsaktivitet utan att räkna in den möjligheten. Det var en otroligt rå och maskulin stämning när herrarna boxades mellan slaktkrokarna och tjurkadavren, jag kan aldrig tänka mig att det kan ha passat sig att ha en dam närvarande där. Men Edward och Danielovic var ju så till sig av pojkaktig förväntan (eller var det oro?) att de inte verkade reflektera över det faktumet alls! Och det var väldigt, väldigt intressant att vara med om en boxningsmatch på liv och död. Jag skulle mycket gärna se en boxningsmatch någon gång igen, hur nu det skulle gå till!? Men det var spännande så länge det varade iallafall!
Fast sen blev det ju pannkaka av allting, av själva huvudnumret alltså, eftersom Edward redan var halvt mörbultad redan i början av ritualen. Och det fastän jag sade till mycket bestämt att han INTE var i stånd till någon ritual alls. Jag menar han skulle knappt kunna att genomföra ens sin vanliga monrgonritual i det skick han var redan innan vi åkte till kyrkan. Men William och Edward är ju envisare än två gamla mulor, Danielovic och jag sa flera gånger att vi skulle vara tvungna att skjuta upp. Men lyssnade de på oss?
Och själva ritualen sen, den prästen var en tvättäkta fanatiker! Aldrig mer att jag kommer vilja ta hjälp av en exorcist. Vi tror åtminstone att vi fördrev demonen som förföljt Edward och misskrediterat Lord Dorchester, men vi kan inte vara säkra. Synen av henne i spegeln var något av det mest chokerande jag sett! Minns att jag ändå sett några saker som man helst vill undvika att tala om. Men jag har aldrig bevittnat en sådan förvriden kärleksakt, inte för att jag bevittnat några kärleksakter alls egentligen. Men sådär ska det helt enkelt inte se ut! Det vänder sig i magen när jag tänker tillbaka på det. Man skulle nog gärna förhöra sig om hur medveten Edward var om allt som hände egentligen. Men det är ju för det första helt omöjligt, och för det andra skulle man nog kunna beteckna det som att hon våldförde sig på honom, i vilket fall han självfallet måste få slippa tänka vidare på saken. Jag tackar min smala lycka att vi inte genomförde den ursprungliga planen - att utnyttja mig som lockbete.
19e juni 1870
Idag är en helt annan dag än igår. William har bett om min hand igen. Vi gifter oss den trettionde juli, med bröllopsresan planerad till Paris! Jag har aldrig sett Champs-Élysées eller Tuillerierna, men William säger att det är något av det mest romantiska i Europa! Han säger att vi kommer gå på de finaste restaurangerna och dricka den finaste champagnen. I eftermiddag har jag fått tid hos Dege & Skinner på Saville Row för att låta sy upp min brudklänning, och sen ska jag inte köpa något mer alls på två veckor så jag kan njuta ordentligt av Paris Haute Couture. Vilken tur jag har haft!
Alexandra om Kusten klar
30e juli 1870
Bröllopet var underbart, helt i vitt och blått, alla mina londonvänner var där och de flesta av Williams. Hans familj var inte där, men den ingifta familjen är ju så sällan till glädje. Earlen av Dorchester vägrade också komma, han kanske inte kan vara i kyrkor eller nåt sånt. På vägen till kyrkan var jag med om en märklig sak hemma hos honom. Men det är bäst att inte nedteckna det ändå. Jag måste byta om för supén, och sen äntligen…
10e augusti 1870
Åh, jag är så otroligt glad att William inte inskränkt min möjlighet att samarbeta med sällskapet. Efter den senaste veckans intensiva romans och shopping ska det bli skönt att vila upp sig vid kusten. Trevligt att träffa herrarna ska det bli också, man får ju släppa lite på restriktionerna och den eviga oron över konvenansen nu som gift kvinna. Jag ser så fram emot att vi ska åka till Dorset för långsamma augusti, och om det inte blir alltför trevligt ska vi nog hinna hem igen innan William återvänder till parlamentet i september. Han vill gärna att jag underhåller mig själv eftersom han har en hel del pappersarbete att förbereda dessförinnan, som han dessutom verkar ha kommit efter med i och med att vi for på bröllopsresa.
Jag har blivit väldigt fäst vid William på den här korta tiden. Jag har aldrig tidigare varit i ett sådant här äktenskap. Ulyssees var lik William i det att han var i samma skede av livet. Men däremot var inte jag densamma som jag är nu, utan istället flickaktigt ung och nyutflugen. Det kunde aldrig bli som vi har det nu, även om Ulyssees hade varit mer som William. Det var en bister och desperat tid, vilket inte kan överskuggas av något antal sommarbaler eller "when Johhny comes marching home". Horton var lik William i det att han också var engelsman, bara inte lika mycket! Han hade ju också en hel livstid av kuskande fram och tillbaka till amerika som hade omformat honom. På ett sätt är det trevligt att William är så intensivt engelsk, för då vet man i alla situationer hur han komme att reagera. Men det var goda tider och samtidigt är det skönt att man får gå vidare också. Horton visste dessutom nästan för mycket om livet (och om Ullyssees) för att det skulle vara bekvämt. Nej, William är olik mina tidigare makar. Fast helt olik mig själv. Han är inte överdrivet intresserad av alla små detaljer som inte rör honom, men väldigt passionerad när det gäller viktiga saker. Han är sin egen man med sina egna ideal, sina egna mörka hemligheter och sin egen fulltecknade agenda. Kort sagt har jag äntligen hittat en man som kan låta mig vara min egen kvinna (mellan frukost och tedags såklart, mer skulle inte vara nyttigt för mig).
