Edward om Odlingen
Jag känner, som varje god engelsman, en stolthet för och en ömhet gentemot vårt vackra imperium och menar därför att där det finns nödställda britter i behov av den hjälp som vi kan bistå med, där ska de också kunna räkna med vår assistans! Därför bar det av till Ceylon och Coopers te-plantage.
Det är något speciellt som händer när man reser så långt bort från civilisation och trivsamma rutiner. Allt verkar lite mer möjligt på något sätt, även idéer upptåg som man annars fort skulle avfärdat blir helt plötsligt möjligheter och djärvhet och dårskap kan ibland blandas upp en smula… men det var sista gången jag drack något som en smutsig gammal man kokade ihop i en gränd. På det hela taget är jag mer försiktig med vad jag dricker nu för tiden, och framförallt i vems sällskap, men det får jag be om att återkomma till senare.
Jag har genom mitt intresse för jakt både själv skådat vilda djur i ansiktet och framförallt hört historier från större jägare än mig själv, men känslan av att ställas öga mot öga med den indiska faunan på ett så direkt sätt… ja, jag saknar faktiskt ord. Även om jag i ärlighetens namn inte för mitt liv kan tro att det vi mötte på något sätt kan vara representativt för Ceylon. Prinsessan verkade för all redan från första stund avigt inställd till utlänningar, men att hon dessutom hade en sådan aptit på dem. Nog om detta. Jag säger som jag sa till herr Cooper när vi väl gav oss av: ”Allt som här har skett, det tiger vi om”.
Avslutningsvis vill jag dock mena att vårt kära imperiums framfart över världen ibland medför vissa kulturkrockar som jag nog innerst inne kan önska skulle hanteras något mjukare än de allt som oftast gör. Här tror jag att vi, hur vansinnigt det än kan verka, har ett gott exempel i den gode Percival Buckington – det finns få ord som är så förlåtande som ”skål”.