Alexandra om Kadriljens makt
10e juni 1870
Trollflöjten är en underbar opera! Den passar så bra att småprata till! Lord Sidmouth är en farlig karaktär har jag fått veta, jag borde tydligen hålla mig borta från honom. Han är också slagfärdig och ett riktigt nöje att konversera med. Dessutom är han charmerande och omtänksamt förekommande. Holmscroft har antytt att han är god för minst två gods och en ansenlig summa pengar också. Så jag föredrar att bilda min egen uppfattning om den här lorden tror jag. Han kan väl inte vara farlig som verkar så belevad och mjuk till sin natur. Men inte för mjuk, nej fy för den lede vad jag ogillar män som beter sig som kavajbeklädda anglikanernunnor. Och han har bjudit mig på bal i Landsdowne house! Tänk så underbart att jag ska frottera mig med Londons högsta societet, och flera stycken av dem dessutom!
13e juni 1870
Hmm… Nu ska ha uppdrag mitt i balen med Lord Sidmouth på det omtalade Landsdown House. Tur att vi kommer hinna umgås en intensiv timme under den korta supén jag bjuder på innan avfärd. Sen får vi väl se hur mycket dans som hinns med under kvällen när vi nu samtidigt har ett uppdrag.
Det kan knappast skada att verka upptagen och milt ointresserad heller. Om han nu är en såndär farlig typ borde han stimuleras av utmaningen i att jaga ett ovilligt byte. Undrar om det här uppdraget kommer visa sig ha onaturliga förtecken igen? Undrar om Edward kommer presentera oss för en trolovad, han är väl i den åldern när hans föräldrar ska ha hittat någon passade tös till honom. Säkert kommer hon att vara en såndär blek och frigid brittiska som är rädd för sin egen skugga och som inte vågar prata utan kommunicerar endast med förskräckta suckar och förtäckta blickar. Det skulle vara roligt att se huruvida Danielovich dansar, undrar vilka danser som är populära i de mindre bemedlade klasserna?
17e juni 1870
De andra blev väldigt illa berörda när de såg kroppen, det är skönt att jag inte längre betraktar lik som människor. Hur hade man då kunnat hantera det man får se i ett krig? Det kanske inte är så sunt, men det sägs väl vara för att skydda sig själv som människan gör så. Danielovich var väl den som tog åt sig mest, men han har ju en djupare syn av något slag. Som vanligt får man försöka tolka vad som händer men inte syns helt utifrån hans ansiktsuttryck. Det kommer även fram ju mer jag lära känna honom att han är en riktig raring. Han är en man som bryr sig osedvanligt mycket om andras väl och ve.
Stämningen i det där huset var inte helt sund, nej det kändes faktiskt lite mer skrämmande än vad man helt bekvämt kan hantera även om man tagit sig en flute med champagne innan. Om jag inte hade haft två kompetenta herrar som eskort hade jag kanske inte vågat gå vidare upp för de där mörka knarriga trapporna med alla husets kastruller skramlandes som vore vi mitt i en jordbävning. Men som det nu var kände jag ändå att spänningen översteg skräcken, speciellt när vi hittade Ruth Palmer! Då kände jag mig på det där kallsvettiga sättet samtidigt fullständigt närvarande och klar i huvudet. Tänk att få känna så varje dag! Då skulle man behöva vara militär eller upptäcksresande i kolonierna eller bankrånare. Det vill säga att man skulle behöva vara man.
Jag hoppas att Danielovich tolkade sin syn däruppe i vindskammaren fel, för det är jag som kommer få vara lockbete. Däremot är obehaget och skräck vid tanken på livs levande demoner svårt att tränga undan. Det är inte nödvändigtvis så att Lord Sidmouth har rätt i att de är demoner. Att vara lockbete är ju en i vanliga fall lockande tanke, och är väl så nu också om han bara har fel i det där med demoner! Edward blev ju inte vidare tilltufsad efter sitt möte med de här eventuella demonerna. Hans lilla eskapad syntes ju framför allt i den skamsna uppsynen (och mindre i den antytt slarviga kravatt/frisyrkombinationen som inte stack ut alls i jämförelse med de andra gästerna vid det klockslaget). Han kanske inte alls är en sån rar pojke som jag tagit honom för? Jag avgudar en man med en skyldig uppsyn, och då vet man att man riskerar att få sitt hjärta krossat.
Men vilken underbar bal! Lokalen och musikerna var i en helt egen klass. Klassen på människorna var också utöver vad jag tidigare frotterat mig med. Det hade kommit så många välbesuttna att det riktigt stank av guld och diamanter där innte, och detta trots att Earl Dorchester har ett så farligt rykte. Det hela slutade med att Sidmouth kastade ur sig ett frieri! Tänka sig det klockan två på efternatten! Jag krävde såklart att han skulle föra in det i gazetten, för det där är typiskt en sån där sak man inte kan lita på när herrar säger sent på natten. Så imorgon får vi se om vår förlovning eklaterats, i vilket fall jag genast ska ge mig ut och köpa två-tre nya balklänningar! För då kommer slutet av säsongen bli hektisk! Den där eländige Mosby var där på balen och friade han också. Tur att han inte stötte ihop med Sidmouth eller med mina två herrbekanta. Han kommer att bli ett riktigt problem en vacker dag om jag inte aktar mig. Man ska inte lämna levande vittnen, som indianerna säger.