11e augusti 1870
Det var inte alls så långt till Dorset som jag trodde, Storbritannien bara krymper och krymper ju mer av det jag får se. Det skulle vara storartat att åka zeppelinare någon gång, så man fick komma högre upp! Undrar om man då skulle kunna se från kust till kust? Eller hur högt upp går de egentligen? Precis när vi börjat finna oss tillrätta i ballongen (efter några timmars konverserande om utsikten, om Englands förträfflighet och om hur trevligt alla hade på mitt bröllop) var det dags att landa. Jag tänkte försöka övertala Edward om att vi skulle åka en liten omväg, men han verkar tycka att man får lov att åka dit vindarna bär en. Och plötsligt hann jag inte övertala honom till något alls, för hela ballongen började att våldsamt kränga och slänga där uppe i himlen där vi var. Vi har faktiskt aldrig varit ute i hårt väder förut slår det mig. Det som hände sen var att vi fångades i en kastvind och var på väg att krossas mot pastellklipporna, men blev istället nedskjutna och hela ballongen och korgen och alla vi störtdök mot marken. När vi landade, gjorde vi nog det i ungefär samma hastighet som ett tåg som bromsar in vid en perrong, med den skillnaden att vi så att säga flög vidare ut ur ballongen och kastades som små sämsskinnshandskar mot heden! Jag är övertygad om att jag bröt någonting i bröstkorgen, men sammantaget kan jag ju stå på fötterna utan att svimma och andas. Och jag verkar ju ha överlevt iallafall. Men det känns banne mig inte självklart. Och medans jag är mest orolig över om jag fått några inre skador verkar Edward och Danielson mycket förundrade över hur en kula kan avfyras på så långt avstånd så att den skulle kunna skjuta ner en ballong.
Men nu ligger jag säker i sängen och hoppas att den långa skogsmarchen vi företog oss på eftermiddagen inte ska förvärra mitt tillstånd. Men vi kunde ju inte stanna i det där obehagliga huset! Först blev vi väldigt lättade över att stöta på vänligt sinnade människor, och Mr Dunne som rullade mig upp till boningshuset verkar rejäl. Huset och husfrun verkade också både ombonade och rejäla till att börja med, och jag fann mig verkligen väl tillrätta till att börja med. En cognac innanför korsetten och Danielson som sällskap i sovrummet kan ge sådana effekter. Jag spelade till och med av honom ett fickmur på Gin Rummy, och han verkade mycket intresserad av att diskutera de djupare sidorna av den äktenskapliga relationen. En solklar fördel med att vara sjukling är att det naturliga umgänget flyttas in i budoiren, och säg den man som kan uppehålla sina barska palissader där inne bland spetsarna och verbenadoften?
Men vi kunde inte stanna över natten när vi väl gått runt och bekantat oss med huset. Husets herre verkar ha någon koppling till Sir Brightmore som denne inte ens antydde när han bjöd ner oss hit. Dock verkar han fullständigt harmlös och vänlig verkar det som, trots att han verkligen har all orsak i världen att misstro Sir Brightmores bekanta. Men i hans verkstad hittade vi en skrivkula som skrev av sig själv! Hur kan det gå till? Jag drog genast slutsatsen att det var magi inblandad, och det måste väl vara den enda rimliga förklaringen? Herr Bailey verkar ju mena att han är magiker och att unge Hugo är "trollkarlens lärling". Jag kan inte tänka mig att jag skulle tänka i såna här absurda banor för ett år sedan, men vi börjar ju få så många olika varianter på övernaturlighet i vår portfolio att det vore dumt att söka efter någon annan förklaring i ett sådant här fall. Undrar bara vem det är som skickar meddelandena? Jag vet inte vad meddelandet betydde, eller vem det var riktat till, men vi fick alla känslan att det var en uppmaning till någon att skada oss!
En annan orsak till att inte stanna i huset var att det verkade överfullt av husgäster redan. Ja, jag behöver inte använda omskrivningar. Det otroligt irriterande paret Pratt, med sin krystade svärmiskhet gick mig så på nerverna att jag skulle ha insisterat på att vi skulle sova hos vår ursprunglige värd Sir Brightmore i vilket fall som helst. Äsch, det kanske bara är att jag saknar min egen man? Eller börjar jag bli hungrig? En stadig middag brukar ju alltid göra underverk med mitt humör. Om vi skulle bege oss ner i byn och se om de är såna specialister på fisk som Sir Brightmore antytt. Det skulle i och för sig vara helt opassande för mig att gå på restaurang med mina två herrar utan förkläde. Om det inte varit så turligt att jag är lyckligt gift med Den ärevördige Edward Cecil Wellington III…
12e augusti 1870
Inatt ska vi sova här i Sir Brightmores strandhus igen, men i gryningen imorgon vänder vi hem. Strikta order från Stratus Bailey. Vi kom precis undan med livet i behåll där, så ingen av oss känner för att återvända dit än en gång. Ibland är det helt enkelt inte lika viktigt att få förklara sig som att få överleva. Jag kan inte tänka mig ett värre sätt att dö än att bli utslängd flera mil ut i havet och att veta att man kommer dras vidare av vattenströmmarna och alrdig nå strand igen. Drunkningsdöden verkar avskyvärd!
Det verkade så nära att vi skulle lösa problemet utan blodspillan! Vi hittade den konstiga pistolen i en av badhytterna och en massa skrivkulelappar på stranden, och tänkte väl alla att det säkert var den där vettskrämde Hugo som tappat förståndet. Och sen fick vi fru Bailey att lätta på tungans band och förklara mer om Sir Brightmore och Mr Baileys relationer. Jag tänkte att vi blivit riktiga mästerdetektiver! Och när vi sedan grundlurade alla fyrvaktarna tänkte vi väl alla att vi bara skulle tillbaka och konfrontera någon… Men nu sitter vi här vettskrämda alla tre och tackar Gud att vi överlevde. Men kul var det! Skrämmande, men kul!
