Santa Cruz by Night: Fiction

1. Expedition: Santa Cruz

Harald

Hotel 7 Calleswikimapia.gif, Santa Cruz de la Sierra, Bolivia


När Harald klev in i hotellrummet hade det varit mörkt ute i tre timmar redan. Det var den svåraste biten med turnélivet, man var inte bara tvungen att synka tåg-, båt- och flygavgångar, i hans fall var det väldigt noga att också planera så att inga byten skedde dagtid. Och att kupéer och hytter lämnades ostörda – och för ljuset – ointagliga. Än så länge var inte bandet särskilt framgångsrikt så privatplan var inte att tänka på. Inte ens en manager hade de, så allt det praktiska lämnades till den av bandmedlemmarna som var minst skicklig på att dra i delen av ölkopplet som inte brast först. Harald deltog som oftast i förströelsen men det var en tyst överenskommelse att de viktiga göromålen inte lämnades till honom. Planering var inte hans starka sida, det vill säga, planering som innebar mer än att skriva spellistor och göra soundchecks. De andra hade fått det klargjort för sig hur förbannat jävla viktigt det var att han aldrig någonsin får störas på dagen. Annars skulle han klyva dem på hälften och gröpa ut deras benmärg med ett rostigt stämjärn. Vilket de alla självklart tyckte var jävligt coolt och undrade om man kunde sampla det på ett bra sätt. Och det spädde ju också på deras så väldigt mystiska och ondskefulla image att de hade en gitarrist som inte visade sig annat än nattetid.

Nu när de kände sig som mest mörka hade ”The Heavy Metal Hamsters” som grädde på moset, om än väldigt otippat, lyckats gå och bli förband till sina förebilder Hammerfall på ett flertal spelningar på deras turné i Sydamerika eftersom det ordinarie förbandet hade börjat fira sin stundande framgång lite för tidigt, och lite för mycket. Harald hade inga såna behov. Hans behov var annorlunda.

Han lutade gitarrfodralet mot väggen försiktigt och ställde resten av packningen med en duns. Lädret knarrade när han tog av sig jackan och kedjorna spelade en melodi. Det var alldeles tomt. Precis som han ville ha det. Ett rum till bandet och ett honom. Mer hade de inte råd med, och de andra får helt enkelt lov att ha tålamod med honom. De visste alla att de aldrig skulle kunna ersätta någon som spelade sina solon med så flinka fingrar och så stor precision som Harald. Dessutom älskade brudarna honom.


Lupe

Hotel 7 Calles, Santa Cruz de la Sierra, Bolivia


Lupe fnös inifrån det mörka rummet. Det var inte direkt så som han föredrog att sova men det fick duga. Harald hoppade till lite småförskräckt.

”Shit pommes frites! Hur kom du in!? Jag såg dig inte…”

Harald kunde inte minnas när eller varför han plockat upp sitt ressällskap, kanske bara för att han verkade vara en häftig typ, och nätterna kunde bli riktigt långa när de andra gått för att knyta sig. Det hade inte tagit lång tid innan han förstått vad han var för någon. Han hade presenterat sig som Lupe Racha, och på frågan vart han var på väg någonstans endast svarat ”vidare”.

Lupe tog ett steg närmare Harald och spände blicken i honom. Hans ögon nästan lös av en rovdjursaktig gul färg och det mörka ovårdade håret och skäggstubben spädde på känslan av att han liksom lurpassade på sitt byte och när som helst kunde flyga på det och slita det i stycken. Men det gjorde han inte. Inte den här gången. Han vände sig om och fnös igen.

”Vi måste äta snart. Och jag antar att prinsen tycker att vi ska presentera oss.”

Harald viftade bort sitt ostyriga hår ur ansiktet.

”Receptionstjejen såg trevlig ut.” svarade han och log så illvilligt han bara förmådde.

”Vi går ut” beordrade Lupe och hoppades för allt i världen att han inte menade allvar.


Pedro

Cafée Buerro, Santa Cruz de la Sierra, Bolivia


Redan efter fem minuter på Cafée Buerrowikimapia.gif, ett ölkafé som låg tio minuters gångväg från hotellet, insåg de att staden inte var alltför svår att överleva i. Det skulle finnas gott om tillfällen att dricka sig mätt om alla nätter var som denna. Ljudvolymen var hög, paren ångade av svartsjuka, kollegorna satte upp det på företaget, ofredaren mådde gott. I stojet var det inte lätt att lägga märke till Pedro. Kanske var han här i samma syfte som Harald och Lupe, att stilla sin hunger, eller i samma syfte som så många andra. Glömma, försöka tänka på annat, allt, som inte gör sig påmint genom tystnaden. Pedro hade aldrig anpassat sig riktigt. Han var något så ovanligt som någon som hämtade inspiration ur glädjen, ur en älskad, ur sina barn. Han hade överlevt dem alla, och han kunde inte börja om. Inte så länge han visste att ingenting skulle förändras. Status quo är inget bra stoff. Lidelsen var död. Så även han.

