Kadriljens makt

Handling

Det är säsong i London och landets societet beger sig i sina kärror till huvudstaden för att debutera sina döttrar och roa sig med sina gelikar. En särskild greve med rykte att hålla de festligaste balerna i Mayfair, är orolig över sitt anseende sedan hans kärleksintressen börjat råka ut för olyckor av typen moraliskt fördärv.

Förkunskaper

• Till alla med Etiquette 2 eller över: The London Season
• Till alla med Etiquette 3 eller över: Victorian Dancing Etiquette & Beadle's Dime Ballroom companion

Dagböcker

Edward om Kadriljens makt

Mitt nästa äventyr kom att utspela sig, inte i någon avlägsen del av världen eller England, utan här hemma i London, åter igen på uppdrag av Brightmore och det mystiska sällskap han representerade. Jag ska villigt erkänna att det nära på skrämde livet ur mig. Trotts mina erfarenheter i Dola och Midmar var jag på intet sätt i närheten av förberedd på de fasor jag skulle komma att bevittna och det jag var med om har skakat min världsbild och tvingat mig att omvärdera min syn på mycket. Religion. Samfundet. Mig själv.

När sir Brightmore bad mig, fru Welles och herr Danielsson att, helt incognito, närmare undersöka sambanden mellan de olyckliga öden som tycktes ha drabbat ett par unga kvinnor ur överklassen och en egensinnig gentleman vid namn Ruben Damer (3:e greven av Dorchester) så trodde jag väl aldrig att det vi skulle finna så till den grad skulle chocka mig att jag faktiskt fruktade för mitt liv. Balsäsongen var i full gång och damerna i fråga hade alla vid ett tillfälle eller annat gästat någon av greve Dorchesters tillställningar och vi var via ombud, en man vid namn Sidmouth, ombedda att bevisa grevens oskuld till sagda damers olycka. Greven själv var inte medveten om att han var under granskning så uppdraget fodrade, naturligtvis, en hel del hemlighetsmakeri och förställning. Det skulle dock visa sig att vi inte var de enda av Dorchesters gäster som hade en dold agenda. Jag ska inte tråka ut er beskrivningar av klänningar, orkestermusik eller kända namn och ansikten som syntes vimla förbi på dansgolvet utan gå direkt på den händelse som – för mig – blev startskottet för de mest tragiska och skräckinjagande timmarna av mitt liv. En ung kvinna vid namn Lenora Flockton – även om jag vill be er att inte dröja er vid namnet och inte associera eventuella Flocktons världen över med denna varelse – hade på ett manipulativt sätt fått mitt namn uppskrivet på sitt danskort och då jag i denna stund inte insåg vad jag hade att göra med lät jag det passera för att slippa göra henne till åtlöje. Efter vår dans bad fröken Flockton mig att göra henne sällskap till sitt hem alldeles i närheten för att hon där skulle kunna byta skor och jag lät mig, i mitt rena uppsåt och min okunniga välvilja, övertalas. Fröken Flockton hade ett och annat hårresande rykte att berätta om Dorchester, rykten som jag i efterhand faktiskt tror är sanna, och innan jag viste ordet av hade mina svagare sidor fått bestämma och jag lät den rent okristligt framfusiga kvinnan förföra mig. För egen del kan jag inte skylla på annat än min ungdom och klena sinne för rusdrycker, och för hennes del…ja, jag kommer till det senare.