Alexandra om Odlingen
19e aug 1871:
Vi har nu varit en vecka i Indien, och det har varit underbart! Vi mötte genast Mr Carreighan, en mycket välvilligt inställd landsman som hjälpt oss tillrätta alltför väl på ett av stadens finaste hotell. Han har introducerat oss till landets fascinerande smakrika matkultur och till en underbart svalkande dryck - Mint Julep. Klimatet här gör så väl för mitt humör, jag har inte förstått hur mycket jag i London saknat den mättade luften från plantagen. Alla intryck är nya, luften vibrerar av dofter och färger och olika obekanta ljud. Dessutom är det såklart alltid roligare att ha två herrar att ta hand om än bara en (som jag har därhemma). Det är med igenkänning som jag upplever den här osäkra känslan som kommer på vägen till uppdraget, tiden när vi verkligen frågar oss hur vi ska finna en lösning på problemet. Det finns en dubbelhet där, samtidigt som vi tvivlar på våra egna förmågor vet vi ju också att det är något i vår konstellation som driver utvecklingen framåt, som accelererar skeendenas gång. Jag tror att herrarna känner samma ovisshet som jag, men jag drar mig för att lyfta ämnet utifrån min kunskap om deras karaktärer och om vikten av segervisshet. För egen del kittlar den osäkerheten mitt innersta, ögonblicket innan klimax är för mig lika värdefullt som själva urladdningen. Det kan ibland faktiskt bli väl så lugnt där hemma, William är den bäste av makar, men det är just det… det finns inga som helst tvivel kring hans känslor. Lord Dorchester är såklart en antydan till äventyr i vardagen, men jag kan inte känna någon osäkerhet när jag ser honom, bara samhörighet och tillit. Här däremot finns äventyret kring varje hörn!
20e aug 1871:
Hah!
21a aug 1871:
Landade på Ceylon vid lunchtid, förfriskade oss i Guvernören Hercules Robinsons residens. Tog sedan mjölktåget inåt landet och anlände just före middagstid. Intog middag i Filips rum (!) och superade i djungeln. Gick till sängs sent på efternatten, varpå det var mycket svårt att slå sig till ro.
22a aug 1871:
Vi får nog ge oss av snarast, tur därför att vi tog oss tid att vila ut före uppdraget. Känner mig mycket mindre ledbruten än när jag la mig, nattsömnen gjorde mig gott.
Alexandra om Milisen
18e november 1871:
Imorse drack jag första koppen rosenrotste, och ska jag tro den där halvperverse doktorn så ska det inte finnas några hinder i min kropp iallafall. Det är ju skönt att veta på något sätt, för även om jag aldrig haft någon egen barnaönskan så har ju tvivlet funnits där bakom. Nu behöver jag aldrig mer ta notis om någon skulle antyda saker i framtiden. Jag vet inte om jag missförstått (det har väl bara varit halvkvädna viskningar) men det finns nog någon koppling att vissa män som besöker en speciell typ av etablissemang sedan har svårt att bli fäder. Men det kanske inte kan hända kvinnor, eller så har jag haft någon sorts tur, jag vet inte. Nu kan de bita sig i tungan iallafall, om de hade vetat att jag visst kan få barn! Men doktorn var inte rolig..
Dahmer är inte halvpervers, det kan man iallafall inte anklaga honom för! Jag har aldrig träffat en fräckare och nedrigare man. Hur kan han över huvud taget stå för att han är så där avvikande? Och hur kan det vara så fullständigt kittlande, lockande, hisnande, vidunderligt, storslaget, intimt, hjärtskärande, smärtsamt hjärtekrossande för mig?
Det finns ingen annan man som är som han. Men han är väl ingen man heller. Tänk om det fanns en riktig man som utmanade mina (mina!) moralkoder på hans sätt. Det hade varit en man att sätta tänderna i.
Nej, vad menar jag med det? William är ju allt en kvinna kan önska sig. Och det är ju klart att Dahmer är en man, vad skulle han annars vara?! Tänk om man hade kunnat ha honom.
Nu är bollen i rullning. Jag har druckit teet. William har bestämt premisserna OCH helt tagit sin hand från företaget. Via Standish & Son har jag fått hyra ett mindre hus, vilket William gått med på att betala för. Judith har installerat sig där, och tag underåller sovrummet och en liten salong.
24e november 1871:
Eunice kan vara så påfrestande ibland! Hon är inte alls den lättsamma vänninna som jag behöver, det är bara avundsjuka och hopsnörpta miner för hela slanten med henne! Och den där stöddige Baronetten Grahame kan jag inte förstå hur hon kunde bjuda in alls! Tvinga oss belevade, sekulariserade stadsbor att frottera oss med Gideon Planke-milisen! Och som han behandlade sin lilla fru till råga på allt! Jag har varit gift med en och annan självsäkert bufflig mansslok, men den där väna lilla varelsen var ju kuvad som en husslav. Jag kommer sätta dit honom imorgon. Jag har blivit inbjuden till högkvarteret nämligen, och det var ett misstag som han kommer gräma sig över i övermorgon. Vi flickor måste hålla ihop! Dessutom tål jag inte Gideon-Planke milisen, och om han är för dum för att känna av det så förtjänar han att bli bortgjord! Eller vad jag nu ska göra mot honom. Det ger sig väl.