Servetten var blå av klottrade ord. Han skruvade på sitt whiskeyglas. Det var dubbelt så mycket vätska i det nu som när han beställt det. Isen hade smält. Den hade kostat 19 bolivianos, men vad gör man inte för sin publik. Han kastade servetten på marken. Han behövde känslor. En känsla att gå på. Han såg ut över rummet. Rörelser, ljud, som om en osynlig rökmaskin for runt i rummet fylldes luften av färger, starka röda eller lilaaktiga färger, och här och där lite olika gröna toner strömmade ut från och runt gästerna. En tydligt berusad kvinna dansade med sin violetta utstrålning och svepte den om sig som en sjal. En äldre mans hela väsen bultade av en djupröd iver. Pedro valde att titta bort och såg istället något som förvånade honom. Mitt i kalejdoskopet och precis vid utgången stod två personer vars livslåga var blek och matt. Pedro kastade sig ner från stolen och efter dem.

”Letar ni efter någonting?” hojtade Pedro efter dem när de skyndade sig ner för gatan.

En kvick blick över axeln fick räcka för Lupes del, Harald, som inte alltid är så kvick stannade upp.

”Ja… men det är inte… Det är liksom hemligt…”

Lupe himlade med ögonen och fortsatte gå.

”För jag kan ta er till Prinsen.” viskade Pedro. ”Om ni vill.” Hans tanke var ärlig, det var viktigt att hålla sig väl med alla. I dessa tider. Men det var också då han insåg att vad han gjort kanske var lite överilat. Dessa långa hotfulla figurer skulle av utseende att döma förmodligen röra sig i helt andra kretsar än han själv. I dessa tider var det allt annat än otroligt.

Harald ropade åt Lupe.

”Hörde du? Prinsen!”

Lupe vände sig om och log ett ansträngt leende, ett som gjorde att han såg riktigt ruskig ut under gatlyktorna, och gick tillbaka till de andra. Pedro kände sig direkt illa till mods.

”Och om vi nu ville det…”, morrade Lupe till svar.

”Ska ni stanna eller är ni bara på genomresa?” Pedro ryckte undan för en kvinna som föll omkull bakom hans fötter. Hon började skaka spastiskt i fyra sekunder men blev sen stilla. Han tog ett kliv bort från rännstenen som nu fylldes av en vit grynig sörja. ”Ni måste i vart fall ha någonstans att gå: utegångsförbudet sätter in om trekvart.”

”Utegångsförbud?” Harald lät som han hört ordet många gånger under sitt liv. ”För i helvete! Då måste vi skynda oss.”

”Vem är det som utfärdat det, och vad får dig att tro att vi skulle rätta oss efter det?”

Om inte Lupes uppsyn gjort det redan tidigare så började hans attityd nu få Pedro att känna sig obehaglig till mods. ”Borgmästaren.” Han stakade sig. ”Det har hänt saker…”

”Jaså…?”

Pedro förbannade sig själv för att han aldrig brytt sig om att öva upp sin snabbhet. ”Ja, det…”

”Du kan berätta medan du tar oss till prinsen.”

Pedro fattade mod till sig. Det här var förmodligen det dummaste han någonsin gjort. Men han hade levt länge, och av alla gånger han ifrågasatt sig själv, alla gånger han kontemplerat sin natur och över livsgnistan inom sig var det här den första gången sedan hans första nätter som han känt sig dödlig, och det var en utsökt känsla. Kanske var det den han hade letat efter.


Li Peng

East China Normal University dormitorieswikimapia.gif, Shanghai, China


Yu stod i dörröppningen till sovrummet. ”…och att jag alltid måste låna dig pengar – inte nog med att jag betalar nästan hela hyran. Bara för att mina föräldrar har det bra ställt betyder inte det att du kan hålla på och utnyttja det. Och du säger ju inget om vad du ska ha dem till. Och så käkar du på restaurang varje dag. Vad jag undrar är hur fan går det ihop!? Kan du svara mig det?”

Peng lyfte huvudkudden från ansiktet. ”D’inte sawt!” väste hon.