Väl återkommen och välbehållen i Lansdowne House, om än mer än lite skamsen, fick jag delta i en seans herr Danielsson ombetts hålla i för att roa några gäster, gäster som – ska jag tillägga – på intet sätt alls insåg att de faktiskt skulle få precis vad de bad om. Danielssons känslighet för det övernaturliga upphör aldrig att förbluffa mig, så jag kan bara föreställa mig den chock som måste ha kommit över hans stackars åhörare som på sin höjd måste ha förväntat sig lite skuggspel eller imma på en spegel. Anden efter en nyligen avliden kvinna, som till råga på allt närvarat på balen och dansat med just den man vi i hemlighet undersökte, var lite mer än de kunde svälja. Fru Welles, herr Danielsson och jag fick brått att hitta den stackars kvinnans lik för att utröna vad som hänt henne. Via ledtrådar som spöket gav oss hittade vi huset hennes kvarlevor befann sig i och det var just det hus som jag själv nyss lämnat, det hus som Lenora Flockton tagit mig till! Väl inne huset verkade luften helt gå ur Danielsson, det var enligt honom så till bristningsgränsen fylld med osaliga, arga andar att jag och fru Welles fick släpa honom upp för trapporna, själv kunde han knappt ta ett steg. På översta våningen hittade vi mycket riktigt den stackars unga kvinnans kropp – brutalt mördad med en yxa. Genom Danielsson särskilda tallanger fick vi reda på att kvinnan blivit mördad mitt i en akt av älskog, av hennes egen älskare, och vi kunde i alla fall dra slutsatsen att Dorchester var oskyldig till hennes död då Danielsson förklarat att de vaga bilder han kunnat uppfatta av den arma kvinnans mördare på intet sätt hade några likheter med Dorchester.
Vi kände allihop att det vad dags att avslöja vår egentliga anledning till vår närvaro på Lansdowne House och kontaktade Sidmouth för att genom honom berätta för vår värd vad som hänt under hans bjudning. Vi lämnade balen inte långt senare, men våra undersökningar hade bara börjat. Av respekt för alla inblandade och inte helt utan ett visst mått av egen skamfullhet så lämnar jag detaljerna för våra fortsatta undersökningar osagda, i synnerhet de som skedde hemma hos fru Welles, men vill ändå mena att märkliga – och stundtals pinsamma – som de var så bar de i alla fall frukt.

Den Lenora Flockton som jag dansat och kurtiserat med, gud hjälpe mig, var knappt ens mänsklig och tillråga på allt hade hon liv på sitt samvete. Det finns en varelse, omnämnd i bibeln och andra skrifter, som kallas succubus… eller både sucubus och incubus, om jag förstod saken rätt. Det är en hamnskiftande demon som växlar kön och utseende efter behov, väldigt sexuell till sin natur, och det var just en sådan som Lenora Flockton visade sig vara! Demonens förfarande var genialiskt simpelt i all sin ogudaktighet. Som kvinna tog den säden av den olycklige man som låtit sig luras av dess charm, och som man lägrade den en kvinna till att föda barnet. Jag vågar inte ens tänka på vilket sorts barn det hade varit.

Rut Palmers olycka visade sig bli vår väg till ett lyckat fördrivande av demonen. Stackars Rut infertilitet hade kostat henne livet och försatt demonen i ett läge där den åter behövde säd, och dess enkelspårighet eller rena ondska satte den efter mig. Dock inte i vaket tillstånd – likt maran kunde demonen komma till en om natten, när ens förstånd och motståndskraft var trubbat av sömnens oklara beskaffenheter, och det var i ett sådant tillstånd vi tillslut kunde fördriva den. Mot fru Welles – som ganska snart skulle komma att bli fru Addington – och herr Danielssons skarpa och vädjande inrådan anordnades det så att jag skulle sova under uppsikt av en katolsk präst som skulle fördriva demonen när den uppsökte mig. Jag ska inte sticka under stol med att jag var mer än lite nervös inför tanken på att agera levande bete, men vi stod helt utan andra förslag och varelsens härjningar måste få ett snabbt slut!

Jag mins ingenting av händelsen själv – annat än att demonen var där och en skarp smärta i mitt bröst, men enligt mina båda kamrater och vapendragare hade exorcismen varit lyckad. Jag vaknade upp i Lansdowne House, alvarligt skuren över bröstet. Jag hade tydligen varit nära att duka under, inte varit mer än några hesa andetag från döden, men jag har än idag inte kommit till klarhet över om det berodde på demonen eller den hårdhänta exorcism jag utsattes för. Danielsson gjorde sin åsikt i frågan tydlig, men jag är inte helt övertygad själv. Som protestant finner jag det svårt att ta till mig hur illa rustad jag är – rent själsligt och spirituellt – för att handskas med de problem som mitt nya liv erbjuder och har svårt att svälja att, på den punkten i alla fall, så är katolicismen att föredra.

Jag behövde få tid för mig själv, så jag tog in på ett hotell för att få vara ifred med min tankar och lämnade ingen adress där jag kunde bli nådd. Jag behövde läka, både fysiskt och själsligt, och komma till klarhet med vad det var för värld jag egentligen levde i och vad jag behövde förändra hos mig själv för att klara av att leva i den.