Träffade pojkarna på middagen hos Benjamen och Eunice också! Alltid lika roligt att träffa dem, men tråkigt att vi inte haft orsak att åka iväg på så länge. På något sätt är det lustigt att Edward inte har den blekaste idé om vad han kommer ställas inför i huset från Standish & Son. Fast å andra sidan känns det inte komiskt alls, jag lider av något så ovanligt som bristande självförtroende inför det här värvet… Men det är ju bara så att han passar perfekt in på Wills specifikationer. Det vore också svårt att hitta en annan villigare medhjälpare på så kort tid. Dessutom har han ju såna vackra, intellektuella ögon som skulle se helt bedårande ut på min son!
Säkert har jag för mig själv byggt upp bilden av ett inbillat motstånd i honom, han kommer säkert vara med på leken om jag bara ger honom rätt förutsättningar. Men jag kan absolut inte berätta baktanken för honom, den skulle han aldrig gå med på. Han är svår att förstå sig på när det gäller den här sortens saker, men han kan ju bara inte vara sådär oskuldsfull som han hela tiden låter påskina. Jag har ju med egna ögon sett vissa av hans kvinnoaffärer! Och han är ju snart gifta karln gudbevars! Fast det vore onekligen lättare att rekrytera Danielsson, nu när doktorn sagt att det måste ske inom de närmsta dagarna om jag inte ska behöva vänta en månad till.
25e november 1871:
Binksworth är död. Vilken otrolig lättnad, vi kommer aldrig igen riskera att möta honom. Att skaka av mig vetskapen att han är därute är som att äntligen lämna det kallbrandsstinkande militärsjukhuset. Vilken frisk frihet! Jag vet att han kommer fortsätta att plåga mina mardrömmar, men jag är Reuben så otroligt tacksam att han lyft det här oket från allas våra axlar! Ja det är vi alla. För visst är Dahmer en karaktär som säkert skulle kunna gästa mardrömmar, men Binksworth var ett monster av en helt annan kaliber. Dessutom har jag vikt en helt annan typ av drömmar för Reuben.
Det är inte utan att jag grämer mig över att Danielssons och Edwards höga ideal omöjliggjorde för oss att djupare infiltrera Gideon-Planke milisen – men vad vet jag om nyttorna med ideal. Edwards ideal står mig verkligen upp i halsen just nu. Tack gode gud att Danielsson är lite mer selektiv med att sätta sig på tvären i tid och otid. Jag förstår verkligen inte vad som är problemet – det var inget fel på umgänget, vi var båda väldigt nöjda i stunden. Han kan inte komma och skylla på mig för att han följde sina egna impulser. Bara för att jag också ville! Det är han som är mannen ändå. Som får styra och ställa och utbilda sig och rösta och resa vart han vill och skjuta och slåss och ha hur många älskarinnor han vill och kandidera till premiärminister eller vad han vill, utan att omvärlden bryr sig! Men de är aldrig nöjda, männen. Inte förrän de lassat över alla sina moraliska snedsteg på oss, så som de bestämt att det ska vara ända sen Eva i lustgården.
Jag klagar inte ens på det. Men nu får han ta sig i kragen och bete sig som den man han är. Det är det enda.
Alexandra om Hemsökaren
1872:
Alexandra om tiden innan Ångaren
2a juli 1872
Filip sa att Henry antagligen inte lever längre, och jag såg i hans undvikande ögon att min pojke är död. För en kort stund släppte jag fram chocken och sorgen. Jag såg inte meningen med att hålla på och harva i den här världen. Jag krossades. Jag tappade tron. Nu har jag ingenting.
5e juli 1872
Jag försöker sysselsätta tankarna med annat, åtminstone för någon minut. Men det är som att någon hällt smuts och sot i min själ. Jag kan inte öppna ögonen. Jag ser bara svärta.
15e juil 1872
Jag har gett upp försöken att bli av med äcklet i min själ. Det kändes som att jag skulle kunna kräkas ut den här känslan, men den stannar hos mig. Jag har sjunkit ner i en förlamande apati. Det enda som ger mig någon glädje är att straffa William. Det leder ingenstans. Jag kan inte gräva ner mig i tragedin. Om man tänker på vad som hänt så finns det inget mer. Saken är den att jag kan inte leva såhär. Så jag kommer inte att tänka på Henry mer. Jag kommer bara att tänka på hämnden. Och jag kommer tänka på sveket. Ett litet tag så hade jag allt; kärlek, pengar, ställning, barn. Reuben var min stjärna och William var mitt stöd.
Men jag behöver ingen att luta mig på, och det är ingen mänsklig rättighet att ha det heller. Tills vidare har jag Filip och Sir Brightmore och i någon mån kanske Edward och det gör det lite lättare.
Alexandra om Ångaren
12e augusti 1872
Anlände till Queenstown lagom till eftermiddags teet, vilket vi intog på sjöfartshotellet i en chambre separée varefter vi begav oss till Whalton för att få detaljerna kring vårt uppdrag. Den här salta havsluften kunde jag alltid känna i Hortons hår, och den stärker mig. Dessutom är den friheten att kunna lämna en kontinent och slippa allt elände man upplevt där. Kanske är den också en bitterljuv aning om en tid när jag gjorde just så trots att den doften var risken att bli utkastad på gatan bland blårockar och carpetbaggers. Men det var åtta år och två äkta makar sedan, nog är jag redo att ta mig an det äventyret igen?
