Alexandra om Under jord

Alexandra om Under jord

November 1872
Vi lämnade Chestnut Grove bara någon timme efter middagstid, men nu är klockan fyra och jag kom just i säng! Jag har inte reflekterat över det tidigare, men det är alltså så att solen passerar London flera timmar innan den passerar Staterna. Således är det första natten på väldigt länge som jag spenderar ensam.

Det hela underlättas ju avsevärt när jag nu vet att jag inte behöver låta ytterligare 12 år passera tills vi ses igen, men det var beklämmande att kyssa Roman och Levo och Marie farväl! Lika tungt var det alls inte att ta farväl av Jack. Men det var oväntat tillfredsställande att se honom igen. Det finns en väldigt stark kraft i det där elixiret som de har, det är alldeles för uppenbart.

Jag bestämde mig för att inte sova hemma, eftersom det bara skulle väcka en mängd frågor om varför jag återvänder mitt i natten, och var jag har varit. Jag vet inte om jag kan åka hem imorgon heller. Det känns så hopplöst att komma innanför de dörrarna igen. Vet inte hur jag kommer reagera på William. Kommer jag tappa kraften igen, så att världen blir grå och kall som den var innan vi åkte? Kan jag överhuvudtaget fortsätta låtsas att jag inte föraktar William?
Å andra sidan finns det såklart inga alternativ till att återvända till honom. Han är min make och det där kulna huset är mitt hem. Men det är inte utan att man leker med tanken på att lämna allt, glömma sin identitet och resa over vidderna med en orakad och enögd bartender. Hoppas jag drömmer om honom och inte om Reuben.

November 1872
Jag balanserar på en tunn lina. Filip vill skydda mig från att komma i beroendeposition, vilket är underbart omtänksamt, men vansinnigt insiktslöst. Vilken annan position är det som han tror skulle finnas tillgänglig för mig? Ingen av de fyra männen som just nu bestämmer över mig (och som vill vill skydda mig från att bli styrd av tre andra män) inser ironin i den här situationen. Nej för Filip, Edward, Brightmore och Wooly är benhårda i sin övertygelse att jag måste sluta. Benjamen lägger ner sin röst, för pojkar håller ihop.
Jag får för mig att när de vill fundera över en problemformulering så glömmer de här fyra männen att jag inte spelar enligt samma regler som dem, vilket måste vara orsaken till att de ser beroende som en förkastlig position. Som en undviklig position! Jag tror att för dem är själva tanken på att inte kunna styra sitt eget liv så förfärande, att de glömmer att jag inte har kunnat styra mitt eget liv vid något tillfälle under de 28 år som jag hittils spenderat i herrens hage. När de däremot ska fundera på en möjlig lösning på sitt formulerade problem, så har de däremot inga svårigheter att minnas mitt kön och min brist på rösträtt i vår lilla församling.
Men problemet är mycket mer rättframt än vad de inbillar sig. Det stavas Reuben Dahmer. Hur de kan ha missat den central poängen är bortom mig!

Så nu har de beslutat att jag inte får återvända hem, vilket i och för sig är en välsignelse. Men det är en fin balansgång, för om någon förstår att jag lever utan min make får jag det knivigt att finna en plausibel förklaring. Har dock svårt att argumentera emot dem, eftersom jag ju inte vill återvända till William. Här uppe är jag åtminstone gömd, om än ej skyddad. I det där huset har jag inget sätt att försäkra mig mot att Reuben återvänder och slutför det han påbörjade.

Men det som ingen av dem verkar acceptera är att såna försäkringar inte existerar någonstans. Ingen av oss kan stå upp emot honom. Tydligen är jag den enda som inser det, vilket väl beror på att de här fyra männen aldrig har mätt sin styrka emot honom. Eftersom jag tyvärr har sett hans styrka är jag också den enda som är livrädd. Livrädd! Vad ska jag göra av den rädslan? Jag behöver ju deras dumdristiga mod, eftersom det också endast är jag som har en riktig motivation till att göra slut på honom.