18e juni 1870
Inatt sov jag inte en lugn blund, således förlorade jag min chans till skönhetssömn. Om Lord Sidmouth kommer på visit med min förlovningsring kommer min anskrämlighet säkert skrämma bort honom så han vänder redan i grinden. Och inga incubi för mig inatt. Jag känner mig närmast besviken, hur dumt det nu än låter. Jag kommer säkerligen dö om jag inte får lite mänsklig värme snart. Det händer ju blommor att de dör utan solljus och vatten, så varför skulle inte jag vissna bort här i skuggan? Jag känner alldeles för många rara pojkar och alldeles för få män. Jag såg bedårande ut inatt, jag var inne en lång stund i badrummet och försäkrade mig om det! Jag fångades kanske av stearinljusens sensuella flämtanden, men vad är det för mening att ha två herrar på nattlig visit om man inte kan få lite glädje av det? Redan att ha dem i budoiren är ju ett så stort etikettsbrott så då borde man väl få passa på? Jag måste ha förlorat min lockelse för jag siktade verkligen in mig på Edward, men helt utan resultat. Ingenting! Och sen somnade jag innan jag hann smida vidare… Jag ska läsa lite Byron medan jag väntar på Sidmouth, det kanske känns lite bättre att läsa om någon som lider värre än jag.
…
Danielovich och jag var rädda för Edwards liv under några skälvande timmar på förnatten men nu verkar han andas lugnare. Han ser för ömklig ut där han ligger med sprucken läpp, bandage runt hela bröstkorgen och ett stort blåmärke som håller på att forma sig runt ena ögat. Gentlemännen har ju ett sånt sjå att springa runt och försvara olika damers heder, så det är klart att det var slarvigt att planera en helkvällsaktivitet utan att räkna in den möjligheten. Det var en otroligt rå och maskulin stämning när herrarna boxades mellan slaktkrokarna och tjurkadavren, jag kan aldrig tänka mig att det kan ha passat sig att ha en dam närvarande där. Men Edward och Danielovic var ju så till sig av pojkaktig förväntan (eller var det oro?) att de inte verkade reflektera över det faktumet alls! Och det var väldigt, väldigt intressant att vara med om en boxningsmatch på liv och död. Jag skulle mycket gärna se en boxningsmatch någon gång igen, hur nu det skulle gå till!? Men det var spännande så länge det varade iallafall!
Fast sen blev det ju pannkaka av allting, av själva huvudnumret alltså, eftersom Edward redan var halvt mörbultad redan i början av ritualen. Och det fastän jag sade till mycket bestämt att han INTE var i stånd till någon ritual alls. Jag menar han skulle knappt kunna att genomföra ens sin vanliga monrgonritual i det skick han var redan innan vi åkte till kyrkan. Men William och Edward är ju envisare än två gamla mulor, Danielovic och jag sa flera gånger att vi skulle vara tvungna att skjuta upp. Men lyssnade de på oss?
Och själva ritualen sen, den prästen var en tvättäkta fanatiker! Aldrig mer att jag kommer vilja ta hjälp av en exorcist. Vi tror åtminstone att vi fördrev demonen som förföljt Edward och misskrediterat Lord Dorchester, men vi kan inte vara säkra. Synen av henne i spegeln var något av det mest chokerande jag sett! Minns att jag ändå sett några saker som man helst vill undvika att tala om. Men jag har aldrig bevittnat en sådan förvriden kärleksakt, inte för att jag bevittnat några kärleksakter alls egentligen. Men sådär ska det helt enkelt inte se ut! Det vänder sig i magen när jag tänker tillbaka på det. Man skulle nog gärna förhöra sig om hur medveten Edward var om allt som hände egentligen. Men det är ju för det första helt omöjligt, och för det andra skulle man nog kunna beteckna det som att hon våldförde sig på honom, i vilket fall han självfallet måste få slippa tänka vidare på saken. Jag tackar min smala lycka att vi inte genomförde den ursprungliga planen - att utnyttja mig som lockbete.
19e juni 1870
Idag är en helt annan dag än igår. William har bett om min hand igen. Vi gifter oss den trettionde juli, med bröllopsresan planerad till Paris! Jag har aldrig sett Champs-Élysées eller Tuillerierna, men William säger att det är något av det mest romantiska i Europa! Han säger att vi kommer gå på de finaste restaurangerna och dricka den finaste champagnen. I eftermiddag har jag fått tid hos Dege & Skinner på Saville Row för att låta sy upp min brudklänning, och sen ska jag inte köpa något mer alls på två veckor så jag kan njuta ordentligt av Paris Haute Couture. Vilken tur jag har haft!