13e augusti 1872
Den här turen verkar bli minst lika givande som min sista! Jag har återfunnit en vän och en sängkamrat! Jag har inte kunnat träfffa Bertie på, jag vet inte hur länge! En flicka som jag behöver någon att anförtro sig åt, man kan helt enkelt inte bara prata med träigt manfolk dagarna i ända. Tänk den som haft en syster! Det verkar som att jag alltid tänker den tanken när jag träffat Bertie, och det är för att jag håller henne kär som en syster, det är jag förvissad om. Jag ser så mycket fram emot att kunna umgås med henne under tiden som vi undersöker mysteriet med det döda skeppet. Fast kanske inte, att jag vill spendera så mycket tid med hennes son. Det är inte det att jag missunnar henne att få ha en son. Men jag behöver inte titta på honom. Jag behöver inte tänka såhär heller. Det för ingenting positivt med sig. Nu slutar jag.
Jag är ju så väldigt glad att äntligen slippa frysa under täcket, låt mig hellre tänka på det! Det finns inte en vänskap som inte kan förgyllas av lite skratt och värme. (Extra glädjande efter det ihärdiga och illvilliga ryktet att F skulle ha svalnat till temperaturen hos en odöd i samband med att han började sväva. Så är nu icke fallet, det känner jag mig fullt kapabel att uttala mig om, efter att ha undersökt skillnaden från alla tänkbara vinklar). Alltid ett nöje att resa med herrarna!
Åh! Stora lilla Edward. Han som är så rådig och handlingskraftig ena stunden men också kan te sig skör och naiv. Jag insåg nog inte vidden av vad jag gjorde när jag orkestrerade vår herdestund. Det som för mig var en härlig lek, med option på en ännu formbar sängkammarvän, verkar för honom ha blivit nån ohelig blandning av otukt, otro och vänskapssvek. Något ofattbart stort och hemskt i hans värld. Det är inte lätt att tänka sig hur jag ska återvinna hans förtroende. Om det inte var sin egen del i urladdningen som han tyckte var värst? Fastän det har gått nära nog ett helt år har han inte glömt hur moraliskt perplex jag gjorde honom. Men han har väl vårdat sin etiska förvirring ömt som ett barn om jag får gissa. Så kan de ju bli i intelligentian, när de får något saftigt att teoretisera kring.
14e augusti 1872
Nu går skam på torra land! Nej nu går lik på däck! Jag har aldrig aldrig hört på maken, det var verkligt förfärande (och himla spännande också)! Jag fick utöva både fysiskt hjältemod och innan det (inte så lite) kvinnlig list! En sån strålande resa det här har utvecklat sig till! Jag känner mig mer levande än vad jag gjort på månader! Jag har tömt sängvärmaren också. Strålande! Men det är inte på det som min eufori ankommer, det är friheten. Frågan är om jag någonsin återvänder till Sidmouth. Nu har jag fått herrarna att gå med på att följa med hem också! Vi ska undersöka det som zigenerskan sa mig, att jag måste åter till min jord för att slippa den här skuggan. Och att slippa den här skuggan är det enda jag vill och enda jag tänker på varenda vakna minut. Förutom när jag har glädjen att umgås med herrarna och deras dubbelgångare, hivar vandrande lik överbord eller annat som man helt enkelt måste koncentrera sig på när man gör! Framåt! Uppåt! Vidare!
Included page "alexandra-om-vaesterut" does not exist (create it now)
Alexandra om Under jord
November 1872
Vi lämnade Chestnut Grove bara någon timme efter middagstid, men nu är klockan fyra och jag kom just i säng! Jag har inte reflekterat över det tidigare, men det är alltså så att solen passerar London flera timmar innan den passerar Staterna. Således är det första natten på väldigt länge som jag spenderar ensam.
Det hela underlättas ju avsevärt när jag nu vet att jag inte behöver låta ytterligare 12 år passera tills vi ses igen, men det var beklämmande att kyssa Roman och Levo och Marie farväl! Lika tungt var det alls inte att ta farväl av Jack. Men det var oväntat tillfredsställande att se honom igen. Det finns en väldigt stark kraft i det där elixiret som de har, det är alldeles för uppenbart.
Jag bestämde mig för att inte sova hemma, eftersom det bara skulle väcka en mängd frågor om varför jag återvänder mitt i natten, och var jag har varit. Jag vet inte om jag kan åka hem imorgon heller. Det känns så hopplöst att komma innanför de dörrarna igen. Vet inte hur jag kommer reagera på William. Kommer jag tappa kraften igen, så att världen blir grå och kall som den var innan vi åkte? Kan jag överhuvudtaget fortsätta låtsas att jag inte föraktar William?
Å andra sidan finns det såklart inga alternativ till att återvända till honom. Han är min make och det där kulna huset är mitt hem. Men det är inte utan att man leker med tanken på att lämna allt, glömma sin identitet och resa over vidderna med en orakad och enögd bartender. Hoppas jag drömmer om honom och inte om Reuben.
November 1872
Jag balanserar på en tunn lina. Filip vill skydda mig från att komma i beroendeposition, vilket är underbart omtänksamt, men vansinnigt insiktslöst. Vilken annan position är det som han tror skulle finnas tillgänglig för mig? Ingen av de fyra männen som just nu bestämmer över mig (och som vill vill skydda mig från att bli styrd av tre andra män) inser ironin i den här situationen. Nej för Filip, Edward, Brightmore och Wooly är benhårda i sin övertygelse att jag måste sluta. Benjamen lägger ner sin röst, för pojkar håller ihop.
Jag får för mig att när de vill fundera över en problemformulering så glömmer de här fyra männen att jag inte spelar enligt samma regler som dem, vilket måste vara orsaken till att de ser beroende som en förkastlig position. Som en undviklig position! Jag tror att för dem är själva tanken på att inte kunna styra sitt eget liv så förfärande, att de glömmer att jag inte har kunnat styra mitt eget liv vid något tillfälle under de 28 år som jag hittils spenderat i herrens hage. När de däremot ska fundera på en möjlig lösning på sitt formulerade problem, så har de däremot inga svårigheter att minnas mitt kön och min brist på rösträtt i vår lilla församling.