November 1872
Så nu har jag hamnat i den här situationen igen? Inlåst i ett sovgemak, och inget sätt att ta mig ut. Jag har på många sätt ett härligt avbrott från verkligheten här i min lilla de Sade-utopi. Jag väntar och väntar och förnöjer mig med att distrahera Filip. Den delen klagar jag inte på, det är en fröjd att upptäcka vilka nya sidor man kan locka fram ur honom. Det är också en lisa mitt uppe i den här galenskapen att få någon att avguda och förbättra. Om jag bara kunde få honom att gå med på att byta morgonrock!
Men största delen av dagen går jag bara fram och åter mellan sovrummet, salongen och matsalen där Filip satt upp sitt kontor. Vi vet inte hur vi ska gå framåt, det blir väl så att vi får kontakta Gideon Plancke milisen för att se om de kan manipuleras att alliera sig med oss. Det som talar emot dem är att de mycket väl kan ha infiltrerats av vår nemesis, och att de har en osympatisk historia av att spänna fast kvinnor i läderremmar. Edward och Filip jobbar i vart fall målmedvetet för att samla information att forma en plan.

Filip läser och Edward är ute och kunskapar på nåt annat meningsfullt sätt tror jag. Själv går jag och väntar. Jag kan inte ha något umgänge och ska hålla mig inomhus, så jag törs inte heller rida eller promenera eller ens försöka smyga mig in anonymt på någon föreställning. En prärievarg inspärrad i en gyllene bur. Ligger på burgolvet och leker med min serverade köttbit, när jag borde springa och jaga och lägga ner nya byten. Eller, vem det nu är som är bytet egentligen.

8e december 1872
Edward avslöjade att han patrullerar staden gator om nätterna för att… eh… rent allmänt skydda folk. Kallar sig mr Knight och klär sig i mörka kläder och bär mask. Vad jag inte kan bestämma mig för är om jag är imponerad av hans filantropi eller orolig för hans mentala stabilitet. Men jag vet säkert att han bara hjälper dem som kan uppfylla hans strikta protestantiska moralkodex.

Vilket fall som helst: efter två veckor har jag äntligen fått komma ut. Nu sitter vi och bidar vår tid för att smyga ner i underjorden inatt! Det var det vi kom fram till vid våra besök i två exklusivt manliga världar idag! Närmare bestämt undersökte vi en tidningsredaktion och ett läkarkontor. Det var ett sant nöje att se Edward manipulera och vränga på sanningen. Jag tror att det gör honom gott att få leka lite med en friare persona. Det är inte utan att jag också börjar leka med tanken på ett alterego. Fast jag skulle isåfall inte smyga runt på nattens gator utan hellre dra runt som man i salongerna och skrävla, dricka konjak och förföra kjoltyg. Vore inte det en syn?

Som vanligt får jag lägga till några sista medtagna ord till min anteckning, efter ännu ett hårresande avslut. Det vi fann i tunnelbanesystemet var å ena sidan just vad vi väntade oss, å andra sidan var det något av det värsta vi varit med om. Först var det det kvävande mörkret, vilket jag var avsevärt mindre bekymrad av än pojkarna visade det sig. När vi hittat hans lya chockades vi av hans samling avlagda offer – mest kvinnor såklart. Mördaren själv var ett monster, men mer på det psykologiska planet än något annat. Jag känner mig säker på att jag i mitt nuvarande tillstånd lätt skulle ha kunnat hantera honom om han givit sig på mig ensam på någon mörk bakgata. Hans herre, som han var sjukligt bunden till, var det mest vedervärdiga stycke döda sopor jag någonsin stött på. Vi träffade också två till av dem, det var det sista och det värsta som hände ikväll. De visste vem jag var. Nu vet de ännu mer efter vad de bevittnade där nere. Nu vet de allt om mig, kanske. Men det lät inte som att de var på väg till Reuben med den kunskapen?

Varje ord och steg spelas upp för mig gång efter annan. Det skär och moler i mellangärdet där Edward högg mig och det fräter i händerna. Smaken av rutten död i munnen blir jag inte av med, och av alla mina krämpor är det är egentligen den som håller mig vaken så här sent. Så nu ligger jag här och vrider mig, med Filips lugna djupa andhämtning intill.
Vart går vi nu? En del av mig vill bara hoppa av det här skenande tåget. Är det inte dags att jag möter mina demoner och återvänder hem? Vad Reuben anbelangar har knappats vårt status quo rubbats sedan vi sågs i augustinatten?

Unless otherwise stated, the content of this page is licensed under Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 License