”Inte!? Varför snor du inte min mat då, om du är så pank som du säger. Kylen är ju helt olåst, det måste betyda att allt som finns därinne är ditt! Eller hur! Här jag ska visa –” Yu gick iväg och Peng återgick till att kväva sig själv i sin kudde. ”– Jag är säker på att du kan röra ihop något gott med det här. Jag har Pepparrot,” hon kastade den rakt mot sängen och den studsade mot Pengs ansiktssköld, ”färsk tonfisk,” som träffade väggen ovanför med ett klibbigt ljud för att sedan falla ner på nattduksbordet, ”och soja!” Yu steg fram till sängen, knäppte av locket och lät den bruna vätskan strila ned över hennes mage. Peng gav till ett tjut och kröp ihop i fosterställning.

”A ju satt föjååk!” gnällde hon.

”’Föjååk’!? utbrast Yu, hånande sin väns talfel. ”Har du ’satt föjååk’? Jag förstår inte riktigt vad du menar, jag måste ha vuxit ifrån dig och ditt bäbisspråk. Det här handlar förresten inte om datorn, eller att jag nu måste skriva om hela uppsatsen, men har du aldrig tänkt på att folk kanske inte uppskattar att du ska hålla på och briljera med dina förbannade stridskonster hela tiden, det är bara så jävla barnsligt. Jag får skämmas inför mina vänner. Förresten hjälper det inte hur mycket rökelse du än bränner, marijuanalukten känns ändå. Du får för i helvete växa upp och börja ta lite ansvar och bete dig som folk. Du är bara så kolossalt pinsam. Förstår du vad jag säger!?” Yu lutade sig över henne för att förtydliga: ”Kojjosaat piisaw!!”

Med ett vrål kastade Peng ut sin hand och drämde till sin rumskompis. Yu fick en rispa längs kinden. Hon blödde. Peng hade inte märkt att hon fällt ut sina klor mitt i ursinnet och gömde snabbt sina händer under täcket för att dölja dem. Yus ögon var glansiga och hon darrade på andedräkten. Hon kastade sojaflaskan till golvet och sprang ut. Ytterdörren stängdes med en ljudlig skräll.

Peng gled slappt av den nersölade sängen och in till badrummet. Hon tog av sig pyjamasbyxorna och sportbehån, satte sig på knä i badkaret och vred på handduschen. Affischen på Mao plirade på henne från insidan av dörren med hon själv stirrade stint på hur det brunfärgade vattnet rann ner i avloppet. Men hon märkte knappt när spadet fick sällskap av hennes egna röda tårar.


Carlos

Venecia, Santa Cruz, Bolivia


Nissan slog till helljus när den svängde ut på landsvägen. Pedros nackhår reste sig när Lupe lutade sig fram bakom hans axel.

”Vad är det som har hänt?”

”Va? Ingenting alls. Hur så?”

”Utegångsförbudet. Vad är det som har hänt.” Hans ton indikerade som bäst ett svalt intresse.

”Ja, folk har försvunnit. Flera har hittats döda.” Pedro pausade och tänkte på hur han skulle lägga fram det på bästa sätt. ”Personligen tycker jag att man överreagerar lite. Många konstiga idéer om vad som kan ligga bakom.” Han ångrade sig redan.

Harald var däremot intresserad. ”Som vaddå typ?”

”Eh, gängkrig säger polisen, seriemördare säger folk på gatan. Men mer än en av Oss har gått upp i rök så att säga, och andra har flytt eftersom de tror att allt detta är riktat mot oss. Frågar du mig så är den här statistiken ren slump, plebsen gillar dramat, det är allt. Favoriten är att det skulle springa omkring någon eller någonting i sumpmarkerna utanför stan, i djungeln, nån sorts vampyrslaktare.” Han såg upp i backspegeln. Lupe blängde tillbaka.

”Så vad tror du det är?” Rösten var djup och mullrande.

Plötsligt var Pedro inte lika säker längre. Han kunde inte lika lätt förneka att det kanske fanns något därute inte bestod av slumpen, utan som arbetade metodiskt och faktiskt var ute efter vad de andra av hans sort sa. Nämligen dem själva. Han ville tro på dem då det skulle innebära att någonting faktiskt förändrades, att tillvaron inte var en stagnerad pöl av giftigt regnvatten som enbart väntade på att solen till sist skulle ha förbarmande och låta den dunsta bort. Nu kanske en törstig hund på villovägar kom för att släcka sin törst på dig innan gryningen kom. Fy, en hund, tänkte Pedro, vilket öde! Men framför allt var det en dålig liknelse. Hans dagar som poet var definitivt över.

