Alexandra om Främmande
8e april 1870: Sir Brightmore har återigen bett oss att fara ut och kunskapa å hans vägnar och liksom förra gången antyder han att han misstänker att något övernaturligt är å färde. Både sir Brightmore och Herr Danielovich verkar fortfarande säkra på att det vi var med om i Dola verkligen var övernaturligt, men det var ju så länge sen. Jag tror att både Edward och jag har börjat fundera på vad som egentligen fanns där i vattnet. Men OM de där människorna inte var onaturliga vidunder så sätter det ju mitt eget handlande i ett nytt ljus. Herr Danielovich försäkrar mig att det var en barmhärtighet för de stackarna, vilket får försöka klamra mig fast vid. Är det någon som kan uttala sig om det här så måste det vara han. Jag var ju så hemskt lättad över att slippa bära det korset ensam, och jag vill inte ändra mig nu. Således är övernaturliga fenomen riktiga. Därför är vi i sanning på väg att rädda en ung kvinna från en bortbyting. Det låter ju för tokigt.
Det verkar också snarast som att Sir Brightmore den här gången inte är helt övertygad själv, så sannolikt kommer vi helt enkelt att få en sagolik vårresa med vackra vyer och gamla europeiska stenslott! Jag kommer att agera sjuksköterska och Herr Danielovich spelar barnläkare, det kommer att bli underbart utmanande att uppehålla fasaden.
Jag har inte velat be Edward om att få följa med honom upp i luftballongen, men snart, snart! Det är ett lugn och en spänning som är blandade så tätt ihop att man inte kan känna skillnad på känslorna. När jag nu dessutom vet att vi kommer få ge oss ut på okänd mark så snart vi landar, att vi kommer känna spänningen med hjärtslagen dunkandes i öronen blir jag ännu mer uppspelt. Att få måla upp vilseledande luftslott för främlingar för att få ut den information vi vilka ha, att få smyga i mörkret i ett enda flämtande stearinljus sken, att ge sig ner att simma i en grottflod! Känslan är den enda som kan jämföras med de varma förföriska viskniningarna bakom en pelare i balsalen, med ett handsbeklätt finger som får dröja en sekund för länge mot ett förbjudet rockslag eller med triumfen när ett eftertrått byte själv lägger fram Frågan. En jakt är en jakt är en jakt. Det finns inget jag älskar lika högt.
17e april 1870: Nu har vi lättat! Luften är så frisk här uppe, doftar av salt hav precis som man hoppades att en luften skulle ha varit på en atlantångare om man inte hade haft den vämjeliga tjäran och bolmande röken allerstädes närvarande. Det skulle vara alldeles förtjusande att färdas per luftballong hem till Little Dixie! Men det är väl det där med bränslet, det skulle antagligen inte räcka och jag kan inte gärna fråga Edward vad han tror i frågan. Se på honom där, så totalt uppslukad av sitt mixtrande med brännaren, så mycket som en liten pojke och ändå en viril och fullvuxen man i en perfekt vit stärkt krage och exemplariskt knuten kravatt. Den är knuten med det där perfekt nonchalanta handlaget som vittnar om att han antingen har en av Londons bästa butlers, eller om han har knutit den själv… Ja då kan man bara hoppas att hans fingerfärdighet har fler möjliga applikationer. Undrar hur kravatten blir imorgon. Jag får gå och se om Edward skulle vilja ha en gurksandwich.
….
Kan det vara sant att de har ett slottsspöke som välkomnade oss till huset? Vilken vämjelig familj, helt tyranniserade av den där bulldoggslika damen Cameron. Och hennes stackars lilla sonhustru sen! Det är ju helt tydligt från vilken sida av familjen hennes son fått sitt utseende. Aldrig har jag sett ett barn som ser så mycket ut som en hund. Ja en bulldog han också! Och han bits som en hungrig valp. Den svärmodern får mig att verkligen uppskatta att mina makar inte haft sina mödrar i livet. Jag ska absolut inte likställa Mamie Barton med den här kalla oresonliga ragatan. Inte ens när jag berättade att jag skulle gifta om mig så snart med Horton, var hon ens i närheten av lika ogillande eller dominerande.
Duncan McGwyvernyn är en karlakarl får man säga, han har den där myndiga tonen som alltid får mig att rodna av förtjusning. Så otroligt sympatiskt att han också är redare, man kunde ju fundera på att lära känna honom lite närmre. Kanske lite korresponens fram till att han nästa gång besöker London? Cameron å andra sidan är ju lika stilig, men verkar mer än lovligt bakom. Det kommer visserligen inte att verka emot våra syften, honom kan man säkert få att yppa sina hemligher. Om han har några. Jag försökte få deras lilla husa att yppa några hemligheter, men hon är ju lika kväst och rädd som husfrun.
17e april 1870:
Hur ska jag nedteckna det här? Imorgon far vi till Aberdeen så snart vi vaknar. Det här dygnet har varit till brädden händelsefyllt. Dagen började i lugn och ordning med några turer ut i friska luften, men sen brakade kaoset loss! Jag minns det som en mörk och brinnande dröm, men det var ingen dröm. Det konstigaste var den gigantiska brinnande fjärilsmalen. Efter det var det Angus Camerons fullständiga vettlöshet med övernaturliga förklaringar. Efter det var det chocken över Mourna Camerons utbredda brännskador, kommer de kunna läka utan att hon blir helt vanställd eller kommer hon att få en livshotande infektion? Efter det var det att jag hoppade över ett hinder på nära 150 cm iklädd min teklänning. Efter det var det herr Danielovichs min när han tittade i silverspegeln, han såg verkligen en puppa där och inte ett spädbarn det är absolut säkert, baserat på hans reaktion. Efter det var det min egen oöverlagda idé att locka in en vilt främmande och helt ofrälse (om än maskulint grov) karl i min budoir. En idé som blev lite svår att fullfölja utan att bryta mer mot den etikett som ändå måste iakttas när man gör en sådan sak inför vittnen. Det visade sig senare att han dessutom var brottslig, så hur hade jag skyddat mig om han tappat besinningen när vi var på tu man hand? Ja det var nog inte så farligt, jag hade helt enkelt fått använda min kvinnliga list (som jag brukar kalla den). Jag kan inte skriva mer, klockan är långt efter midnatt och det kommer att ta lång tid att somna med så många tankar rusandes genom huvudet.