Men problemet är mycket mer rättframt än vad de inbillar sig. Det stavas Reuben Dahmer. Hur de kan ha missat den central poängen är bortom mig!
Så nu har de beslutat att jag inte får återvända hem, vilket i och för sig är en välsignelse. Men det är en fin balansgång, för om någon förstår att jag lever utan min make får jag det knivigt att finna en plausibel förklaring. Har dock svårt att argumentera emot dem, eftersom jag ju inte vill återvända till William. Här uppe är jag åtminstone gömd, om än ej skyddad. I det där huset har jag inget sätt att försäkra mig mot att Reuben återvänder och slutför det han påbörjade.
Men det som ingen av dem verkar acceptera är att såna försäkringar inte existerar någonstans. Ingen av oss kan stå upp emot honom. Tydligen är jag den enda som inser det, vilket väl beror på att de här fyra männen aldrig har mätt sin styrka emot honom. Eftersom jag tyvärr har sett hans styrka är jag också den enda som är livrädd. Livrädd! Vad ska jag göra av den rädslan? Jag behöver ju deras dumdristiga mod, eftersom det också endast är jag som har en riktig motivation till att göra slut på honom.
November 1872
Så nu har jag hamnat i den här situationen igen? Inlåst i ett sovgemak, och inget sätt att ta mig ut. Jag har på många sätt ett härligt avbrott från verkligheten här i min lilla de Sade-utopi. Jag väntar och väntar och förnöjer mig med att distrahera Filip. Den delen klagar jag inte på, det är en fröjd att upptäcka vilka nya sidor man kan locka fram ur honom. Det är också en lisa mitt uppe i den här galenskapen att få någon att avguda och förbättra. Om jag bara kunde få honom att gå med på att byta morgonrock!
Men största delen av dagen går jag bara fram och åter mellan sovrummet, salongen och matsalen där Filip satt upp sitt kontor. Vi vet inte hur vi ska gå framåt, det blir väl så att vi får kontakta Gideon Plancke milisen för att se om de kan manipuleras att alliera sig med oss. Det som talar emot dem är att de mycket väl kan ha infiltrerats av vår nemesis, och att de har en osympatisk historia av att spänna fast kvinnor i läderremmar. Edward och Filip jobbar i vart fall målmedvetet för att samla information att forma en plan.
Filip läser och Edward är ute och kunskapar på nåt annat meningsfullt sätt tror jag. Själv går jag och väntar. Jag kan inte ha något umgänge och ska hålla mig inomhus, så jag törs inte heller rida eller promenera eller ens försöka smyga mig in anonymt på någon föreställning. En prärievarg inspärrad i en gyllene bur. Ligger på burgolvet och leker med min serverade köttbit, när jag borde springa och jaga och lägga ner nya byten. Eller, vem det nu är som är bytet egentligen.
8e december 1872
Edward avslöjade att han patrullerar staden gator om nätterna för att… eh… rent allmänt skydda folk. Kallar sig mr Knight och klär sig i mörka kläder och bär mask. Vad jag inte kan bestämma mig för är om jag är imponerad av hans filantropi eller orolig för hans mentala stabilitet. Men jag vet säkert att han bara hjälper dem som kan uppfylla hans strikta protestantiska moralkodex.
Vilket fall som helst: efter två veckor har jag äntligen fått komma ut. Nu sitter vi och bidar vår tid för att smyga ner i underjorden inatt! Det var det vi kom fram till vid våra besök i två exklusivt manliga världar idag! Närmare bestämt undersökte vi en tidningsredaktion och ett läkarkontor. Det var ett sant nöje att se Edward manipulera och vränga på sanningen. Jag tror att det gör honom gott att få leka lite med en friare persona. Det är inte utan att jag också börjar leka med tanken på ett alterego. Fast jag skulle isåfall inte smyga runt på nattens gator utan hellre dra runt som man i salongerna och skrävla, dricka konjak och förföra kjoltyg. Vore inte det en syn?
…
Som vanligt får jag lägga till några sista medtagna ord till min anteckning, efter ännu ett hårresande avslut. Det vi fann i tunnelbanesystemet var å ena sidan just vad vi väntade oss, å andra sidan var det något av det värsta vi varit med om. Först var det det kvävande mörkret, vilket jag var avsevärt mindre bekymrad av än pojkarna visade det sig. När vi hittat hans lya chockades vi av hans samling avlagda offer – mest kvinnor såklart. Mördaren själv var ett monster, men mer på det psykologiska planet än något annat. Jag känner mig säker på att jag i mitt nuvarande tillstånd lätt skulle ha kunnat hantera honom om han givit sig på mig ensam på någon mörk bakgata. Hans herre, som han var sjukligt bunden till, var det mest vedervärdiga stycke döda sopor jag någonsin stött på. Vi träffade också två till av dem, det var det sista och det värsta som hände ikväll. De visste vem jag var. Nu vet de ännu mer efter vad de bevittnade där nere. Nu vet de allt om mig, kanske. Men det lät inte som att de var på väg till Reuben med den kunskapen?
Varje ord och steg spelas upp för mig gång efter annan. Det skär och moler i mellangärdet där Edward högg mig och det fräter i händerna. Smaken av rutten död i munnen blir jag inte av med, och av alla mina krämpor är det är egentligen den som håller mig vaken så här sent. Så nu ligger jag här och vrider mig, med Filips lugna djupa andhämtning intill.
Vart går vi nu? En del av mig vill bara hoppa av det här skenande tåget. Är det inte dags att jag möter mina demoner och återvänder hem? Vad Reuben anbelangar har knappats vårt status quo rubbats sedan vi sågs i augustinatten?