Han stirrade på den upplysta grusvägen framför sig. Inte så mycket som en droppe vatten hade fallit på många dagar. Lika bra för de fattiga i Cochabambawikimapia.gif, men någon sorts skadeglad ironi fann han i att de, precis som han själv och hans passagerare bara kunde släcka sin törst genom att begå brott. Hugo Banzer, hans styre skulle inte bli långt. Att våldföra sig på en människa för törstens skull är kanske inte jämförbart med att samla regnvatten i tunnor, men ironin fanns där.

Hans irrande tankar halades in av att han fann sig dra åt handbromsen. På sistone hade Prins Carlos hem varit som en fristad för alla som kände sig hotade. Alla hade samlats hos Carlos var och varannan natt för att försäkra sig om att de var enade, och att staden var säker för dem. Pedro kunde vägen utantill, och även om han varken ville erkänna att han var i fara eller ens uppskattade Släktets sammankomster så var det bakom dessa väggar de skulle hålla fortet och vänta ut ”hunden”, till gryningen kom om så behövdes.

”Ha! Hund…” utbrast han.

”Vem då?” Lupe öppnade bildörren och klev ut. Pedro tänkte att han hade sin chans: nu kunde han köra ifrån den skumma mannen och hans lika oborstade vän, men han tog sitt förnuft till fånga. Han hade trots allt lett dem till Prinsens villa. De stod på den grusbelagda parkeringen. Pedro slog av lyktorna.

”Inget, jag tyckte jag såg en. Förlåt.”

Villan var påkostad. En stor rektangulär konstruktion som släppts ovanpå en grusplan. Den var påkostad i Bolivianska mått mätt. Harald hade sett finare, Lupe också, men jo, nog var det en boning god nog åt en sydamerikansk prins. Två lyktor lyste upp parkeringen, och grusgången som ledde till stentrappan, en tredje lykta hade en trasig lampa och bidrog till helhetsintrycket av byggnaden, vilket var att den var oomskött och något härjad av åren. Ett skogsparti med askträd och tätt växande buskar gränsade till tomten och sträckte sig så långt de kunde se i mörkret.

”Pedro! Vännen min! ropade någon. Han hade redan klivit ut på verandan. Kom in! Vilka har du där? Stå inte där och dräll, kom in så ska du få dig ett glas och dina vänner med.” Carlos Santos, El Príncipe, hamrade med klackarna i marmorbeläggningen på väg in igen. Han var stressad. Allt hade hänt inom loppet av några veckor. För en månad sedan hade han inte trott att han skulle stå där iklädd manteln, men var det någonting hans skapare och företrädare lärt honom var det att alltid uppträda med auktoritet, beslutsamhet men aldrig förhastad, och alltid utstråla ett lugn. Carlos försökte nu imitera dessa egenskaper när han hälsade nykomlingarna i vestibulen. Givetvis var de invigda, men Carlos berömde sig själv tyst för sitt skådespel där utanför. Två flugor i en smäll slog han genom att dels avstyra misstankar från eventuella inkvisitorer som satt och spionerade runt knutarna, samt att outtalat konstatera tydligt att Traditionerna inte går att tumma på i hans domäner.

Carlos tyckte den första biten hade gått bra, och han visualiserade igen sin företrädare när han bad dem kliva in i arbetsrummet. Han skred direkt till verket. Varken Pedro eller någon annan skulle ta med sig två sådana två originella typer att träffa Prinsen om de inte var för en presentation.

”Pedro, tack! Såna stiliga exemplar, varav minst en är Americano dessutom, vi får hoppas att de inte tycker att vår lilla stad är för torftig, vi har ju så mycket att erbjuda, även om den inte ser mycket ut för världen.”

Carlos tittar upp mot Pedro som dröjt sig kvar vid hans sida.

”Ja, vad vill du? Du vet att jag skojade om spriten, hehe.”

”Señor Santos, jag berättade om utegångsförbudet för dem, och ryktena,” han la snabbt till, ”men att de såklart inte var sanna, det sa jag också. Såklart. Señor.”

Carlos bet ihop och spände käken. Han kliade sig på tinningen av frustration ”Än vad!” Han avskydde att bli påmind om alla som flytt, om alla som dött, och att det var hans jobb att ställa allt tillrätta igen. För vad kunde han göra? Ingen av rådsmedlemmarna hade varit staden lojal och stannat, så hur kunde han då med trovärdighet förmå resten att göra det. Pedro kände igen blicken och gick ut och stängde dörren om sig. Carlos vände sig mot gästerna.

