Alexandra om tiden innan Ångaren
2a juli 1872
Filip sa att Henry antagligen inte lever längre, och jag såg i hans undvikande ögon att min pojke är död. För en kort stund släppte jag fram chocken och sorgen. Jag såg inte meningen med att hålla på och harva i den här världen. Jag krossades. Jag tappade tron. Nu har jag ingenting.
5e juli 1872
Jag försöker sysselsätta tankarna med annat, åtminstone för någon minut. Men det är som att någon hällt smuts och sot i min själ. Jag kan inte öppna ögonen. Jag ser bara svärta.
15e juil 1872
Jag har gett upp försöken att bli av med äcklet i min själ. Det kändes som att jag skulle kunna kräkas ut den här känslan, men den stannar hos mig. Jag har sjunkit ner i en förlamande apati. Det enda som ger mig någon glädje är att straffa William. Det leder ingenstans. Jag kan inte gräva ner mig i tragedin. Om man tänker på vad som hänt så finns det inget mer. Saken är den att jag kan inte leva såhär. Så jag kommer inte att tänka på Henry mer. Jag kommer bara att tänka på hämnden. Och jag kommer tänka på sveket. Ett litet tag så hade jag allt; kärlek, pengar, ställning, barn. Reuben var min stjärna och William var mitt stöd.
Men jag behöver ingen att luta mig på, och det är ingen mänsklig rättighet att ha det heller. Tills vidare har jag Filip och Sir Brightmore och i någon mån kanske Edward och det gör det lite lättare.
Alexandra om Ångaren
12e augusti 1872
Anlände till Queenstown lagom till eftermiddags teet, vilket vi intog på sjöfartshotellet i en chambre separée varefter vi begav oss till Whalton för att få detaljerna kring vårt uppdrag. Den här salta havsluften kunde jag alltid känna i Hortons hår, och den stärker mig. Dessutom är den friheten att kunna lämna en kontinent och slippa allt elände man upplevt där. Kanske är den också en bitterljuv aning om en tid när jag gjorde just så trots att den doften var risken att bli utkastad på gatan bland blårockar och carpetbaggers. Men det var åtta år och två äkta makar sedan, nog är jag redo att ta mig an det äventyret igen?
13e augusti 1872
Den här turen verkar bli minst lika givande som min sista! Jag har återfunnit en vän och en sängkamrat! Jag har inte kunnat träfffa Bertie på, jag vet inte hur länge! En flicka som jag behöver någon att anförtro sig åt, man kan helt enkelt inte bara prata med träigt manfolk dagarna i ända. Tänk den som haft en syster! Det verkar som att jag alltid tänker den tanken när jag träffat Bertie, och det är för att jag håller henne kär som en syster, det är jag förvissad om. Jag ser så mycket fram emot att kunna umgås med henne under tiden som vi undersöker mysteriet med det döda skeppet. Fast kanske inte, att jag vill spendera så mycket tid med hennes son. Det är inte det att jag missunnar henne att få ha en son. Men jag behöver inte titta på honom. Jag behöver inte tänka såhär heller. Det för ingenting positivt med sig. Nu slutar jag.
Jag är ju så väldigt glad att äntligen slippa frysa under täcket, låt mig hellre tänka på det! Det finns inte en vänskap som inte kan förgyllas av lite skratt och värme. (Extra glädjande efter det ihärdiga och illvilliga ryktet att F skulle ha svalnat till temperaturen hos en odöd i samband med att han började sväva. Så är nu icke fallet, det känner jag mig fullt kapabel att uttala mig om, efter att ha undersökt skillnaden från alla tänkbara vinklar). Alltid ett nöje att resa med herrarna!
Åh! Stora lilla Edward. Han som är så rådig och handlingskraftig ena stunden men också kan te sig skör och naiv. Jag insåg nog inte vidden av vad jag gjorde när jag orkestrerade vår herdestund. Det som för mig var en härlig lek, med option på en ännu formbar sängkammarvän, verkar för honom ha blivit nån ohelig blandning av otukt, otro och vänskapssvek. Något ofattbart stort och hemskt i hans värld. Det är inte lätt att tänka sig hur jag ska återvinna hans förtroende. Om det inte var sin egen del i urladdningen som han tyckte var värst? Fastän det har gått nära nog ett helt år har han inte glömt hur moraliskt perplex jag gjorde honom. Men han har väl vårdat sin etiska förvirring ömt som ett barn om jag får gissa. Så kan de ju bli i intelligentian, när de får något saftigt att teoretisera kring.
14e augusti 1872
Nu går skam på torra land! Nej nu går lik på däck! Jag har aldrig aldrig hört på maken, det var verkligt förfärande (och himla spännande också)! Jag fick utöva både fysiskt hjältemod och innan det (inte så lite) kvinnlig list! En sån strålande resa det här har utvecklat sig till! Jag känner mig mer levande än vad jag gjort på månader! Jag har tömt sängvärmaren också. Strålande! Men det är inte på det som min eufori ankommer, det är friheten. Frågan är om jag någonsin återvänder till Sidmouth. Nu har jag fått herrarna att gå med på att följa med hem också! Vi ska undersöka det som zigenerskan sa mig, att jag måste åter till min jord för att slippa den här skuggan. Och att slippa den här skuggan är det enda jag vill och enda jag tänker på varenda vakna minut. Förutom när jag har glädjen att umgås med herrarna och deras dubbelgångare, hivar vandrande lik överbord eller annat som man helt enkelt måste koncentrera sig på när man gör! Framåt! Uppåt! Vidare!
