Främmande

Scenario

Scenario — Del 2 av Veckor i en ballong Resmål — Aberdeen, Skottland Årtal — April 1870 Rollfigurer — Edward Cecil Wellington III, Filip Konstantin Danielson, Alexandra Addington

« »

Handling

Våra hjältar beger sig till Skottland, där en gentleman från en av låglandsklanerna behöver hjälp då hans syster hävdar att hennes åtta månader gamla bebis är en bortbyting. Innan något händer med ungstackaren måste de bege sig till Slottet Midmar och reda ut om systern faktiskt har rätt, och om hon har det, vad som har hänt med den riktiga bebisen…

Epilog

Efter en välbehövlig långlunch i en av Aberdeens pittoreska salonger stiger ballongen upp över landskapet. En stark vind för er en bit nordnordväst innan Edward lyckas omarrangera barlasten. Ett välbekant slottstorn syns under er och ett tillfälligt grå moln av aska blåser sedan snabbt förbi.

En nöjd Mr. McGwyvernyn kommer säkert innebära en nöjd arbetsgivare, och en extra hållhake på skotten kan ju inte skada. Ni har avslöjat att både den ena och andra sortens älvor finns på riktigt. Hur förklaras annars det flygande malliknande barnet och Angus erfarenheter. Sir Brightmore tar glatt emot er omfattande, spänningsfyllda och kuriösa berättelse om de intrikata förhållande i Midmar. (Ni utelämnar givetvis ett par punkter som ni helst nämna spalta upp här under i kommentarsfältet, då ingen mår bra att att veta allt…)

Utelämnade blev även ett par detaljer ni inte var där att bevittna. Dockan i Ewans krubba var rätt bokstavligen en puppa. Hade ni vid ett tidigare tillfälle försökt "öppna", det vill säga sticka hål på säcken hade ni upptäckt ett innanmäte av mjöl, och även denna bäbis i sitt finala stadium av metamorfos. Denna älvvarelse, denna son till "Älvkungen" som druckit av sin fostermamma och önskade ta med med henne till festsalen där de alla kunde kalasa på hennes nektar. Huruvida elden brände upp den helt och hållet, eller om pappa kungen kallade tillbaka honom till Älvriket innan så skedde är ni inte säkra på eftersom Morna var det enda som återstod efter flammorna.

Den korrespondens Duncan för med Holmscroft de närmsta veckorna vittnar om att Angus inte dykt upp vid Midmar igen, men att Duncan varit noga med att ta med sig Jack som sällskap på sina jaktturer då han hört underliga djurläten i skogen och vid ett tillfälle funnit en nattskärra spetsad på en vass trägren.

Även om det inte gick att bevisa med säkerhet att det finns en annan värld bortom ängen, som ligger så nära vår egen, så kommer ni den närmsta tiden vara på er vakt. Vem vet var det kan finnas en portal, en älvstig som leder den oförsiktige Dit, eller som leder något främmande till er värld igen.

Se även

Letters on Demonology and Witchcraft av Walter Scott. Särskilt kapitel 4 behandlar älvor.

Dagböcker

Alexandras dagbok

Alexandras dagbok

8e april 1870: Sir Brightmore har återigen bett oss att fara ut och kunskapa å hans vägnar och liksom förra gången antyder han att han misstänker att något övernaturligt är å färde. Både sir Brightmore och Herr Danielovich verkar fortfarande säkra på att det vi var med om i Dola verkligen var övernaturligt, men det var ju så länge sen. Jag tror att både Edward och jag har börjat fundera på vad som egentligen fanns där i vattnet. Men OM de där människorna inte var onaturliga vidunder så sätter det ju mitt eget handlande i ett nytt ljus. Herr Danielovich försäkrar mig att det var en barmhärtighet för de stackarna, vilket får försöka klamra mig fast vid. Är det någon som kan uttala sig om det här så måste det vara han. Jag var ju så hemskt lättad över att slippa bära det korset ensam, och jag vill inte ändra mig nu. Således är övernaturliga fenomen riktiga. Därför är vi i sanning på väg att rädda en ung kvinna från en bortbyting. Det låter ju för tokigt.
Det verkar också snarast som att Sir Brightmore den här gången inte är helt övertygad själv, så sannolikt kommer vi helt enkelt att få en sagolik vårresa med vackra vyer och gamla europeiska stenslott! Jag kommer att agera sjuksköterska och Herr Danielovich spelar barnläkare, det kommer att bli underbart utmanande att uppehålla fasaden.
Jag har inte velat be Edward om att få följa med honom upp i luftballongen, men snart, snart! Det är ett lugn och en spänning som är blandade så tätt ihop att man inte kan känna skillnad på känslorna. När jag nu dessutom vet att vi kommer få ge oss ut på okänd mark så snart vi landar, att vi kommer känna spänningen med hjärtslagen dunkandes i öronen blir jag ännu mer uppspelt. Att få måla upp vilseledande luftslott för främlingar för att få ut den information vi vilka ha, att få smyga i mörkret i ett enda flämtande stearinljus sken, att ge sig ner att simma i en grottflod! Känslan är den enda som kan jämföras med de varma förföriska viskniningarna bakom en pelare i balsalen, med ett handsbeklätt finger som får dröja en sekund för länge mot ett förbjudet rockslag eller med triumfen när ett eftertrått byte själv lägger fram Frågan. En jakt är en jakt är en jakt. Det finns inget jag älskar lika högt.

