Ångaren

Handling

Ägaren till en atlantångare ber om hjälp med att lösa mysteriet med skeppet som gick på grund samt hittade alla passagerare och hela besättningen död när det återfanns.

Teman

• Reanimation
• Atlantångare

Persongalleri

Dr. Victor Alan

Ett ont geni, en galen vetenskapsman som hittat medlet att bringa de döda tillbaka till liv. Åtminstone en stund. För att testa sitt vaccin använde han den slutna populationen på SS Pidgeon, när den...

Miss Roberta Reed

Roberta Bertie är en Music Hall-sångerska som hållits av Markisen Londonderry som frilla. Han såg till att hon fick sjunga på Oxford Music Hall där han var en aktad stamgäst. När Roberta 1866 blev...

Pojken Santiago

En pojke vid namn Santiago verkar spionera Alexandra. Han är på rätt tid vid rätt plats - med rätt varor. Vems ärenden springer han, och kommer Alexandra acceptera välgörenheten? Det har avslöjats att...

Rorsman Svartspets

Den enögde piraten. Extremt vidskeplig. Pekar på dåliga omen till höger och vänster. Menar att kaptenen inte vet vad han håller på med. Har bara en arm och ett träben. Han ska över atlanten för att...

Sir Milton Brightmore

Sir Milton Brightmore tillhör ett sällskap, nej en samling löst organiserade individer med goda resurser, höga ideal och gemensamma mål. De upprättar ett arkiv över paranormala fenomen. Från...

Thaddeus Waterson
Beverly Beverley
Mr. Elgar
Kapten Nigel Skelton (hustru Helga)

Citat

Alexandra: Filip, du kan sluta spela Allan nu.

Dagböcker

Alexandra om tiden innan Ångaren

2a juli 1872
Filip sa att Henry antagligen inte lever längre, och jag såg i hans undvikande ögon att min pojke är död. För en kort stund släppte jag fram chocken och sorgen. Jag såg inte meningen med att hålla på och harva i den här världen. Jag krossades. Jag tappade tron. Nu har jag ingenting.

5e juli 1872
Jag försöker sysselsätta tankarna med annat, åtminstone för någon minut. Men det är som att någon hällt smuts och sot i min själ. Jag kan inte öppna ögonen. Jag ser bara svärta.

15e juil 1872
Jag har gett upp försöken att bli av med äcklet i min själ. Det kändes som att jag skulle kunna kräkas ut den här känslan, men den stannar hos mig. Jag har sjunkit ner i en förlamande apati. Det enda som ger mig någon glädje är att straffa William. Det leder ingenstans. Jag kan inte gräva ner mig i tragedin. Om man tänker på vad som hänt så finns det inget mer. Saken är den att jag kan inte leva såhär. Så jag kommer inte att tänka på Henry mer. Jag kommer bara att tänka på hämnden. Och jag kommer tänka på sveket. Ett litet tag så hade jag allt; kärlek, pengar, ställning, barn. Reuben var min stjärna och William var mitt stöd.
Men jag behöver ingen att luta mig på, och det är ingen mänsklig rättighet att ha det heller. Tills vidare har jag Filip och Sir Brightmore och i någon mån kanske Edward och det gör det lite lättare.

Alexandra om Ångaren

12e augusti 1872
Anlände till Queenstown lagom till eftermiddags teet, vilket vi intog på sjöfartshotellet i en chambre separée varefter vi begav oss till Whalton för att få detaljerna kring vårt uppdrag. Den här salta havsluften kunde jag alltid känna i Hortons hår, och den stärker mig. Dessutom är den friheten att kunna lämna en kontinent och slippa allt elände man upplevt där. Kanske är den också en bitterljuv aning om en tid när jag gjorde just så trots att den doften var risken att bli utkastad på gatan bland blårockar och carpetbaggers. Men det var åtta år och två äkta makar sedan, nog är jag redo att ta mig an det äventyret igen?

13e augusti 1872
Den här turen verkar bli minst lika givande som min sista! Jag har återfunnit en vän och en sängkamrat! Jag har inte kunnat träfffa Bertie på, jag vet inte hur länge! En flicka som jag behöver någon att anförtro sig åt, man kan helt enkelt inte bara prata med träigt manfolk dagarna i ända. Tänk den som haft en syster! Det verkar som att jag alltid tänker den tanken när jag träffat Bertie, och det är för att jag håller henne kär som en syster, det är jag förvissad om. Jag ser så mycket fram emot att kunna umgås med henne under tiden som vi undersöker mysteriet med det döda skeppet. Fast kanske inte, att jag vill spendera så mycket tid med hennes son. Det är inte det att jag missunnar henne att få ha en son. Men jag behöver inte titta på honom. Jag behöver inte tänka såhär heller. Det för ingenting positivt med sig. Nu slutar jag.