”Än vad! Folk dör, och folk dör i mängder när media får vara med och bestämma. Visst har vi själva drabbats av förluster, men även om ålderdomen inte påverkar oss har ju naturen alltid ett sätt att få sin vilja igenom. Vare sig det är ett slarvigt betäckt fönster i öst eller en arg folkmassa. Men samma sak händer i alla städer. Vi kan bara förlika oss med det och sluta fly, det är allt vi kan göra.” Han var frustrerad, men ändrade snabbt ton av rädsla för att låta för sträng. Han slog ut med armarna på det mest välkomnande sätt han kunde, och log.

”Ska vi sluta prata om tråkigheter och övergå till formaliteterna?” Lupe nickade till svar och kände tålamodet tryta.

”Jag vill veta vad ni heter, vad som för er hit och om ni vet vem som skapat er vill jag gärna ha det namnet också. Inte jätteviktigt, men det kan vara användbart. Och generation tack.” Carlos plockade fram ett block och en penna ur en låda.

”Lupe Racha. Nionde men sire okänd.” Han hade inte hunnit släcka törsten ikväll och om den här Carlos skulle uppehålla honom mycket längre så skulle han behöva ta tag i det dilemmat på plats.

”Åh, hehe, rasande vargen… gott! Varför skulle inte det fungera lika väl som ditt kristna namn. Så länge vi i Santa Cruz vet vem vi syftar på och det blir väl ganska tydligt när… Vilken klan glömde jag fråga…”

”Gangrel. Blir nog inte långvarig.”

”Självklart, men jag vill också be er se till de många fördelarna en längre vistelse här i Santa Cruz skulle ha jämfört med andra, mindre tillåtande städer.” försäkrade Carlos och vände uppmärksamheten mot Harald.

”Eh, ja, jag har ju en turné liksom. Måste åka vidare ganska snart, men du kanske hört talas om oss? Heavy Metal Hamsters. Vi börjar bli ganska stora i Sydamerika.”

”Ledsen, det kan jag inte påstå att jag har.”

En liten tystnad uppstod när Harald reflekterade över hur han borde reagera på Carlos totala brist på smak men insåg snabbt att han ändå inte platsade i hans fanbase. Alldeles för hel och ren. Fan, med den klippningen blir det inget hårt headbangande. Höhö, så satans fult det skulle se ut. Harald föreställde sig Carlos i moshen på en spelning och skrockade: ”Höhöhö…” Carlos blängde på honom.

”Va men nääe, det är sista konserten på ett tag så jag vet inte. Kanske stannar lite, det verkar najs här.” Carlos blängde på honom.

”Aha! Öhm, jag heter Harald Kiefel såklart och är Toreador, min skapare Jim Moore.”

”Det räcker, jag behöver inte höra mer. Vi är väldigt glada att ha er här, och i morgon har jag en bjudning förstår ni, vi invigda i staden har på sistone tagit för vana att ses med jämna mellanrum för att uppdatera varandra om… vad som pågår. Om ni är intresserade av löst prat.” Carlos skrattade nervöst och nöp sig själv i låret. Det räckte med att han själv fruktade för sitt liv, han behövde inte jaga upp andra. ”Var bor ni? Jag kanske kan ordna med skjuts.”

”Det är inte nödvändigt.” konstaterade Lupe uppriktigt.

”Precis”, nickade Harald, ”jag tänkte kolla om jag kunde hyra nån hoj nånstans, om det finns ett bra garage. Man vill ju inte sabba sin image nu när folk känner igen en på gatorna.”

”Något annat sätt jag kan nå er? Utifall att.” insisterade Carlos.

”Vi hör av oss…” sa Lupe och reste sig.

”676598302, fast du måste ringa via Tyskland dårå, så slå landskoden 49 innan.” sa Harald och följde efter Lupe ut ur huset. Carlos tecknade snabbt ner det och sjönk ner i sin stol när han var säker på att de hade gått. Hans företrädare skulle inte ha gjort så som Carlos just gjorde. Det var han övertygad om. Att bjuda in två främlingar till en samling av alla de kvarvarande, som var lojala mot Camarillan. Hade Carlos nu svikit dem genom att göra såhär? Om Lupe och Harald hade andra lojaliteter var de döda allaredan. Carlos makade sig ner till undervåningen och förde in en nyckel i ett hänglås. Han sköt sedan ifrån regeln så att den tjocka ståldörren kunde öppnas. När han klev in i vapenlagret visste han att det skulle behöva användas väldigt snart, och han hoppades vid Gud att han skulle få det numerära övertaget. Carlos skapare, den förre Prinsen, hade haft alla på sin sida men var inte förberedd på förräderiet.