17e april 1870: Nu har vi lättat! Luften är så frisk här uppe, doftar av salt hav precis som man hoppades att en luften skulle ha varit på en atlantångare om man inte hade haft den vämjeliga tjäran och bolmande röken allerstädes närvarande. Det skulle vara alldeles förtjusande att färdas per luftballong hem till Little Dixie! Men det är väl det där med bränslet, det skulle antagligen inte räcka och jag kan inte gärna fråga Edward vad han tror i frågan. Se på honom där, så totalt uppslukad av sitt mixtrande med brännaren, så mycket som en liten pojke och ändå en viril och fullvuxen man i en perfekt vit stärkt krage och exemplariskt knuten kravatt. Den är knuten med det där perfekt nonchalanta handlaget som vittnar om att han antingen har en av Londons bästa butlers, eller om han har knutit den själv… Ja då kan man bara hoppas att hans fingerfärdighet har fler möjliga applikationer. Undrar hur kravatten blir imorgon. Jag får gå och se om Edward skulle vilja ha en gurksandwich.
….
Kan det vara sant att de har ett slottsspöke som välkomnade oss till huset? Vilken vämjelig familj, helt tyranniserade av den där bulldoggslika damen Cameron. Och hennes stackars lilla sonhustru sen! Det är ju helt tydligt från vilken sida av familjen hennes son fått sitt utseende. Aldrig har jag sett ett barn som ser så mycket ut som en hund. Ja en bulldog han också! Och han bits som en hungrig valp. Den svärmodern får mig att verkligen uppskatta att mina makar inte haft sina mödrar i livet. Jag ska absolut inte likställa Mamie Barton med den här kalla oresonliga ragatan. Inte ens när jag berättade att jag skulle gifta om mig så snart med Horton, var hon ens i närheten av lika ogillande eller dominerande.
Duncan McGwyvernyn är en karlakarl får man säga, han har den där myndiga tonen som alltid får mig att rodna av förtjusning. Så otroligt sympatiskt att han också är redare, man kunde ju fundera på att lära känna honom lite närmre. Kanske lite korresponens fram till att han nästa gång besöker London? Cameron å andra sidan är ju lika stilig, men verkar mer än lovligt bakom. Det kommer visserligen inte att verka emot våra syften, honom kan man säkert få att yppa sina hemligher. Om han har några. Jag försökte få deras lilla husa att yppa några hemligheter, men hon är ju lika kväst och rädd som husfrun.

17e april 1870:
Hur ska jag nedteckna det här? Imorgon far vi till Aberdeen så snart vi vaknar. Det här dygnet har varit till brädden händelsefyllt. Dagen började i lugn och ordning med några turer ut i friska luften, men sen brakade kaoset loss! Jag minns det som en mörk och brinnande dröm, men det var ingen dröm. Det konstigaste var den gigantiska brinnande fjärilsmalen. Efter det var det Angus Camerons fullständiga vettlöshet med övernaturliga förklaringar. Efter det var det chocken över Mourna Camerons utbredda brännskador, kommer de kunna läka utan att hon blir helt vanställd eller kommer hon att få en livshotande infektion? Efter det var det att jag hoppade över ett hinder på nära 150 cm iklädd min teklänning. Efter det var det herr Danielovichs min när han tittade i silverspegeln, han såg verkligen en puppa där och inte ett spädbarn det är absolut säkert, baserat på hans reaktion. Efter det var det min egen oöverlagda idé att locka in en vilt främmande och helt ofrälse (om än maskulint grov) karl i min budoir. En idé som blev lite svår att fullfölja utan att bryta mer mot den etikett som ändå måste iakttas när man gör en sådan sak inför vittnen. Det visade sig senare att han dessutom var brottslig, så hur hade jag skyddat mig om han tappat besinningen när vi var på tu man hand? Ja det var nog inte så farligt, jag hade helt enkelt fått använda min kvinnliga list (som jag brukar kalla den). Jag kan inte skriva mer, klockan är långt efter midnatt och det kommer att ta lång tid att somna med så många tankar rusandes genom huvudet.