Alexandra om Kadriljens makt

10e juni 1870
Trollflöjten är en underbar opera! Den passar så bra att småprata till! Lord Sidmouth är en farlig karaktär har jag fått veta, jag borde tydligen hålla mig borta från honom. Han är också slagfärdig och ett riktigt nöje att konversera med. Dessutom är han charmerande och omtänksamt förekommande. Holmscroft har antytt att han är god för minst två gods och en ansenlig summa pengar också. Så jag föredrar att bilda min egen uppfattning om den här lorden tror jag. Han kan väl inte vara farlig som verkar så belevad och mjuk till sin natur. Men inte för mjuk, nej fy för den lede vad jag ogillar män som beter sig som kavajbeklädda anglikanernunnor. Och han har bjudit mig på bal i Landsdowne house! Tänk så underbart att jag ska frottera mig med Londons högsta societet, och flera stycken av dem dessutom!

13e juni 1870
Hmm… Nu ska ha uppdrag mitt i balen med Lord Sidmouth på det omtalade Landsdown House. Tur att vi kommer hinna umgås en intensiv timme under den korta supén jag bjuder på innan avfärd. Sen får vi väl se hur mycket dans som hinns med under kvällen när vi nu samtidigt har ett uppdrag.
Det kan knappast skada att verka upptagen och milt ointresserad heller. Om han nu är en såndär farlig typ borde han stimuleras av utmaningen i att jaga ett ovilligt byte. Undrar om det här uppdraget kommer visa sig ha onaturliga förtecken igen? Undrar om Edward kommer presentera oss för en trolovad, han är väl i den åldern när hans föräldrar ska ha hittat någon passade tös till honom. Säkert kommer hon att vara en såndär blek och frigid brittiska som är rädd för sin egen skugga och som inte vågar prata utan kommunicerar endast med förskräckta suckar och förtäckta blickar. Det skulle vara roligt att se huruvida Danielovich dansar, undrar vilka danser som är populära i de mindre bemedlade klasserna?

17e juni 1870
De andra blev väldigt illa berörda när de såg kroppen, det är skönt att jag inte längre betraktar lik som människor. Hur hade man då kunnat hantera det man får se i ett krig? Det kanske inte är så sunt, men det sägs väl vara för att skydda sig själv som människan gör så. Danielovich var väl den som tog åt sig mest, men han har ju en djupare syn av något slag. Som vanligt får man försöka tolka vad som händer men inte syns helt utifrån hans ansiktsuttryck. Det kommer även fram ju mer jag lära känna honom att han är en riktig raring. Han är en man som bryr sig osedvanligt mycket om andras väl och ve.
Stämningen i det där huset var inte helt sund, nej det kändes faktiskt lite mer skrämmande än vad man helt bekvämt kan hantera även om man tagit sig en flute med champagne innan. Om jag inte hade haft två kompetenta herrar som eskort hade jag kanske inte vågat gå vidare upp för de där mörka knarriga trapporna med alla husets kastruller skramlandes som vore vi mitt i en jordbävning. Men som det nu var kände jag ändå att spänningen översteg skräcken, speciellt när vi hittade Ruth Palmer! Då kände jag mig på det där kallsvettiga sättet samtidigt fullständigt närvarande och klar i huvudet. Tänk att få känna så varje dag! Då skulle man behöva vara militär eller upptäcksresande i kolonierna eller bankrånare. Det vill säga att man skulle behöva vara man.

Jag hoppas att Danielovich tolkade sin syn däruppe i vindskammaren fel, för det är jag som kommer få vara lockbete. Däremot är obehaget och skräck vid tanken på livs levande demoner svårt att tränga undan. Det är inte nödvändigtvis så att Lord Sidmouth har rätt i att de är demoner. Att vara lockbete är ju en i vanliga fall lockande tanke, och är väl så nu också om han bara har fel i det där med demoner! Edward blev ju inte vidare tilltufsad efter sitt möte med de här eventuella demonerna. Hans lilla eskapad syntes ju framför allt i den skamsna uppsynen (och mindre i den antytt slarviga kravatt/frisyrkombinationen som inte stack ut alls i jämförelse med de andra gästerna vid det klockslaget). Han kanske inte alls är en sån rar pojke som jag tagit honom för? Jag avgudar en man med en skyldig uppsyn, och då vet man att man riskerar att få sitt hjärta krossat.