Det stod en träkista på ett hyllplan där han förvarade ammunition. Han lyfte på locket och tog ut sin käraste ägodel ur sin viloplats. Teddybjörnen var möglig och trasig efter alla långa år, men den påminde honom om hans stolta bakgrund och försäkrade honom om att ingen svårighet var oöverkomlig.

Carlos svor att inte göra om Peros enda misstag: alla dessa vapen hade han skaffat för att skydda sig från en person – sin bror.


Fernanda

Av. Ovidio Barbery Justiniano esq. Primavera, Santa Cruz de la Sierra, Bolivia


Lupe hade hunnit en bra bit på vägen. Han var inte orolig för gryningen, såhär långt ifrån centrum fanns det gott om jordvägar, grusplaner och närliggande skogspartier att sjunka ner i om strålarna skulle börja leta sig över horisonten. Carlos växte faktiskt lite i hans ögon när han tänkte på hur avskiljt Fursten bodde. Han hade ignorerat Haralds vädjan om att försöka tjuvkoppla en bil för att ta sig tillbaka och bara fortsatt längs den stora gatan. Det var först nu man kunde se att stadskärnan började närma sig och blev ett vanligare inslag vid vägrenen. Vart Harald hade tagit vägen brydde han sig inte om, och föredrog att inte veta det då han helst av allt jagade ensam. Hungern skulle bli nära olidlig imorgon kväll, att slå två flugor i en smäll, och slippa obehaget, var det högre syftet med den här kvällspromenaden.

Men till och med gatubarnen verkade ha någon annanstans att vara den här tiden på dygnet. Hon måste ha varit runt 4, så max en halvtimmes letande till, beslöt Lupe och övervägde att börja kika in i de rangligare av skjulen, när han fick syn på en kvinna som stod mitt på vägen. Rättning: hon dansade omkring mitt i körfältet.

Lupe var ingen expert, men dansen var inte av hög klass och det liknade mer ett uttryck av drogad yra än något annat. Hon bar en skir ljusblå klänning som kunde vara ett nattlinne och hade långt svart hår ner till midjan. Dammet virvlade kring hennes bara fötter. När Lupe stannade cirka 20 meter ifrån henne avslutade hon också abrupt sin dans. Hon stod med ryggen mot honom, men han kände på sig att hon visste att han var där.

Lupe började gå igen, ivrig att få släcka törsten. Då vände hon sig om och såg på honom. Han tvekade en sekund, men fortsatte. Hon stod kvar, och när Lupe var på armslängds avstånd såg han hennes ansikte och kände hennes lukt. Hennes kindben var vassa och ögonen insjunkna, dolda av en stripig lugg. Den första reaktion dök upp i Lupes resoluta tankevärld var att kvinnan såg död ut. Inte som ett lik på ett bårhus, utan som en osalig ande, med mer själ än kropp.

Nu rörde hon sig bort. Dansandes. Roterandes och virvlandes än hit, än dit.

”Espere!” befallde han: ”Vänta!”. Rösten mullrade fastän det inte var menat som ett hot.

Kvinnan svarade utan att stanna. ”Nej, de gillar dig inte. Du gör dem rädda.”

”Vem?” Fanns det någon annan här? Varningar om moster och utegångsförbud gjorde sig påminda och han lät sina instinkter ta över när han snabbt skannade buskage och skjultak. Hans ögon antog en glödande röd färg. Det var ingen där. Visste hon något, eller var hon bara galen? ”Vem är du?” försökte han, så tamt som möjligt. ”Och vilka är dom!?”

Hon hade mer lagt mark emellan dem då hon lyfte på klänningen och började springa. Lupe sprang efter. Hon sprang av vägen och fram till en plåtbyggnad, där hon klättrade upp för en spiralbrandtrappa och väl uppe in genom en dörr som stod på glänt. Lupe stannade nedanför trappan och gjorde en mental anteckning om läget. Det var hög tid att röra sig hemåt.


Malcolm

Calle Colón, Santa Cruz de la Sierra, Bolivia


Li Peng tyckte själv inte att flytta till Bolivia var drastiskt. Många kallade henne för drastisk. Impulsiv. Indiskret. Fina kinesiska flickor som Yu hade inget till övers för Pengs nycker. Enkelspårig sa de också. Men det kan bara kallas avundsjuka, den avsmaken med vilken de såg på Pengs stora talang inom wushu.