Edwards dagbok

Edwards dagbok

Jag hade ännu inte helt hämtat mig från resan till Dola, eller för den delen insett exakt hur pass blåögd och okunnig jag, när allt kommer omkring, faktiskt ändå var, när möjligheten att åter igen ge mig ut på en resa som helt skulle omvärdera min syn på världen och människans förhållande till de hemligheter den bar på presenterade sig.
Sir Brightmore bad denna gång mig att, tillsammans med fru Welles och den mystiske herr Danielson, resa till slottet Midmar på den skotska landsbygden för att där utreda huruvida makarna Angus och Morna Camerons nyfödde son blivit bortrövad av älvor och ersatt med en så kallad bortbyting. Trots mina erfarenheter i Dola så förhåll jag mig tveksamt skeptisk till att det hela kunde handla om något annat än att Morna Cameron (ogift Gwyvernyn) hade blivit hysterisk, och tänkte att en vänlig präst eller något så enkelt som en barnflicka som kunde avlasta den stackars kvinnan från ansvaret för sonen hade större chanser att erbjuda makarna någon riktigt hjälp än vi, men jag skulle återigen visa mig ha fel i mina antaganden.
Vid ankomsten till slottet slogs vi alla tre kvickt av en känsla att inte allt stod rätt till. Utöver Angus och Morna Cameron fanns i hushållet en ung trädgårdsmästare, en ännu yngre piga, en kock och – i alla fall vad vi först trodde – en betjänt, som vid närmare undersökning skulle visa sig ha varit död i ett flertal år. Utöver dessa anställda var även Angus mor boende på Midmar och Mornas bror Duncan Gwyvernyn gästade vid tillfället för vår ankomst också han slottet. Vi fick ganska raskt träffa föremålet för Mornas oro – paret Camerons son Ewan som, för alla del, såg ut som ett vanligt spädbarn men som snabbt skulle visa sig besitta en rent omänskliga aptit och ett svårslaget uselt humör.

Vi hade fått med oss ett alldeles särskilt instrument av Birghtmore som skulle underlätta vår undersökning, en spegel som enligt mannen själv avslöjade alla varelsers sanna natur, med vilken vi ganska snabbt kunde konstatera att Mornas oro var befogad – i dess blanka yta avtecknade sig det som för blotta ögat såg ut som det vanligaste gossebarn man någonsin sett som den märkliga insektspuppa den var. Den döda betjänten, vars frånfälle inte hindrat honom från att utföra sina sysslor från andra sidan graven, blev något av det genombrott vår undersökning behövde – det stod uppenbart för oss att älvorna inte ensamma bytt ut den lilla gossen mot det monstrum som nu bokstavligt talat sög liv och must ur stackars Morna Cameron, de hade haft hjälp från någon som bodde i slottet. Jag ska erkänna att misstankarna var befängt många och något spretiga för att uttrycka det milt, men alla verkade haft möjlighet eller uppvisade ett så pass märkligt beteende att de alla vid en punkt eller annan utgjorde rollen som huvudmisstänkt i vår utredning.