Men vilken underbar bal! Lokalen och musikerna var i en helt egen klass. Klassen på människorna var också utöver vad jag tidigare frotterat mig med. Det hade kommit så många välbesuttna att det riktigt stank av guld och diamanter där innte, och detta trots att Earl Dorchester har ett så farligt rykte. Det hela slutade med att Sidmouth kastade ur sig ett frieri! Tänka sig det klockan två på efternatten! Jag krävde såklart att han skulle föra in det i gazetten, för det där är typiskt en sån där sak man inte kan lita på när herrar säger sent på natten. Så imorgon får vi se om vår förlovning eklaterats, i vilket fall jag genast ska ge mig ut och köpa två-tre nya balklänningar! För då kommer slutet av säsongen bli hektisk! Den där eländige Mosby var där på balen och friade han också. Tur att han inte stötte ihop med Sidmouth eller med mina två herrbekanta. Han kommer att bli ett riktigt problem en vacker dag om jag inte aktar mig. Man ska inte lämna levande vittnen, som indianerna säger.

18e juni 1870
Inatt sov jag inte en lugn blund, således förlorade jag min chans till skönhetssömn. Om Lord Sidmouth kommer på visit med min förlovningsring kommer min anskrämlighet säkert skrämma bort honom så han vänder redan i grinden. Och inga incubi för mig inatt. Jag känner mig närmast besviken, hur dumt det nu än låter. Jag kommer säkerligen dö om jag inte får lite mänsklig värme snart. Det händer ju blommor att de dör utan solljus och vatten, så varför skulle inte jag vissna bort här i skuggan? Jag känner alldeles för många rara pojkar och alldeles för få män. Jag såg bedårande ut inatt, jag var inne en lång stund i badrummet och försäkrade mig om det! Jag fångades kanske av stearinljusens sensuella flämtanden, men vad är det för mening att ha två herrar på nattlig visit om man inte kan få lite glädje av det? Redan att ha dem i budoiren är ju ett så stort etikettsbrott så då borde man väl få passa på? Jag måste ha förlorat min lockelse för jag siktade verkligen in mig på Edward, men helt utan resultat. Ingenting! Och sen somnade jag innan jag hann smida vidare… Jag ska läsa lite Byron medan jag väntar på Sidmouth, det kanske känns lite bättre att läsa om någon som lider värre än jag.
…
Danielovich och jag var rädda för Edwards liv under några skälvande timmar på förnatten men nu verkar han andas lugnare. Han ser för ömklig ut där han ligger med sprucken läpp, bandage runt hela bröstkorgen och ett stort blåmärke som håller på att forma sig runt ena ögat. Gentlemännen har ju ett sånt sjå att springa runt och försvara olika damers heder, så det är klart att det var slarvigt att planera en helkvällsaktivitet utan att räkna in den möjligheten. Det var en otroligt rå och maskulin stämning när herrarna boxades mellan slaktkrokarna och tjurkadavren, jag kan aldrig tänka mig att det kan ha passat sig att ha en dam närvarande där. Men Edward och Danielovic var ju så till sig av pojkaktig förväntan (eller var det oro?) att de inte verkade reflektera över det faktumet alls! Och det var väldigt, väldigt intressant att vara med om en boxningsmatch på liv och död. Jag skulle mycket gärna se en boxningsmatch någon gång igen, hur nu det skulle gå till!? Men det var spännande så länge det varade iallafall!
Fast sen blev det ju pannkaka av allting, av själva huvudnumret alltså, eftersom Edward redan var halvt mörbultad redan i början av ritualen. Och det fastän jag sade till mycket bestämt att han INTE var i stånd till någon ritual alls. Jag menar han skulle knappt kunna att genomföra ens sin vanliga monrgonritual i det skick han var redan innan vi åkte till kyrkan. Men William och Edward är ju envisare än två gamla mulor, Danielovic och jag sa flera gånger att vi skulle vara tvungna att skjuta upp. Men lyssnade de på oss?
Och själva ritualen sen, den prästen var en tvättäkta fanatiker! Aldrig mer att jag kommer vilja ta hjälp av en exorcist. Vi tror åtminstone att vi fördrev demonen som förföljt Edward och misskrediterat Lord Dorchester, men vi kan inte vara säkra. Synen av henne i spegeln var något av det mest chokerande jag sett! Minns att jag ändå sett några saker som man helst vill undvika att tala om. Men jag har aldrig bevittnat en sådan förvriden kärleksakt, inte för att jag bevittnat några kärleksakter alls egentligen. Men sådär ska det helt enkelt inte se ut! Det vänder sig i magen när jag tänker tillbaka på det. Man skulle nog gärna förhöra sig om hur medveten Edward var om allt som hände egentligen. Men det är ju för det första helt omöjligt, och för det andra skulle man nog kunna beteckna det som att hon våldförde sig på honom, i vilket fall han självfallet måste få slippa tänka vidare på saken. Jag tackar min smala lycka att vi inte genomförde den ursprungliga planen - att utnyttja mig som lockbete.