Kina hade inget mer att erbjuda henne. Hon hade blivit frustrerad över att hon inte utvecklats på länge, och där och då bestämde hon sig för att färdas halvvägs runt jorden för att finna… ja, vad? En ny nivå av färdighet inom sin särskilt utvecklade kampsportsteknik? Nej, det fanns en annan väg till de framsteg hon ville göra. Peng visste att hon måste förstå lära sig vem hon är. Hon förstod bara delvis innebörden av hennes inträde i världen som odöd. Förutom den vampyren som skapade henne hade hon träffat ytterst få som henne, och till följd därav var hennes kunskap om sin egen sort minst sagt begränsad.

Övertygad om att hennes sanna potential inte var förverkligad klev Li Peng, spansktalande efter två år på Shanghai High School, in igenom en dörr på Calle Colón i Santa Cruz de la Sierra. Skylten utanför var märkt: Agente Inmobiliario - Fastighetsmäklare.

Receptionisten gjorde sig klar att gå för kvällen, men bad Li Peng sitta ner medan hon frågade om Señor Agente hade tid. Peng hade sovit första natten på ett vandrarhem med ogenerösa stängningstider som gjorde att hon nästan fick ta till våld vid ett tillfälle för att inte missa incheckningen.

Mäklaren hette Malcolm och var den första kaukasiska man hon sett sedan hon kom. Hon förklarade sin situation i grova drag, men den amerikanska brytningen förenklade inte förståelsen av hans spanska.

”Du säger att du vill hyra ett billigt hus?”

”Eeeh, ja.”

”Hus?”

”Eeh, nä föjeste, jum.”

”Jum?”

”Ja.”

Malcolm stirrade på henne och bestämde sig för att gå direkt på det viktiga. ”Har du pengar?”

Li Peng tog fram sin portmonnä.

”Fianza. Alltså handpenning” förklarade Malcolm och gnuggade sig på tinningen med pek- och långfingret.

Li Peng kliade sig i pannan och tittade ner i det tomma gapet.

”Vi säger såhär: Det finns ett rivningsobjekt som vi handhar i Villa Primerio de mayo vid Avenida Che Guevara wikimapia.gif. Jag tänker hjälpa dig, men bara på ett villkor…

Nu hade Li Peng kunnat bli rädd. Om hon varit en av de fina kinesiska flickorna, en sån som Yu; om hon hade varit en sån som inte kunde ta vara på sig själv. Li Peng for upp, snabbt och ljudlöst som en omusikalisk syrsa. Hon kisade som bara en kines kan.

Malcolm sköt ifrån och rullade bakåt två decimeter i kontorsstolen tills han slog bakhuvudet i väggen. ”Shit!” utbrast han i smärta och tog sig för bulan. Peng stod orörlig på mattan. Allt var stilla utom takfläkten. Malcolm synade den aggressiva flickan ytterligare och bad henne att inte oroa sig.

”Du förstår, jag tänker låta dig bo där tills det dyker upp något bra i, eh, din prisklass. Men om jag ska ge dig nyckeln måste du först gå med på en sak.”

”Ja jöre aldri!” fräste Peng.

”Jo, alltså, du måste träffa El Príncipe.”

Li Pengs fortsatta, skeptiska, tystnad tolkade Malcolm som att hon inte riktigt förstod.

”De invigdas furste.”

Så lätt han tog på det! Peng slogs av häpnad. Här stod hon framför någon som, om han inte var en själv, åtminstone rörde sig bland sådana som hon. Varje dag säkert, med tanke på hur avslappnat han behandlade ämnet. Men för Peng var det en stor händelse. En som förtjänade basuner och konfetti. Tja, hon skulle kanske inte vara så snabb att fira. Hon var inte närmare självförverkligande i och med ett simpelt möte. Hon förblev skeptisk medan hon kontemplerade sitt mål.

Malcolm räckte henne nyckeln. Han visste att hon skulle acceptera. Hemlösa invigda, oberoende av färg och övertygelse, hade inte råd att vara kräsna. Det var inte heller en särskilt stor risk han tog när han avslöjade sig själv En väl avmätt måhända. I och med att ge henne logi kunde han nämligen hålla henne under uppsikt. Så länge hon bodde där skulle hon inte bli något problem för Camarillan. I dessa tider så gjorde man kanske bäst i att vara försiktig, men någon måste ju göra Hernadez jobb. Skarprättaren som inte synts till på över två månader visste inom en röd sekund när en utböling klev in i staden. Malcolm upptäcker dem när de bosätter sig. Han hade en förteckning adresser som skulle vara riktigt farlig om den föll i orätta händer, men även ett par egna äss i rockärmen. I dessa tider får man vara nöjd med det lilla försvar man har kvar.

