Filip om Ångaren
Att lova desperata människor hjälp bortom döden är bland det vidrigaste man kan göra. Döden ska och bör vara någonting som klåfingriga oförstående människor håller sig borta ifrån. Det är inte upp till dem att bestämma vem som ska leva eller dö.
Edward kommer aldrig att förstå varför det ibland är upp till mig. Det är en fin man: rättrådig och ofta dådkraftig om än väl ofta fast i ett konventionens nät som jag aldrig tidigare, och nu mindre än någonsin, har någon förståelse för eller ork med. Han är orolig och obekväm med både mig och Alexandra. Jag är rädd för att han i förlängningen kommer att lämna oss för att han inte vill acceptera det som är mer annorlunda än fel sorts kakor till eftermiddagsteet. Min misstanke är att han är rädd att jag är vandöd, vilket knappast kunde vara längre från sanningen. Och jag måste försöka att inte döma honom för det; skulle jag förstå om jag var i hans sits? Antagligen inte.
Dessutom kan jag ge mig fan på att han hemlighåller någonting han med, varesig det har med Afrika att göra eller inte.
Alexandra och jag har kommit varandra närmare på senare tid. Den fasansfulla händelsen med barnet har slagig hål i hennes porslinsyta och blottat någonting mycket fascinerande därunder. Att hon dessutom missbrukar blod gör henne inte mindre intressant, särskilt som ingen av oss fullt förstår innebörden av det. Förhoppningsvis så kan vi tre tillsammans hämnas hennes barn. Efter vårt möte innan båtfärden så kontemplerade jag det faktum att jag inte fick någon kontakt. Jag är ju inte säker på att barnet är dött. Hur kan jag utforska det här vidare? En stund i Amerika med Alexandras familj kan säkert få fart på kreativitet!
Till sist: det faktum att Dr Allan var en närmast exakt kopia av mig själv ser jag som en naturens nyck. Det kan inte finnas någon annan förklaring. Rimligtvis måste det vara så. Vad skulle det annars vara? Ytterst kuriöst…