Edwards dagbok
Mitt nästa äventyr kom att utspela sig, inte i någon avlägsen del av världen eller England, utan här hemma i London, åter igen på uppdrag av Brightmore och det mystiska sällskap han representerade. Jag ska villigt erkänna att det nära på skrämde livet ur mig. Trotts mina erfarenheter i Dola och Midmar var jag på intet sätt i närheten av förberedd på de fasor jag skulle komma att bevittna och det jag var med om har skakat min världsbild och tvingat mig att omvärdera min syn på mycket. Religion. Samfundet. Mig själv.
När sir Brightmore bad mig, fru Welles och herr Danielsson att, helt incognito, närmare undersöka sambanden mellan de olyckliga öden som tycktes ha drabbat ett par unga kvinnor ur överklassen och en egensinnig gentleman vid namn Ruben Damer (3:e greven av Dorchester) så trodde jag väl aldrig att det vi skulle finna så till den grad skulle chocka mig att jag faktiskt fruktade för mitt liv. Balsäsongen var i full gång och damerna i fråga hade alla vid ett tillfälle eller annat gästat någon av greve Dorchesters tillställningar och vi var via ombud, en man vid namn Sidmouth, ombedda att bevisa grevens oskuld till sagda damers olycka. Greven själv var inte medveten om att han var under granskning så uppdraget fodrade, naturligtvis, en hel del hemlighetsmakeri och förställning. Det skulle dock visa sig att vi inte var de enda av Dorchesters gäster som hade en dold agenda. Jag ska inte tråka ut er beskrivningar av klänningar, orkestermusik eller kända namn och ansikten som syntes vimla förbi på dansgolvet utan gå direkt på den händelse som – för mig – blev startskottet för de mest tragiska och skräckinjagande timmarna av mitt liv. En ung kvinna vid namn Lenora Flockton – även om jag vill be er att inte dröja er vid namnet och inte associera eventuella Flocktons världen över med denna varelse – hade på ett manipulativt sätt fått mitt namn uppskrivet på sitt danskort och då jag i denna stund inte insåg vad jag hade att göra med lät jag det passera för att slippa göra henne till åtlöje. Efter vår dans bad fröken Flockton mig att göra henne sällskap till sitt hem alldeles i närheten för att hon där skulle kunna byta skor och jag lät mig, i mitt rena uppsåt och min okunniga välvilja, övertalas. Fröken Flockton hade ett och annat hårresande rykte att berätta om Dorchester, rykten som jag i efterhand faktiskt tror är sanna, och innan jag viste ordet av hade mina svagare sidor fått bestämma och jag lät den rent okristligt framfusiga kvinnan förföra mig. För egen del kan jag inte skylla på annat än min ungdom och klena sinne för rusdrycker, och för hennes del…ja, jag kommer till det senare.
Väl återkommen och välbehållen i Lansdowne House, om än mer än lite skamsen, fick jag delta i en seans herr Danielsson ombetts hålla i för att roa några gäster, gäster som – ska jag tillägga – på intet sätt alls insåg att de faktiskt skulle få precis vad de bad om. Danielssons känslighet för det övernaturliga upphör aldrig att förbluffa mig, så jag kan bara föreställa mig den chock som måste ha kommit över hans stackars åhörare som på sin höjd måste ha förväntat sig lite skuggspel eller imma på en spegel. Anden efter en nyligen avliden kvinna, som till råga på allt närvarat på balen och dansat med just den man vi i hemlighet undersökte, var lite mer än de kunde svälja. Fru Welles, herr Danielsson och jag fick brått att hitta den stackars kvinnans lik för att utröna vad som hänt henne. Via ledtrådar som spöket gav oss hittade vi huset hennes kvarlevor befann sig i och det var just det hus som jag själv nyss lämnat, det hus som Lenora Flockton tagit mig till! Väl inne huset verkade luften helt gå ur Danielsson, det var enligt honom så till bristningsgränsen fylld med osaliga, arga andar att jag och fru Welles fick släpa honom upp för trapporna, själv kunde han knappt ta ett steg. På översta våningen hittade vi mycket riktigt den stackars unga kvinnans kropp – brutalt mördad med en yxa. Genom Danielsson särskilda tallanger fick vi reda på att kvinnan blivit mördad mitt i en akt av älskog, av hennes egen älskare, och vi kunde i alla fall dra slutsatsen att Dorchester var oskyldig till hennes död då Danielsson förklarat att de vaga bilder han kunnat uppfatta av den arma kvinnans mördare på intet sätt hade några likheter med Dorchester.
