Alexandra om Kusten klar
30e juli 1870
Bröllopet var underbart, helt i vitt och blått, alla mina londonvänner var där och de flesta av Williams. Hans familj var inte där, men den ingifta familjen är ju så sällan till glädje. Earlen av Dorchester vägrade också komma, han kanske inte kan vara i kyrkor eller nåt sånt. På vägen till kyrkan var jag med om en märklig sak hemma hos honom. Men det är bäst att inte nedteckna det ändå. Jag måste byta om för supén, och sen äntligen…
10e augusti 1870
Åh, jag är så otroligt glad att William inte inskränkt min möjlighet att samarbeta med sällskapet. Efter den senaste veckans intensiva romans och shopping ska det bli skönt att vila upp sig vid kusten. Trevligt att träffa herrarna ska det bli också, man får ju släppa lite på restriktionerna och den eviga oron över konvenansen nu som gift kvinna. Jag ser så fram emot att vi ska åka till Dorset för långsamma augusti, och om det inte blir alltför trevligt ska vi nog hinna hem igen innan William återvänder till parlamentet i september. Han vill gärna att jag underhåller mig själv eftersom han har en hel del pappersarbete att förbereda dessförinnan, som han dessutom verkar ha kommit efter med i och med att vi for på bröllopsresa.
Jag har blivit väldigt fäst vid William på den här korta tiden. Jag har aldrig tidigare varit i ett sådant här äktenskap. Ulyssees var lik William i det att han var i samma skede av livet. Men däremot var inte jag densamma som jag är nu, utan istället flickaktigt ung och nyutflugen. Det kunde aldrig bli som vi har det nu, även om Ulyssees hade varit mer som William. Det var en bister och desperat tid, vilket inte kan överskuggas av något antal sommarbaler eller "when Johhny comes marching home". Horton var lik William i det att han också var engelsman, bara inte lika mycket! Han hade ju också en hel livstid av kuskande fram och tillbaka till amerika som hade omformat honom. På ett sätt är det trevligt att William är så intensivt engelsk, för då vet man i alla situationer hur han komme att reagera. Men det var goda tider och samtidigt är det skönt att man får gå vidare också. Horton visste dessutom nästan för mycket om livet (och om Ullyssees) för att det skulle vara bekvämt. Nej, William är olik mina tidigare makar. Fast helt olik mig själv. Han är inte överdrivet intresserad av alla små detaljer som inte rör honom, men väldigt passionerad när det gäller viktiga saker. Han är sin egen man med sina egna ideal, sina egna mörka hemligheter och sin egen fulltecknade agenda. Kort sagt har jag äntligen hittat en man som kan låta mig vara min egen kvinna (mellan frukost och tedags såklart, mer skulle inte vara nyttigt för mig).
11e augusti 1870
Det var inte alls så långt till Dorset som jag trodde, Storbritannien bara krymper och krymper ju mer av det jag får se. Det skulle vara storartat att åka zeppelinare någon gång, så man fick komma högre upp! Undrar om man då skulle kunna se från kust till kust? Eller hur högt upp går de egentligen? Precis när vi börjat finna oss tillrätta i ballongen (efter några timmars konverserande om utsikten, om Englands förträfflighet och om hur trevligt alla hade på mitt bröllop) var det dags att landa. Jag tänkte försöka övertala Edward om att vi skulle åka en liten omväg, men han verkar tycka att man får lov att åka dit vindarna bär en. Och plötsligt hann jag inte övertala honom till något alls, för hela ballongen började att våldsamt kränga och slänga där uppe i himlen där vi var. Vi har faktiskt aldrig varit ute i hårt väder förut slår det mig. Det som hände sen var att vi fångades i en kastvind och var på väg att krossas mot pastellklipporna, men blev istället nedskjutna och hela ballongen och korgen och alla vi störtdök mot marken. När vi landade, gjorde vi nog det i ungefär samma hastighet som ett tåg som bromsar in vid en perrong, med den skillnaden att vi så att säga flög vidare ut ur ballongen och kastades som små sämsskinnshandskar mot heden! Jag är övertygad om att jag bröt någonting i bröstkorgen, men sammantaget kan jag ju stå på fötterna utan att svimma och andas. Och jag verkar ju ha överlevt iallafall. Men det känns banne mig inte självklart. Och medans jag är mest orolig över om jag fått några inre skador verkar Edward och Danielson mycket förundrade över hur en kula kan avfyras på så långt avstånd så att den skulle kunna skjuta ner en ballong.