19e juni 1870
Idag är en helt annan dag än igår. William har bett om min hand igen. Vi gifter oss den trettionde juli, med bröllopsresan planerad till Paris! Jag har aldrig sett Champs-Élysées eller Tuillerierna, men William säger att det är något av det mest romantiska i Europa! Han säger att vi kommer gå på de finaste restaurangerna och dricka den finaste champagnen. I eftermiddag har jag fått tid hos Dege & Skinner på Saville Row för att låta sy upp min brudklänning, och sen ska jag inte köpa något mer alls på två veckor så jag kan njuta ordentligt av Paris Haute Couture. Vilken tur jag har haft!

Persongalleri

Systrarna Palmer

Olivia, Elsa, Ruth. Olivia är uppgiven och mild, Elsa är förebrående och bitter, Ruth är… var företagsam och entusiastisk. Tre systrar av familjen Palmer från lantegendomen Dorney Court i...

Lenora Flockton

En vän flicka med blodröd klänning skrev likt en ficktjuv in sitt namn på Den unge ärade herr Wellingtons danskort. Med en misstänkt förförisk framtoning blev hon snabbt föremål för våra vänners...

Biskop Jonathan Rosebum

Jonathan Rosebum är biskop i en liten anglikansk kyrka som inte gör mycket väsen av sig. Han har inte tid att ge söndagspredikningar och hjälpa vilsna lamm. Hans verkliga sysselsättning är att hjälpa...

Velma Ridgeton & Sibylla Cocksport

Ett par damer med ruter i som inte skräder sina ord! Är på varje bal och tillställning som är värd sitt namn, om inte annat för att hålla sig à jour med läget i societetens kräm, gräddan av eliten...

Ruben Damer, Earl of Dorchester

Lord Dorchester har ett dunkelt förflutet. Han är känd bland Londons societet som greven som håller de makalösa balerna. Makalösa i det att alla unga flickor blir som förryckta av tanken att få se...

Sir Benjamen Holmscroft

Nätverkande, sällskapande, undersökande akademiker av det övernaturliga och medgrundare av Samfundet. Holmscroft är en småkärv gentleman med oklar bakgrund som tillsammans med Brightmore tog initiativ...

Hubert Mosley

Member of parliament och yngre bror till Sir Oswald Mosley, 4e baronetten av Ancoats med herresäte i Staffordshire. Mosley Spelare SLP Koncept Före detta friare Scenarion Veckor i en...

William Addington, Viscount of Sidmouth

Dorchesters vän och ofta ombud. Politiker i House of Lords. Professionell i ämbetet, passionerad i det privata. William Addington är en framgångsrik politiker och före detta parlamentariker. Sitt unga...

Sir Milton Brightmore

Sir Milton Brightmore tillhör ett sällskap, nej en samling löst organiserade individer med goda resurser, höga ideal och gemensamma mål. De upprättar ett arkiv över paranormala fenomen. Från...

Baron och Baronessan Arbinger Baronessan Arbinger är otroligt fåfäng. Har alltid korsetten åtsnörad lite hårdare än vad hon tål och hon är otrolig våpig. Lady Coke Lämnar aldrig huset utan sitt "luktsalt". Earl Charles Willford Weatherloft II En excentrisk adelsman med ett stort intresse för det spirituella och övernaturliga. Han är aktad och omtyckt även om han sidointresse behandlas lite styvmoderligt av de flesta i hans omgivning. Han har anlitat Filip för flera seanser och utredningar. Han kan i första hand bistå med information om och insyn i adelskretsar och den fina världen. Sir Beddington En gentleman som utmanade Edward på boxningsmatch sedan han stulit hans plats på Lenoras danskort.

Äventyret

• EN enstaka session en ledig helg hos mig eller frivillig värd.
• Levande ljus, middag, snacks och definitivt lite vin.

• Miljö: World of Darkness under den viktorianska eran med inriktning på äventyr, folktro och sköna one-liners.
• Tema: Sociteten, skvallret, hemligheterna mellan kvinnor och män och dans, dans dans!
  • Fysiska utmaningar 2
  • Socialt spel 5
  • Problemlösning 3

Veckor i en ballong 3

Tema —	Sociteten, skvallret, hemligheterna mellan kvinnor och män och dans, dans dans!
Plats —	Lansdowne House
Tidsperiod —	Juli 1970
Föregående —	Främmande
Nästa —	Kusten klar
Rollfigurer —	Alexandra Addington, Edward Wellington, Filip Danielson