Vi kände allihop att det vad dags att avslöja vår egentliga anledning till vår närvaro på Lansdowne House och kontaktade Sidmouth för att genom honom berätta för vår värd vad som hänt under hans bjudning. Vi lämnade balen inte långt senare, men våra undersökningar hade bara börjat. Av respekt för alla inblandade och inte helt utan ett visst mått av egen skamfullhet så lämnar jag detaljerna för våra fortsatta undersökningar osagda, i synnerhet de som skedde hemma hos fru Welles, men vill ändå mena att märkliga – och stundtals pinsamma – som de var så bar de i alla fall frukt.
Den Lenora Flockton som jag dansat och kurtiserat med, gud hjälpe mig, var knappt ens mänsklig och tillråga på allt hade hon liv på sitt samvete. Det finns en varelse, omnämnd i bibeln och andra skrifter, som kallas succubus… eller både sucubus och incubus, om jag förstod saken rätt. Det är en hamnskiftande demon som växlar kön och utseende efter behov, väldigt sexuell till sin natur, och det var just en sådan som Lenora Flockton visade sig vara! Demonens förfarande var genialiskt simpelt i all sin ogudaktighet. Som kvinna tog den säden av den olycklige man som låtit sig luras av dess charm, och som man lägrade den en kvinna till att föda barnet. Jag vågar inte ens tänka på vilket sorts barn det hade varit.
Rut Palmers olycka visade sig bli vår väg till ett lyckat fördrivande av demonen. Stackars Rut infertilitet hade kostat henne livet och försatt demonen i ett läge där den åter behövde säd, och dess enkelspårighet eller rena ondska satte den efter mig. Dock inte i vaket tillstånd – likt maran kunde demonen komma till en om natten, när ens förstånd och motståndskraft var trubbat av sömnens oklara beskaffenheter, och det var i ett sådant tillstånd vi tillslut kunde fördriva den. Mot fru Welles – som ganska snart skulle komma att bli fru Addington – och herr Danielssons skarpa och vädjande inrådan anordnades det så att jag skulle sova under uppsikt av en katolsk präst som skulle fördriva demonen när den uppsökte mig. Jag ska inte sticka under stol med att jag var mer än lite nervös inför tanken på att agera levande bete, men vi stod helt utan andra förslag och varelsens härjningar måste få ett snabbt slut!
Jag mins ingenting av händelsen själv – annat än att demonen var där och en skarp smärta i mitt bröst, men enligt mina båda kamrater och vapendragare hade exorcismen varit lyckad. Jag vaknade upp i Lansdowne House, alvarligt skuren över bröstet. Jag hade tydligen varit nära att duka under, inte varit mer än några hesa andetag från döden, men jag har än idag inte kommit till klarhet över om det berodde på demonen eller den hårdhänta exorcism jag utsattes för. Danielsson gjorde sin åsikt i frågan tydlig, men jag är inte helt övertygad själv. Som protestant finner jag det svårt att ta till mig hur illa rustad jag är – rent själsligt och spirituellt – för att handskas med de problem som mitt nya liv erbjuder och har svårt att svälja att, på den punkten i alla fall, så är katolicismen att föredra.
Jag behövde få tid för mig själv, så jag tog in på ett hotell för att få vara ifred med min tankar och lämnade ingen adress där jag kunde bli nådd. Jag behövde läka, både fysiskt och själsligt, och komma till klarhet med vad det var för värld jag egentligen levde i och vad jag behövde förändra hos mig själv för att klara av att leva i den.