Släkt, vänner och ovänner
Bostäder
Tjänstefolk
Hyde Park Gardens
Reeves (Butler)
Anne & Melissa (Kammarjungfrur)
Norton (Hushållerska)
Doolittle (Stallmästare)
Davies (Betjänt)
…samt 1 Kokerska, 1 Köksflicka, 2 Footmen
Cavendish Square
Judith (Kammarjungfru)
Tidigare, Eaton Square: Judith, Herr (Butler) & Fru Watts (Hushållerska), Sam (Hallpojke), Stallmästare.
Garderob
Hemsökaren
Ångaren
Västerut
Västerut II: Järnhästen
Under Jord
Fördelar
Skönhet (Striking Looks)
Kostnad: ●● eller ●●●● | Typ: Social
Du är otroligt attraktiv i andras ögon. Du drar blickar till sig och rummet tystnar när du kliver in. Nivå ●● ger din figur +1 på alla slag på Presence och Manipulation där du använder ditt utseende för att underhålla, övertala, distrahera eller förvilla. På nivå ●●●● är du himmelskt underskön, modifikationen är +2.
Hake: Ju snyggare desto svårare är det att undvika att bli uppmärksammad. Vittnen lägger lättare ditt utseende på minnet och du kommer att få både välkommen och inte lika välkommen uppvaktning i sociala situationer.
Taste of the Serpent
Your regnant's blood has changed you. You are a living vessel of indulgence. A gleeful enabler. It doesn't make you a bad person, but it does mean that people should be careful seeking your advice. Not that you associate with the sort of person who's careful.
Effect: If your character helps a human fulfill his Vice, the human gets the Swooning Condition toward your character.
Blodhund (Vitae Hound)
Kostnad: ● | Typ: Fysisk | Villkor: Ghoul
You are an aficionado of Vitae, and can sense what you need in much the same way your regnant can sense blood. You may act as you regnant's prized phunting companion, or even recieve a minor city position pursuant to this talent if you play your cards right.
Effect: Your character can use the rules for Kindred Senses, (p.90). For the purposes of searching by smell, she adds one half of her regnant's Blood Potency, rounded up.
Störningar
Bortträngning
Grad: Mild
Du har trängt bort minnet av den händelse som orsakade denna störning. Du kanske minns oviktiga av händelsen eller vad som ledde upp till den. Bara genom intensiv terapi, hypnos eller övernaturlig hjälp kan du återfå dessa minnen. Du vet att något hände, och kanske är villig att återfå minnet om möjligt, men lyckas inte på egen hand.
Om du finner dig i en liknande situation måste du slå Resolve + Composure för att inte även tränga bort minnet av denna händelse.
Då våldsamheter blivit en del av Alexandras liv de senaste åren blev det plötsligt för mycket när hon riktade sin revolver mot Conte Cermison och avfyrade. En handling som innan skulle frambringat motvilja och ånger förpassades den här gången djupt ner i Alexandras omedvetna. Alexandra skulle väl aldrig göra nåt sådant?
Majestät
● Vördnad
Slag: Presence + Expression + Majesty | Kostnad: Ingen | Handling: Omedelbar
Denna förmåga gör att brukaren verkar åtskilligt mycket mer karismatisk och betagande än vad hon vanligtvis är. Hennes personlighet når ut med en kraft som drar åt sig folks uppmärksamhet. Vördnad är oerhört användbar i pulpeten, under debatter o dyl. Åhörare fäster stor vikt vid hennes ord, och även motståndare lyssnar vackert.
Vördnad räcker enbart så långt som situationen är relativt odramatisk. Om någons säkerhet står på spel eller om omgivningen blir alltför oredig tar detta udden av effekten, och förtrollningen bryts. Men de påverkade lär minnas det positiva intryck du lämnade på dem.
Antalet lyckoslag jämförs med Composure-värdet för varje avsett mål. Om dessa är högre påverkas personen av din magnifika utstrålning. Är antalet lika med eller lägre än hennes Composure påverkas hon inte.
En invigd kastar Vördnad på alla närvarande, hon kan inte välja ut en enstaka person. Alla som har en för låg Composure påverkas. Slaget modifieras beroende på publikens storlek enligt ovan.
De som står i Vördnad inför utövaren blir genast hänförda och alla sociala tärningsslag som görs under interaktion med dessa får en bonus som motsvarar antalet lyckoslag på aktiveringen. Effekten varar i en scen, men minnet av det fantastiska mötet varar längre.
Utfall
Fummel: Utövaren gör sig själv till åtlöje eller på annat sätt helt frånstötande så att alla närvarande undviker henne tills hon lämnar platsen.
Misslyckande: Charmen går bara inte igång. Detta märker man och får försöka igen nästa tur.
Framgång: Utövaren charmar publiken.
Exceptionell framgång: Så kraftfull är din utstrålning att närvarande betraktas ha en nivå lägre i Compsure i fråga om vem som påverkas.
Modifikationer
| Modd |
Situation |
| 0 |
En person |
| -1 |
Två personer |
| -2 |
Sex personer |
| -3 |
20 personer |
| -4 |
En hel drös som befinner inom hör- och synhåll. |
●● Avslöjande
Slag: Manipulation + Persuasion + Majesty vs. Composure + Blood Potency | Kostnad: 1 Vitae | Handling: Motstånd
Den dragningskraft och förtroende som en Invigd visar när han utövar denna förmåga gör att andra släpper all försiktighet och anförtror hemligheter och dolda känslor till honom. Ett par väl valda ord av omsorg eller medlidande, eller en varm blick kan tränga igenom någons misstankar och farhågor och locka fram en svallvåg av bekännelser.