Peng tog emot nyckeln, om än tvekande. Hon intalade sig själv att det bästa var att spela med tills hon visste mer. Den ovighet som mäklaren nyss demonstrerat dög bra som garanti på att Peng skulle kunna fälla honom till marken med en eller två snabba rörelser.

”Jag ska bara lägga undan några saker, men sen kan jag köra ut dig till platsen. Så att du hittar. Jag vet hur det kan vara att komma till ett helt nytt land och känna sig lite vilsen, men jag hoppas att du ska känna dig hemma här i Santa Cruz. Det är en formidabel stad.”

Peng nickade. Hon kanske inte hade något att oroa sig för trots allt.


Gonzo

Plaza 24 de Septiembre, Santa Cruz de la Sierra, Bolivia


Huset dög. Det var en byggnad av gamla kontorslokaler och de flesta av rummen på undervåningen var drägliga. För att ha så ont om pengar kände Li Peng att hon dragit högsta vinsten. Allt som saknades var något halvmjukt att sova på. Och braj. Det var den enda vanan Peng inte hade kunnat sluta med. Maten var hon så illa tvungen att ge upp, och även om ruset inte är vad det en gång var så tyckte hon fortfarande om det, det var något hon lärt sig förknippa med njutning.

Upprepade domar av innehav hade lätt kunnat resultera i dödsstraff i hennes hemland, varför det var med överväldigande känsla av frihet Peng nu småjoggade mot stadskärnan i detta land vars BNP är beroende av ett visst mått illegal handel. Upprymd och uppmärksam landade hon på torget. Det var exotiskt utsmyckat med palmer, lapachoträd med vackra rosa blommor och upplyst från alla håll så att allting en gulaktig ton. Inte minst katedralen som flankerade en av det kvadratiska torgets sidor gav ifrån sig varmt gula reflektioner från alla strålkastare. Palmerna såg majestätiska ut. Peng som inte var mer van vid asfalt och betong och en metropol som sökte upp varje liten yta för att bygga en ny skyskrapa i glas och stål förundrades över vegetationen och hur naturlig den tunga stenbasilikan såg ut. Nästan som en välbevarad ruin från tidernas begynnelse.

Folk sprang av och an. Rörde sig inte så mycket på torget som runtomkring, konstigt nog, och alla såg ut att vara på väg någonstans. Ja, de såg faktiskt ut att anstränga sig för att inte stanna upp och hälsa på natten, att inte sätta sig på en av de många tomma parkbänkarna och vifta bort klockslaget med ett ”mañana-mañana”. Flydde de till något, eller från något? Peng hade också ett ärende, men visste inte vart hon var på väg. Bristen på lösdrivare gjorde henne osäker, gjorde att hon kände sig som den enda utan riktning. Hon stannade och släppte in kontemplationen. Genom att koncentrera sig på sitt högre syfte, sitt ultimata mål, det som förblev outtalat och ogripbart, visste hon att hon kunde hitta sin riktning.

”Keep walk” uppmanade hennes inre guide. Hon välkomnade den och tog ett steg framåt. ”Señorita…” förmanade den medan Peng centrerade sin qi för djupare vägledning. Hon öppnade ögonen när hon kände en arm om sin rygg. Plötsligt gick hon framåt över torget i ilfart och en man, nästan lika kort som henne själv och med rakat hår och huvtröja föser henne med sig. ”You can no sleep, policía escorterán. Böter. You pay. You know, toque de queda.” Halvvägs bort från torget insåg Peng att detta var inte kunde vara hennes inre guide. Han såg alldeles för… latino ut. Hon frigjorde sig och intog första stridsposition: ”WA!”

”Woa! Chilla! Jag hjälper dig förstår du? Vet du inte att du inte kan drälla här efter tio. Vad letar du efter? Drogas?”

Då Li Pengs mentala reflexer inte är lika slipade som de fysiska och sker med en stunds fördröjning i relation till de sistnämnda var det först efter att hon fulboxat killen i solarplexus som hon frågade ”’aa-ju majja?”

”Lita på Gonzo, jag fixar allt!” kved han till svar.

Resten var historia. Li Peng var väldigt nöjd över att ha lyckas ordna det bra för sig trots att hon faktiskt hotat sina välgörare och inlett genom att utmana dem på kamp på liv och död. Eller var det kanske tack vare detta allt slutade så väl? Hon tände en joint och beslöt sig för att inte ta några risker i fortsättningen heller.


Maxim

Avenida Che Guevara, Santa Cruz de la Sierra, Bolivia


326-1.jpg
Hotel 7 Calles
Unless otherwise stated, the content of this page is licensed under Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 License