Edward om Främmande
Jag hade ännu inte helt hämtat mig från resan till Dola, eller för den delen insett exakt hur pass blåögd och okunnig jag, när allt kommer omkring, faktiskt ändå var, när möjligheten att åter igen ge mig ut på en resa som helt skulle omvärdera min syn på världen och människans förhållande till de hemligheter den bar på presenterade sig.
Sir Brightmore bad denna gång mig att, tillsammans med fru Welles och den mystiske herr Danielson, resa till slottet Midmar på den skotska landsbygden för att där utreda huruvida makarna Angus och Morna Camerons nyfödde son blivit bortrövad av älvor och ersatt med en så kallad bortbyting. Trots mina erfarenheter i Dola så förhåll jag mig tveksamt skeptisk till att det hela kunde handla om något annat än att Morna Cameron (ogift Gwyvernyn) hade blivit hysterisk, och tänkte att en vänlig präst eller något så enkelt som en barnflicka som kunde avlasta den stackars kvinnan från ansvaret för sonen hade större chanser att erbjuda makarna någon riktigt hjälp än vi, men jag skulle återigen visa mig ha fel i mina antaganden.
Vid ankomsten till slottet slogs vi alla tre kvickt av en känsla att inte allt stod rätt till. Utöver Angus och Morna Cameron fanns i hushållet en ung trädgårdsmästare, en ännu yngre piga, en kock och – i alla fall vad vi först trodde – en betjänt, som vid närmare undersökning skulle visa sig ha varit död i ett flertal år. Utöver dessa anställda var även Angus mor boende på Midmar och Mornas bror Duncan Gwyvernyn gästade vid tillfället för vår ankomst också han slottet. Vi fick ganska raskt träffa föremålet för Mornas oro – paret Camerons son Ewan som, för alla del, såg ut som ett vanligt spädbarn men som snabbt skulle visa sig besitta en rent omänskliga aptit och ett svårslaget uselt humör.
Vi hade fått med oss ett alldeles särskilt instrument av Birghtmore som skulle underlätta vår undersökning, en spegel som enligt mannen själv avslöjade alla varelsers sanna natur, med vilken vi ganska snabbt kunde konstatera att Mornas oro var befogad – i dess blanka yta avtecknade sig det som för blotta ögat såg ut som det vanligaste gossebarn man någonsin sett som den märkliga insektspuppa den var. Den döda betjänten, vars frånfälle inte hindrat honom från att utföra sina sysslor från andra sidan graven, blev något av det genombrott vår undersökning behövde – det stod uppenbart för oss att älvorna inte ensamma bytt ut den lilla gossen mot det monstrum som nu bokstavligt talat sög liv och must ur stackars Morna Cameron, de hade haft hjälp från någon som bodde i slottet. Jag ska erkänna att misstankarna var befängt många och något spretiga för att uttrycka det milt, men alla verkade haft möjlighet eller uppvisade ett så pass märkligt beteende att de alla vid en punkt eller annan utgjorde rollen som huvudmisstänkt i vår utredning.
Mor Camerons påtagliga hjärtlöshet gentemot Morna, som bara motsvarades av den gränslösa kärlek hon kände för sin sonson, fick oss att misstänka henne – men hennes prat om att det skulle vara Duncan som var ”den riktiga älvan” (även om det nu visade sig vara sant i ett helt annat avseende) fick oss att överge henne som misstänkt och sikta in oss på Duncan istället. Detta gick dock inte ihop, då det var genom Duncan, via en man vid namn Holmscroft, som nyheterna om Mornas situation nått Brightmores öra och det föreföll tämligen ologiskt att själv anlita detektiverna som ska avslöja ens brott, och efter att ha konstaterat att både pigan och trädgårdsmästaren båda var för unga och oerfarna för den här sortens kallhjärtade brott siktade vi istället in oss på barnets far, Angus. Denne föreföll förvisso som en sorglös, nästan infantil figur, men hans morbida besatthet vid nattfjärilar och malar, för att inte tala om den nära på barocka glädje han fick av att nagla fast dessa med en nål genom kroppen på en tavla, gjorde oss mycket misstänksamma. Vi hade, trots det, inget konkret att gå på och hade det inte varit för en lyckträff – i vilken vi ämnade undersöka vinkällaren, det rum som vi blivit strängast förbjudna att besöka – hade vi kanske aldrig löst fallet