Mor Camerons påtagliga hjärtlöshet gentemot Morna, som bara motsvarades av den gränslösa kärlek hon kände för sin sonson, fick oss att misstänka henne – men hennes prat om att det skulle vara Duncan som var ”den riktiga älvan” (även om det nu visade sig vara sant i ett helt annat avseende) fick oss att överge henne som misstänkt och sikta in oss på Duncan istället. Detta gick dock inte ihop, då det var genom Duncan, via en man vid namn Holmscroft, som nyheterna om Mornas situation nått Brightmores öra och det föreföll tämligen ologiskt att själv anlita detektiverna som ska avslöja ens brott, och efter att ha konstaterat att både pigan och trädgårdsmästaren båda var för unga och oerfarna för den här sortens kallhjärtade brott siktade vi istället in oss på barnets far, Angus. Denne föreföll förvisso som en sorglös, nästan infantil figur, men hans morbida besatthet vid nattfjärilar och malar, för att inte tala om den nära på barocka glädje han fick av att nagla fast dessa med en nål genom kroppen på en tavla, gjorde oss mycket misstänksamma. Vi hade, trots det, inget konkret att gå på och hade det inte varit för en lyckträff – i vilken vi ämnade undersöka vinkällaren, det rum som vi blivit strängast förbjudna att besöka – hade vi kanske aldrig löst fallet med bortbytingen. Det hela blev möjligt tack vara en modig insats av fru Welles i vilken hon på ett storartat och osjälviskt sätt riskerade sitt eget anseende för att distrahera kocken, vilket gav mig själv och herr Danielson möjlighet att ostörda undersöka det för oss förbjudna rummet. Jag tänker inte närmare beskriva det vi såg där nere, utan nöjer mig med att säga att vi efter vårt kort besök i vinkällaren var både skakade och hade bevis för att den riktige Ewan Cameron var död, när vi ertappades, olovandes som vi var i Midmars vinkällare, av slottsherren själv. Angus oroade blick, för att inte säga skuldmedvetna gapande, fick mig att dra mig till minnes en artikel jag läst om kriminella beteenden i vilken det påvisades att en gärningsman ofta återvänder till platsen för sina dåd, vilket i sin tur fick mig att ta en chansning som skulle visa sig lönsam. Utan vidare omsvep tog jag mannen i örat, drog med honom ut och krävde ett svar. Hans bekännelse fick mitt nackhår att resa sig – Angus hade i sitt arbetsrum en flaska med ett starkt gift vilken han använde för att döda de fjärilar och malar han sedan naglade fast och en dag då Ewan krupit omkring på golvet i arbetsrummet hade flaskan åkt i golvet och den lilla pojken hade dött av att andas in de giftiga ångorna. Detta är en makaber och djupt tragisk olycka, men inte i sig ett brott annat än i den vårdslöshet den påvisar, men den historia som följde denna olycka var det som verkligen fick mig att tänka på Midmar som en förbannad plats!

Angus var väl förtrogen med kunskapen om älvors existens – han hade till och med själv spenderat en avsevärd tid bland dem, och istället för att berätta om olyckan för sin fru och mor valde han att be älvornas konung om en ny son och hoppades att ingen skulle märka någon skillnad. Inte långt från Midmar fanns en älvcirkel, en cirkel av stenar där gränsen mellan älvornas värld och vår sägs vara ovanligt tunn, och där gick älvkungen tydligen Angus önskan till mötes. Ewans död var en olycka, som drabbade Angus lika mycket som Morna, och till en viss gräns kan man förstå Angus önskan om att få ett nytt barn, men att inte agera när den varelse man bjudit in i sitt hem så ordagrant suger livet ur ens hustru, det är ett brott och tecken på ynkedom och svag karaktär – så vi tre, jag själv, fru Welles och herr Danielson tvingade med Angus ut till älvcirkeln för att närmare förklara sina handlingar, när en scen jag aldrig ska glömma kom att utspela sig framför mina ögon.

Genom ett fönster på slottet Midmar flög ett malliknande barn, bärandes på Morna Cameron, ut till älvcirkeln där vi just anlänt. Att det var den varelse som den stackars kvinnan tvingats dia stod bortom allt tvivel när den kallade henne ”mor”, och den deklamerade högt och tydligt att den skulle ta med henne till älvkungens festsal där han och hans syskon alla skulle festa på henne. Mina minnen som följer här är en smula röriga, det enda jag minns är att antingen fru Welles eller herr Danielson satte eld på ett stort träd som stod vid älvcirkeln och att den mallika varelsen, tillsammans med hundratals malar och nattfjärilar flög rätt in i elden och förtärdes av lågorna. Så mycket drar sig mitt sinne undan från att minnas något av händelsen att jag inte mins mer av vår promenad tillbaka till Midmar än att Morna Cameron hade blivit bränd av elden och att Angus försvann ut i skogen. Mor Cameron fyllde i de luckor som fortfarande fanns och erkände på sätt och vis sin egen skuld i det hela – Angus hade kommit till henne inte genom havandeskap, utan i vuxen ålder genom älvornas förtjänst. Hon borde ha förstått att varelsen som gjorde livet surt för Morna inte var hennes riktiga barnbarn, om man nu kan anse att ens den riktiga Ewan var släkt med henne, och hennes tysta medgivande, ja till och med uppmuntrande, till situationen är det jag i efterhand har svårast att förstå eller förlåta. Hur skrämmande tanken på älvor och malliknande väsen än är, så är det tanken på den ondska som bor i en vanlig människa som stannar hos mig längst efter att jag har släckt lampan på nattduksbordet om kvällarna…

Filips dagbok

Filips dagbok

7/4 -1870
Har bilvitt kallad till Brightmore igen. Jag måste erkänna för mig själv att jag faktiskt ser fram emot det. Inte på grund av pengarna, även om jag måste säga att arvodet sist var generöst, utan för att det måste vara någonting viktigt. Det känns inte ens oävet att träffa mina gamla reskamrater.

