Filip om Hemsökaren
Till min stora glädje är jag inte ensam i denna "existens"! Och till min stora förskräckelse är jag inte ensam med min gåva.
Mötet med Tomas är ett bevis på två saker:
- Jag har långt ifrån insett möjligheterna och farorna med vad det nu är jag är för någonting.
- Det finns "människor" med en helt annan grundinställning till sin varande. En inställning som jag aldrig kommer att kunna förstå eller ens acceptera..
Att utnyttja detta predikament enbart för egen vinning tycks mig direkt motbjudande och än mer onaturligt än vad vanliga människor skulle betrakta oss som ifall de kände till vår existens. Hårt måste sättas mot hårt i dessa fall, utan pardon.
Striden mot Thomas gjorde att det blev mycket svårare att hålla mitt tillstånd hemligt för mina medresenärer än jag hade planerat. De ställer frågor och är ….både oroliga och misstänksamma. Tills vidare svarar jag undvikande, de behöver inte veta mer än de måste.
"Varelsen" och jag talar fortfarande inte med varandra men den skrämmer mig inte lika mycket längre. Jag tror inte att det finns mycket ondska i den alls, men eftersom vi inte kommunicerar än så vet jag inte vad den vill eller riktigt vad den är. Men uppenbart är att vi är knutna till varandra. För alltid.
Beträffande mina reskamrater så verkar alla ha förändrats en smula sedan sist, vilket väl är fullt naturligt. Dock så ska jag villigt erkänna att Alexandras utveckling inte tycks mig nyttig för henne. Jag är inte helt säker på vad som händer, men jag tror inte hon vet det heller…