med bortbytingen. Det hela blev möjligt tack vara en modig insats av fru Welles i vilken hon på ett storartat och osjälviskt sätt riskerade sitt eget anseende för att distrahera kocken, vilket gav mig själv och herr Danielson möjlighet att ostörda undersöka det för oss förbjudna rummet. Jag tänker inte närmare beskriva det vi såg där nere, utan nöjer mig med att säga att vi efter vårt kort besök i vinkällaren var både skakade och hade bevis för att den riktige Ewan Cameron var död, när vi ertappades, olovandes som vi var i Midmars vinkällare, av slottsherren själv. Angus oroade blick, för att inte säga skuldmedvetna gapande, fick mig att dra mig till minnes en artikel jag läst om kriminella beteenden i vilken det påvisades att en gärningsman ofta återvänder till platsen för sina dåd, vilket i sin tur fick mig att ta en chansning som skulle visa sig lönsam. Utan vidare omsvep tog jag mannen i örat, drog med honom ut och krävde ett svar. Hans bekännelse fick mitt nackhår att resa sig – Angus hade i sitt arbetsrum en flaska med ett starkt gift vilken han använde för att döda de fjärilar och malar han sedan naglade fast och en dag då Ewan krupit omkring på golvet i arbetsrummet hade flaskan åkt i golvet och den lilla pojken hade dött av att andas in de giftiga ångorna. Detta är en makaber och djupt tragisk olycka, men inte i sig ett brott annat än i den vårdslöshet den påvisar, men den historia som följde denna olycka var det som verkligen fick mig att tänka på Midmar som en förbannad plats!
Angus var väl förtrogen med kunskapen om älvors existens – han hade till och med själv spenderat en avsevärd tid bland dem, och istället för att berätta om olyckan för sin fru och mor valde han att be älvornas konung om en ny son och hoppades att ingen skulle märka någon skillnad. Inte långt från Midmar fanns en älvcirkel, en cirkel av stenar där gränsen mellan älvornas värld och vår sägs vara ovanligt tunn, och där gick älvkungen tydligen Angus önskan till mötes. Ewans död var en olycka, som drabbade Angus lika mycket som Morna, och till en viss gräns kan man förstå Angus önskan om att få ett nytt barn, men att inte agera när den varelse man bjudit in i sitt hem så ordagrant suger livet ur ens hustru, det är ett brott och tecken på ynkedom och svag karaktär – så vi tre, jag själv, fru Welles och herr Danielson tvingade med Angus ut till älvcirkeln för att närmare förklara sina handlingar, när en scen jag aldrig ska glömma kom att utspela sig framför mina ögon.
Genom ett fönster på slottet Midmar flög ett malliknande barn, bärandes på Morna Cameron, ut till älvcirkeln där vi just anlänt. Att det var den varelse som den stackars kvinnan tvingats dia stod bortom allt tvivel när den kallade henne ”mor”, och den deklamerade högt och tydligt att den skulle ta med henne till älvkungens festsal där han och hans syskon alla skulle festa på henne. Mina minnen som följer här är en smula röriga, det enda jag minns är att antingen fru Welles eller herr Danielson satte eld på ett stort träd som stod vid älvcirkeln och att den mallika varelsen, tillsammans med hundratals malar och nattfjärilar flög rätt in i elden och förtärdes av lågorna. Så mycket drar sig mitt sinne undan från att minnas något av händelsen att jag inte mins mer av vår promenad tillbaka till Midmar än att Morna Cameron hade blivit bränd av elden och att Angus försvann ut i skogen. Mor Cameron fyllde i de luckor som fortfarande fanns och erkände på sätt och vis sin egen skuld i det hela – Angus hade kommit till henne inte genom havandeskap, utan i vuxen ålder genom älvornas förtjänst. Hon borde ha förstått att varelsen som gjorde livet surt för Morna inte var hennes riktiga barnbarn, om man nu kan anse att ens den riktiga Ewan var släkt med henne, och hennes tysta medgivande, ja till och med uppmuntrande, till situationen är det jag i efterhand har svårast att förstå eller förlåta. Hur skrämmande tanken på älvor och malliknande väsen än är, så är det tanken på den ondska som bor i en vanlig människa som stannar hos mig längst efter att jag har släckt lampan på nattduksbordet om kvällarna…