8/4 -1870
En bortbyting? Någonting så dumt har jag inte hört på bra länge. Hur kan en upplyst människa i våra dagar tro på någonting sådant. Kvinnan måste ju vara hysterisk. Hade inte Brightmoore lovat att det var liv som stod på spel så hade jag vänt på klacken och gått ut. Men är det så så kan jag ju knappast tacka nej, även om jag inte förstår hur jag skall kunna bidra. Aberdeen på våren, fy för den lede.

17/4 -1870
Framme på slottet Midmar. Resan gick bra och var nästan njutbar denna gång, trots kylan. Vi blev mötta av en butler som sedan visade sig inte existera. Jag blev mäkta överraskad när jag fick reda på detta eftersom jag inte kände någonting trots att han stod bredvid mig! Vad kan driva en ande till att bete sig så? Knappast kan det räcka med en hysterisk moder och en spänd familjesituation? Men bortsett från detta så verkar allting vara lugnt. Angus är en imdecill, hans moder är det otrevligaste som går i ett par tofflor och hans fru är hysterisk. Vad gör vi här?

18/4 -1870
Fram tills alldeles nyss var jag nästan övertygad i om att vi befann oss i en parodi på en detektivroman: anklagelser kastas hit och dit, ingen litar på någon och det är ytterst oklart vad allting handlar om. Men efter händelserna i arbetsrummet så insåg jag att det är allvar å färde. Spegeln visade någonting, men jag förstod inte vad. Uppenbart var att modern hade rätt, men vad betyder det? Drivna av detta skred vi till handlig. Det som vinkällaren gömde var i all sin hemskhet en befrielse: vår närvaro var inte bortkastad. De efterföljande händelserna har jag än inte fått fast grepp om, men klart är att utan Edvards förvånande förmåga till kvicktänkthet i trängda situationer och Alexandras handlingskraft hade denna tragedi inte fått något slut. Må de som kan återhämta sig så snabbt som möjligt. Jag måste bestämt ägna folktron mer tid när jag återvänder.

Och jag citerar

Filip: "Men Mr Duncan, det finns ju åtminstone en sorts älva som inte är påhittad."

Personage

Benjamen Holmscroft

Midmar

Angus Cameron — Barnslig malentusiast som visade sig tämligen inkompetent som herre i slottet och far till Ewan då han råkat ha ihjäl sin egen unge.
Morna Cameron née McGwyvernyn — Angus hustru och Ewans motvilliga moder.
Eòghann (Ewan) Cameron —
Donnchadh (Duncan) McGwyvernyn — Duncan är en delägare i en båt som byggs av British India Steam Navigation company - Hennes Majestäts Skepp Raven. Han talade med Holmscroft i hopp om att få slut på galenskaperna. Allt han vill ha är ett stilla liv åt sin syster Morna. In i det sista förnekade han vidskepligheterna om älvor, men bar själv på en hemlighet som gjorde honom själv förtjänt av epitetet "fairy".
Mor Cameron — Barsk matrona och änka som skulle suttit på bar backe om hon inte fått vårdnad om Angus sedan han återvänt från "landet på andra sidan". Åberopar gärna sin klans namns storhet och har en väldig känsla av berättigande. Är inte skyldig till mycket mer än att ha försökt gestalta Angus som en Cameron.
Butlern Gerard — Har varit död länge. Även om han inte är bekväm med den nya familjen så är han van vid att slottet bytt händer under åren. Han är däremot inte bekväm med den oro som uppstått i och med den döda bebisen och älvornas intrång. Nu när Morna och Duncan är fria från bedragare kanske Gerard kan dra sig tillbaka en stund.
Kocken — Följde gladeligen med när Angus krävde att hans favoritkock skulle följa med och jobba på slottet. Kände att han inte hade något val när han blev tvungen att "städa undan" Angus brott. Nåja, fängelset behöver kockar de med.
Trädgårdsmästare Jack — En stilig sjuttonåring som blev rekommenderad av Duncan att ta anställning på Midmar. Har sedan barnaår ägnat sig åt kroppsarbete på gårdarna, vilket har gett honom en uppsättning välformade muskler som Duncan fann det för svårt att motstå. Han var den som fann bortbytingen i häxringen på ängen efter att Angus önskat sig sitt barn tillbaka.
Pigan Fenella — Tolv och oerfaren. Fenellas största utmaning var att förstå sig på de olika direktiv hon fick av herrskapet samtidigt som hennes rädsla för det okända gav henne gjorde henne nervös och ofta nära till gråt.

Bilder