Jag är ju så väldigt glad att äntligen slippa frysa under täcket, låt mig hellre tänka på det! Det finns inte en vänskap som inte kan förgyllas av lite skratt och värme. (Extra glädjande efter det ihärdiga och illvilliga ryktet att F skulle ha svalnat till temperaturen hos en odöd i samband med att han började sväva. Så är nu icke fallet, det känner jag mig fullt kapabel att uttala mig om, efter att ha undersökt skillnaden från alla tänkbara vinklar). Alltid ett nöje att resa med herrarna!
Åh! Stora lilla Edward. Han som är så rådig och handlingskraftig ena stunden men också kan te sig skör och naiv. Jag insåg nog inte vidden av vad jag gjorde när jag orkestrerade vår herdestund. Det som för mig var en härlig lek, med option på en ännu formbar sängkammarvän, verkar för honom ha blivit nån ohelig blandning av otukt, otro och vänskapssvek. Något ofattbart stort och hemskt i hans värld. Det är inte lätt att tänka sig hur jag ska återvinna hans förtroende. Om det inte var sin egen del i urladdningen som han tyckte var värst? Fastän det har gått nära nog ett helt år har han inte glömt hur moraliskt perplex jag gjorde honom. Men han har väl vårdat sin etiska förvirring ömt som ett barn om jag får gissa. Så kan de ju bli i intelligentian, när de får något saftigt att teoretisera kring.

14e augusti 1872
Nu går skam på torra land! Nej nu går lik på däck! Jag har aldrig aldrig hört på maken, det var verkligt förfärande (och himla spännande också)! Jag fick utöva både fysiskt hjältemod och innan det (inte så lite) kvinnlig list! En sån strålande resa det här har utvecklat sig till! Jag känner mig mer levande än vad jag gjort på månader! Jag har tömt sängvärmaren också. Strålande! Men det är inte på det som min eufori ankommer, det är friheten. Frågan är om jag någonsin återvänder till Sidmouth. Nu har jag fått herrarna att gå med på att följa med hem också! Vi ska undersöka det som zigenerskan sa mig, att jag måste åter till min jord för att slippa den här skuggan. Och att slippa den här skuggan är det enda jag vill och enda jag tänker på varenda vakna minut. Förutom när jag har glädjen att umgås med herrarna och deras dubbelgångare, hivar vandrande lik överbord eller annat som man helt enkelt måste koncentrera sig på när man gör! Framåt! Uppåt! Vidare!

Edward om Ångaren

Ibland är det först när jag, efter något av våra otroliga äventyr, sätter mig med min dagbok som jag faktiskt hinner reflektera över de prövningar som ödet gång på gång slänger framför oss. De lämnar mig inte allt för sällan med tankar om exakt hur mycket ondska världen egentligen rymmer och om våra insatser någonsin kommer att räcka till för att göra världen till den plats jag vet att den har potential att bli, fri från mörker och ondska… men jag har märkt att jag allt oftare kommer på mig själv med att under över det naturliga i det övernaturliga. Det mänskliga i det dunkla. Låt mig förklara:

I vanlig ordning hade Brigthmore bett oss undersöka ett fall. Denna gång på en atlantångare som ägdes av en god vän till Alexandras avlidna make Horton Wells. Kort sammanfattat hade redarens skepp råkat ut för en katastrof på sin jungfrufärd och drivit iland vid den norra kusten. Alla ombord, så när som på ett par stycken, hade omkommit under mystiska omständigheter, och redaren ville att vi skulle följa med som en försäkran om att ingenting liknande skulle upprepa sig. En kort jämförelse mellan passagerarlistorna på de respektive resorna gav oss en kort lista på misstänkta och vi skred kvickt till verket efter att fartyget lämnat hamn.

Den största överraskningen bjöds på av en viss doktor Allen. Mannen var en exakt spegelbild av Danielsson. Inte bara kusligt lik, utan på pricken exakt densamme. Om detta hade någon närmare förklaring fick jag aldrig reda på, mannen dog innan jag han fråga ut honom om detta och Danielsson visste enligt egen utsaga inte vad det kunde bero på. Dock verkade han underligt ointresserad av att undersöka detta, men det kan vi lämna för stunden. Doktorn visade sig ha en väldigt specifik agenda med denna resa – nämligen att pröva ett av honom själv nytillverkat medikament som han hoppades, och till viss del fick rätt i, kunde kalla tillbaka en död från andra sidan. Detta var vad som hade orsakat förra färdens katastrof, då det förra försöket hade resulterat i en epidemi som tagit livet av alla resenärer under skeppets förra resa.