Men nu ligger jag säker i sängen och hoppas att den långa skogsmarchen vi företog oss på eftermiddagen inte ska förvärra mitt tillstånd. Men vi kunde ju inte stanna i det där obehagliga huset! Först blev vi väldigt lättade över att stöta på vänligt sinnade människor, och Mr Dunne som rullade mig upp till boningshuset verkar rejäl. Huset och husfrun verkade också både ombonade och rejäla till att börja med, och jag fann mig verkligen väl tillrätta till att börja med. En cognac innanför korsetten och Danielson som sällskap i sovrummet kan ge sådana effekter. Jag spelade till och med av honom ett fickmur på Gin Rummy, och han verkade mycket intresserad av att diskutera de djupare sidorna av den äktenskapliga relationen. En solklar fördel med att vara sjukling är att det naturliga umgänget flyttas in i budoiren, och säg den man som kan uppehålla sina barska palissader där inne bland spetsarna och verbenadoften?
Men vi kunde inte stanna över natten när vi väl gått runt och bekantat oss med huset. Husets herre verkar ha någon koppling till Sir Brightmore som denne inte ens antydde när han bjöd ner oss hit. Dock verkar han fullständigt harmlös och vänlig verkar det som, trots att han verkligen har all orsak i världen att misstro Sir Brightmores bekanta. Men i hans verkstad hittade vi en skrivkula som skrev av sig själv! Hur kan det gå till? Jag drog genast slutsatsen att det var magi inblandad, och det måste väl vara den enda rimliga förklaringen? Herr Bailey verkar ju mena att han är magiker och att unge Hugo är "trollkarlens lärling". Jag kan inte tänka mig att jag skulle tänka i såna här absurda banor för ett år sedan, men vi börjar ju få så många olika varianter på övernaturlighet i vår portfolio att det vore dumt att söka efter någon annan förklaring i ett sådant här fall. Undrar bara vem det är som skickar meddelandena? Jag vet inte vad meddelandet betydde, eller vem det var riktat till, men vi fick alla känslan att det var en uppmaning till någon att skada oss!
En annan orsak till att inte stanna i huset var att det verkade överfullt av husgäster redan. Ja, jag behöver inte använda omskrivningar. Det otroligt irriterande paret Pratt, med sin krystade svärmiskhet gick mig så på nerverna att jag skulle ha insisterat på att vi skulle sova hos vår ursprunglige värd Sir Brightmore i vilket fall som helst. Äsch, det kanske bara är att jag saknar min egen man? Eller börjar jag bli hungrig? En stadig middag brukar ju alltid göra underverk med mitt humör. Om vi skulle bege oss ner i byn och se om de är såna specialister på fisk som Sir Brightmore antytt. Det skulle i och för sig vara helt opassande för mig att gå på restaurang med mina två herrar utan förkläde. Om det inte varit så turligt att jag är lyckligt gift med Den ärevördige Edward Cecil Wellington III…
12e augusti 1870
Inatt ska vi sova här i Sir Brightmores strandhus igen, men i gryningen imorgon vänder vi hem. Strikta order från Stratus Bailey. Vi kom precis undan med livet i behåll där, så ingen av oss känner för att återvända dit än en gång. Ibland är det helt enkelt inte lika viktigt att få förklara sig som att få överleva. Jag kan inte tänka mig ett värre sätt att dö än att bli utslängd flera mil ut i havet och att veta att man kommer dras vidare av vattenströmmarna och alrdig nå strand igen. Drunkningsdöden verkar avskyvärd!
Det verkade så nära att vi skulle lösa problemet utan blodspillan! Vi hittade den konstiga pistolen i en av badhytterna och en massa skrivkulelappar på stranden, och tänkte väl alla att det säkert var den där vettskrämde Hugo som tappat förståndet. Och sen fick vi fru Bailey att lätta på tungans band och förklara mer om Sir Brightmore och Mr Baileys relationer. Jag tänkte att vi blivit riktiga mästerdetektiver! Och när vi sedan grundlurade alla fyrvaktarna tänkte vi väl alla att vi bara skulle tillbaka och konfrontera någon… Men nu sitter vi här vettskrämda alla tre och tackar Gud att vi överlevde. Men kul var det! Skrämmande, men kul!
