Alexandra om Milisen

Alexandra om Milisen

18e november 1871:
Imorse drack jag första koppen rosenrotste, och ska jag tro den där halvperverse doktorn så ska det inte finnas några hinder i min kropp iallafall. Det är ju skönt att veta på något sätt, för även om jag aldrig haft någon egen barnaönskan så har ju tvivlet funnits där bakom. Nu behöver jag aldrig mer ta notis om någon skulle antyda saker i framtiden. Jag vet inte om jag missförstått (det har väl bara varit halvkvädna viskningar) men det finns nog någon koppling att vissa män som besöker en speciell typ av etablissemang sedan har svårt att bli fäder. Men det kanske inte kan hända kvinnor, eller så har jag haft någon sorts tur, jag vet inte. Nu kan de bita sig i tungan iallafall, om de hade vetat att jag visst kan få barn! Men doktorn var inte rolig..
Dahmer är inte halvpervers, det kan man iallafall inte anklaga honom för! Jag har aldrig träffat en fräckare och nedrigare man. Hur kan han över huvud taget stå för att han är så där avvikande? Och hur kan det vara så fullständigt kittlande, lockande, hisnande, vidunderligt, storslaget, intimt, hjärtskärande, smärtsamt hjärtekrossande för mig?
Det finns ingen annan man som är som han. Men han är väl ingen man heller. Tänk om det fanns en riktig man som utmanade mina (mina!) moralkoder på hans sätt. Det hade varit en man att sätta tänderna i.
Nej, vad menar jag med det? William är ju allt en kvinna kan önska sig. Och det är ju klart att Dahmer är en man, vad skulle han annars vara?! Tänk om man hade kunnat ha honom.

Nu är bollen i rullning. Jag har druckit teet. William har bestämt premisserna OCH helt tagit sin hand från företaget. Via Standish & Son har jag fått hyra ett mindre hus, vilket William gått med på att betala för. Judith har installerat sig där, och tag underåller sovrummet och en liten salong.

24e november 1871:
Eunice kan vara så påfrestande ibland! Hon är inte alls den lättsamma vänninna som jag behöver, det är bara avundsjuka och hopsnörpta miner för hela slanten med henne! Och den där stöddige Baronetten Grahame kan jag inte förstå hur hon kunde bjuda in alls! Tvinga oss belevade, sekulariserade stadsbor att frottera oss med Gideon Planke-milisen! Och som han behandlade sin lilla fru till råga på allt! Jag har varit gift med en och annan självsäkert bufflig mansslok, men den där väna lilla varelsen var ju kuvad som en husslav. Jag kommer sätta dit honom imorgon. Jag har blivit inbjuden till högkvarteret nämligen, och det var ett misstag som han kommer gräma sig över i övermorgon. Vi flickor måste hålla ihop! Dessutom tål jag inte Gideon-Planke milisen, och om han är för dum för att känna av det så förtjänar han att bli bortgjord! Eller vad jag nu ska göra mot honom. Det ger sig väl.

Träffade pojkarna på middagen hos Benjamen och Eunice också! Alltid lika roligt att träffa dem, men tråkigt att vi inte haft orsak att åka iväg på så länge. På något sätt är det lustigt att Edward inte har den blekaste idé om vad han kommer ställas inför i huset från Standish & Son. Fast å andra sidan känns det inte komiskt alls, jag lider av något så ovanligt som bristande självförtroende inför det här värvet… Men det är ju bara så att han passar perfekt in på Wills specifikationer. Det vore också svårt att hitta en annan villigare medhjälpare på så kort tid. Dessutom har han ju såna vackra, intellektuella ögon som skulle se helt bedårande ut på min son!

Säkert har jag för mig själv byggt upp bilden av ett inbillat motstånd i honom, han kommer säkert vara med på leken om jag bara ger honom rätt förutsättningar. Men jag kan absolut inte berätta baktanken för honom, den skulle han aldrig gå med på. Han är svår att förstå sig på när det gäller den här sortens saker, men han kan ju bara inte vara sådär oskuldsfull som han hela tiden låter påskina. Jag har ju med egna ögon sett vissa av hans kvinnoaffärer! Och han är ju snart gifta karln gudbevars! Fast det vore onekligen lättare att rekrytera Danielsson, nu när doktorn sagt att det måste ske inom de närmsta dagarna om jag inte ska behöva vänta en månad till.

25e november 1871:
Binksworth är död. Vilken otrolig lättnad, vi kommer aldrig igen riskera att möta honom. Att skaka av mig vetskapen att han är därute är som att äntligen lämna det kallbrandsstinkande militärsjukhuset. Vilken frisk frihet! Jag vet att han kommer fortsätta att plåga mina mardrömmar, men jag är Reuben så otroligt tacksam att han lyft det här oket från allas våra axlar! Ja det är vi alla. För visst är Dahmer en karaktär som säkert skulle kunna gästa mardrömmar, men Binksworth var ett monster av en helt annan kaliber. Dessutom har jag vikt en helt annan typ av drömmar för Reuben.

Det är inte utan att jag grämer mig över att Danielssons och Edwards höga ideal omöjliggjorde för oss att djupare infiltrera Gideon-Planke milisen – men vad vet jag om nyttorna med ideal. Edwards ideal står mig verkligen upp i halsen just nu. Tack gode gud att Danielsson är lite mer selektiv med att sätta sig på tvären i tid och otid. Jag förstår verkligen inte vad som är problemet – det var inget fel på umgänget, vi var båda väldigt nöjda i stunden. Han kan inte komma och skylla på mig för att han följde sina egna impulser. Bara för att jag också ville! Det är han som är mannen ändå. Som får styra och ställa och utbilda sig och rösta och resa vart han vill och skjuta och slåss och ha hur många älskarinnor han vill och kandidera till premiärminister eller vad han vill, utan att omvärlden bryr sig! Men de är aldrig nöjda, männen. Inte förrän de lassat över alla sina moraliska snedsteg på oss, så som de bestämt att det ska vara ända sen Eva i lustgården.

Jag klagar inte ens på det. Men nu får han ta sig i kragen och bete sig som den man han är. Det är det enda.

Unless otherwise stated, the content of this page is licensed under Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 License