Dock var medikamentet långt ifrån perfekt. För all del kan man argumentera för att det faktiskt fick något sorts liv i en död, men jag skulle kalla resultatet för mer vandött än levande. Vi lyckades stänga in den drabbade i hans hytt och ett par rejäla salvor från farfars Purdey gjorde slut på likets framfart.

Det var någonstans under den här tiden som doktor Allen dog. Mer exakt så frös han ihjäl instängd i min hytt. Jag finner det hela mycket störande, mycket störande, och känner att jag kommer behöva samtala med Danielsson om detta. Hans kunskap om det som rör döden överstiger min, det ger jag honom, men att agera som han gjorde med så till synes fundamentalistiska bevekelsegrunder, det passerar en gräns för vad jag kan acceptera. Doktorn må ha varit ett hjärtlöst vidunder med hundratals liv på sitt samvete, men rättvisan bör ha sin gång och vad jag förstod på Danielsson så hade doktorns död mer med en princip, som jag inte kan säga att jag ens förstår, än med rättvisa att göra.

Och det är här vi kommer till det mänskliga i det dunkla…

En av doktorns kumpaner, en man vid namn Beverley, hade följt med på resan för att få en chans att återföra sin syster till livet, och även om just doktor Allen visat sig vara en förtappad och ond man kan jag förstå och sympatisera med det han eftersträvade. Jag hyser inga som helst illusioner om att det för hans del handlade om några altruistiska ambitioner eller omtanke om sin nästa, men vem har inte förlorat någon de håller av? Vem känner inte åtminstone någon som de skulle vilja ge en andra chans till liv, när sjukdom eller olycka tagit dem från nära och kära? Hur många mödrar skulle inte ge sina egna liv för att få sina barn tillbaka från det som Shakespeare kallade ”det oupptäckta land från vars gräns ingen återvänt”? Om döden verkligen vore valbar, skulle då inte de flesta välja livet? Och vilka är egentligen vi, jag, Alexandra och Danielsson att bedöma om detta är rätt eller fel?

För första gången på alla de uppdrag som Brightmore skickat oss fann jag ett monster som jag faktiskt kunde förstå.

Filip om Ångaren

Att lova desperata människor hjälp bortom döden är bland det vidrigaste man kan göra. Döden ska och bör vara någonting som klåfingriga oförstående människor håller sig borta ifrån. Det är inte upp till dem att bestämma vem som ska leva eller dö.

Edward kommer aldrig att förstå varför det ibland är upp till mig. Det är en fin man: rättrådig och ofta dådkraftig om än väl ofta fast i ett konventionens nät som jag aldrig tidigare, och nu mindre än någonsin, har någon förståelse för eller ork med. Han är orolig och obekväm med både mig och Alexandra. Jag är rädd för att han i förlängningen kommer att lämna oss för att han inte vill acceptera det som är mer annorlunda än fel sorts kakor till eftermiddagsteet. Min misstanke är att han är rädd att jag är vandöd, vilket knappast kunde vara längre från sanningen. Och jag måste försöka att inte döma honom för det; skulle jag förstå om jag var i hans sits? Antagligen inte.

Dessutom kan jag ge mig fan på att han hemlighåller någonting han med, varesig det har med Afrika att göra eller inte.

Alexandra och jag har kommit varandra närmare på senare tid. Den fasansfulla händelsen med barnet har slagig hål i hennes porslinsyta och blottat någonting mycket fascinerande därunder. Att hon dessutom missbrukar blod gör henne inte mindre intressant, särskilt som ingen av oss fullt förstår innebörden av det. Förhoppningsvis så kan vi tre tillsammans hämnas hennes barn. Efter vårt möte innan båtfärden så kontemplerade jag det faktum att jag inte fick någon kontakt. Jag är ju inte säker på att barnet är dött. Hur kan jag utforska det här vidare? En stund i Amerika med Alexandras familj kan säkert få fart på kreativitet!

Till sist: det faktum att Dr Allan var en närmast exakt kopia av mig själv ser jag som en naturens nyck. Det kan inte finnas någon annan förklaring. Rimligtvis måste det vara så. Vad skulle det annars vara? Ytterst kuriöst…

Bilder

Veckor i en ballong 8

Tema —	Ånga, hav och pianobar.
Plats —	Atlanten
Tidsperiod —	augusti 1872
Föregående —	Hemsökaren
Nästa —	Västerut
Rollfigurer —	Alexandra Addington, Edward Wellington, Filip Danielson