Även om utövaren kan vaska fram en och annan informationsguldklimp på detta sätt måste man vara beredd på hela repertoaren av bekännelser hos någon som begått många synder eller bara känner sig väldigt skyldig.
Med ett framgångsrikt Manipulation + Socialize-slag kan utövaren leda in samtalet på relevanta ämnen. Misslyckas slaget kan det ta ett tag innan dessa behandlas. Om bekännelsen varar i mer än en tur och diskussionen leder in på saker som är väldigt obekväma för offret att tala om kan denne spendera en Willpower och slå Composure för att bryta förtrollningen i en tur. 129
Offret för denna förmåga glömmer inget i samtalet och kan i efterhand komma att försöka släta över eller ”korrigera” konsekvenserna av sitt dåliga omdöme.
Utfall
Fummel: Utövaren är alltför uppenbar i sina försök att manipulera offret. Under återstoden av dygnet är det inte möjligt att försöka igen.
Misslyckande: Vid för lågt eller lika antal lyckoträffar. Utövaren får försöka igen.
Framgång: Offret blottar sin själ.
Exceptionell framgång: Med fem eller flera lyckoslag får utövaren sitt offer att yppa hela registret över hemska brott och onda tankar. Denne får inte heller försöka bryta förtrollningen med hjälp av Willpower.
Modifikationer
| Modd |
Situation |
| +3 |
Blodsband över offret. |
| +3 |
Redan påverkad av Hänförelse. |
| +2 |
Redan påverkad av Vördnad. |
| +2 |
Andra stadiet av ett Blodsband. |
| +2 |
Släktskap med Invigt offer. |
| +1 |
Första stadiet av ett Blodsband. |
| -1 |
Offret är en fiende. |
| -2 |
Utövaren har tidigare i scenen idkat våld mot offret. |
Förvilla
● En i mängden
Slag: Inget | Kostnad: Ingen | Handling: Omedelbar | Varaktighet: En scen
Du inverterar din vampyriska magnetism och kan gå genom folkhav utan att någon lägger märke till dig. Så länge du inte gör något som drar uppmärksamheten till dig går du obemärkt förbi. Du är bara ännu ett ansikte i mängden, en dussinperson på gatan eller borttappad på nattklubbens dansgolv. Ingen undviker dig aktivt, du smälter in i kulisserna.
Det är svårt att aktivt lägga dig på minnet, och det sviker om de försöker komma ihåg vad du hade på dig eller vad du hade i händerna. Även saker som skulle dra på sig uppmärksamhet förblir osedda om de inte aktivt används på så sätt. Tex pistol som avfyras eller kläder som plötsligt kastas av.
Om du agerar våldsamt eller börjar dricka från någon offer på öppen gata märker ditt offer, och om detta då skulle dra på sig uppmärksamhet gör åskådare ett slag på Wits + Composure (minus ditt Obfuscate-värde) för att reagera på uppståndelsen.
Vigör
Slag: Inget | Kostnad: Ingen eller 1 Vitae per effekt | Handling: Ingen (för varaktiga effekter), Reflexiv (för aktiva effekter) | Varaktighet: Permanent (för varaktiga effekter), eller 1 handling (för aktiva effekter)
While all Kindred possess the power to bolster their might in short bursts, Vigor allows some vampires to kick like a freight train or rend steel with their bare hands. The Beast tunes every bone, tendon and muscle fiber to its highest performance , allowing the night’s most fearsome predator to strut through the jungle of his choosing without fear of lesser, weaker creatures.
Like other physical Disciplines, Vigor has two kinds of effects: persistent and active. Persistent effects are always on, and have no cost. Active effects are Reflexive, and cost one Vitae per effect.
Varaktig: Add the vampire’s dots in Vigor to her Strength. This can raise her Strength above the normal limits imposed by her Blood Potency. Additionally, the vampire may make a Strength + Athletics roll to jump. The yards (meters) jumped are equal to (successes) * (Vigor dots + 1).
Active: By spending Vitae a vampire can energize her dead muscles, giving her a brief but substantial burst of strength. For each point of Vitae spent choose one effect from the following list. A vampire may spend additional Vitae to invoke multiple effects simultaneously, but no effect of Vigor may be used more than once per turn.
- Add her dots in Vigor as a weapon bonus to all Athletics, Brawl, and Weaponry attacks made this turn. This puts enormous strain on weapons, especially those not intended for heavy hitting. Improvised weapons take one point of damage for every dot of Vigor over that tool’s durability whenever they are used in this manner.
- Lift and hurl objects normally far too unwieldy to use as weapons, such as boulders, cars, and other people. Any object she can lift, with Size no greater than her Strength, can be used as an improvised melee or throwing weapon. Improvised weapons have a weapon bonus equal to the lower of their Size or Durability. Objects with Size greater than 5 deal lethal damage to mortals, while those with Size 10 or more deal lethal even to vampires.
Protean
Eyes of the Beast
The vampire sees perfectly well in pitch darkness, not requiring a light source to notice details in even the darkest basement or cave. The vampire's Beast is evident in his red glowing eyes, a sight sure to disturb most mortals.
System: The character must declare his desire to call forth the Eyes. No roll is necessary, but the change requires a full turn to complete. While manifesting the Eyes, the character suffers a +1 difficulty to all Social rolls with mortals unless he takes steps to shield his eyes (sunglasses are the simplest solution).
A vampire without this power who is immersed in total darkness suffers difficulty penalties of +2 to perform most feats. At the Storyteller's option, ranged attacks, extended actions and precision tasks (those requiring more than one success to succeed) cannot be performed successfully at all.
